2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

lördag 2 januari 2016

DRA MIG BAKLÄNGES PÅ EN LITEN SLÄPKÄRRA, ÄR DET REDAN 2016?

Senast någon brydde sig om att skriva ett ord eller några hundra på den här bloggen var tydligen i augusti. Sedan dess har det skrivits flera tiotusentals ord som ingen annan än undertecknat har läst. Högst sannolikt kommer det fortsätta förhålla sig på det viset vad gäller just det alstret, men nu är det ju därför jag är här och skriver igen. Med ett nytt år kommer inte bara just ett nytt år, det betyder även att ett annat just har tagit slut. Således vore det på sin plats att tipsa om musik som kom ut under 2015 och som hittade fram till mina öron i sådan omfattning att jag fattat extra mycket tycke för just dessa låtar, artister och album. Några vassa plattor att kolla upp in case att de har gått er förbi:

Winhill/Losehill - Trouble Will Snowball

Ett fantastiskt band med en särskild känsla för det melankoliska. Vansinnigt vacker skapelse.



Viktor Olsson - Stenungsund

Om ni följer På Spåret fick ni se den här tvålfagre gossen sjunga ack så vackert igår. Orsaken till att han fick göra så beror på att han debuterat med den här briljanta skivan. Stordåd framöver är att vänta enligt min blygsamma bedömning. Kanske såg ni honom redan i somras på burken när han sjöng på Skansen.



Jason Isbell - Something More Than Free

Kanske den skiva som jag lyssnat mest på under året. Inte av slump, om en säger som så. Lysande låtskrivande, en röst som framkallar gåshud och en man som gått från att fylla dagarna med drickande mellan spelandet till att i nyktert tillstånd chefa fram kreationer av musikalisk världsklass.



Lindi Ortega - Faded Gloryville

Det är inte direkt första gången den här stjärnan är med på årslistan. Knappast den sista heller. Låtarna, rösten, Lindi.



The School - Wasting Away And Wondering

Indie med söta melodier. Fullständigt bedårande, varken mer eller mindre. Singeln All I Want From You Is Everything var svårslagen 2015 (om man nu skulle tävla i musik, men det kan man ju som bekant fortfarande inte).



Imperial State Electric - Honk Machine

Same same, tänker ni. Jo, på ett visst sant men på ett annat inte. Hur Nicke Andersson lyckas leverera album efter album med ett knippe rackarrökare övergår mitt lilla förstånd, men han är rätt så jävlars vass på just det.



Jaha, det var några få albumtips det. I övrigt har jag plockat ihop en lista med 100 låtar från lika många artister från det gångna året. Således torde det finnas i alla fall 100 album från 2015 som åtminstone har en låt av njutbart slag att erbjuda. Om man känner att den häringa listan vore nåt att lyssna på så har jag likt en tv-kock förberett en smula genom att bädda in en länk till listan precis här nedanför:

100 låtar i Mina Öron 2015

Det var väl det hela just nu skulle jag vilja påstå. Hade det inte varit för att jag är en smula allergisk mot uttrycket "God fortsättning!" hade det förstås varit på sin plats att önska det här och nu men jag nöjer mig med att önska er ett fint 2016.

söndag 9 augusti 2015

ATT TA EN PAUS FRÅN SOCIALA MEDIER

Är det nån som har lagt ut en grillad kyckling på Instagram senaste fem minuterna? Eller har kanske en flyktigt bekant beslutat sig för att checka in på IKEA med standardtexten "Jaha, då var man här igen då. Hehe." Har man riktigt jävla otur dyker det upp något av följande i Facebook-flödet:

- Ett glas vin i motljus.

- Outhärdliga visdomsord i snygg layout.

- Grillad sparris inlindad i ekologisk bacon.

- En runkeeperuppdatering om att någon sprungit milen marginellt långsammare än Grete Waitz i sin heyday.

- Nånting om Malmö FF. Eller ännu värre, om Malmö IF.

- Två minuter youtube-flm med katter som ramlar baklänges.

- Musikvideo med antingen Tomas Ledin, ett coverband från Borås eller Toto.

- Din klasskompis från förr har gjort ett test och ser ut som 25, kommer bli en panda i nästa liv samt borde bo på Grönland.

- Information om att hälften av ens vänner har bytt profilbild.

- Någon är ute och spelar golf igen.

Vilken vettig människa utsätter sig för ovanstående egentligen? Uppenbarligen jag och alla andra som finns registrerade på Facebook. Tämligen obegripligt, även om väldigt få fått några bestående men av att titta på en bild av en grillad sparris inlindad i bacon (ekologisk till på köpet). Vissa andra grejer på listan finns många exempel på att det gått illa när folk upprepade gånger exponerats för. Vad är det vi vill med att hänga på sociala medier egentligen? Är vi dumma i huvudet, eller vad är det för fel? Visst, det är kul att det går bra på golfbanan, att MFF går vidare i CL-kvalet och att folk dricker vin, men varför är det så jävla viktigt att berätta det för alla andra? Eller omvänt, vad är det som är så förbannat essentiellt att det ska ta upp en del av min tid? Och med en del av min tid menas i detta fall alldeles för mycket av min tid. Varför är jag mer eller mindre beroende av att kolla av Twitter och Facebook flera gånger om dagen? För att jag dum i huvudet? Kanske. Men möjligen även för att jag har låtit det ta mycket plats i mitt liv, fastän jag kanske hellre vill göra andra grejer. Låter det konstigt? Ja, det är ju det som är så vansinnigt konstigt. Konstigt va?

Man får ju välja helt enkelt. Det är ingen över huvud taget som tvingar oss att hänga på sociala medier. Varför vill vi se våra vänner och bekanta, kändisar och idrottares bilder på Instagram till exempel? Personligen avskyr jag skvallerpress, men det här är väl i någon mån samma pryl, fast med den skillnaden att övervägande delen av min bekantskapskrets består av för allmänheten helt okända personer. Vad är det jag vill med att lägga ut mina bilder och vad är det som är så åtråvärt i andras bilder? En matas med tusentals bilder varje dag, där och på andra sajter. Jag är inte dum i huvudet, jag är ju för fan sjuk i huvudet.

Men jag älskar ju Twitter. Rappt, roligt och jag kan själv välja vilka jag vill följa. Det är till och med möjligt att blocka folk från att se det jag skriver. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad det är jag vill ha ut av det hela? Varför vill ja ta del av vad en mer eller mindre okänd person skriver? Kan jag inte bara hålla mig till dem jag lärt känna? Det är den stora plussidan att få nya bekanta och i vissa fall till och med vänner. Jag kör in i väggen här, vad vill jag egentligen med min närvaro på sociala medier? Försöka vara rolig? Förmodligen, det brukar vara så jag angriper vardagen i övrigt. På Twitter ligger jag dock lågt och skriver mest om vilka fula tröjor vissa fotbollslag har. Vem fan skriver jag det för egentligen?

Som synes ovan har jag inte riktigt hunnit tänka klart utan presenterar istället en mängd osorterade tankar som vore jag en person som helt och hållet saknar struktur. Hav förtröstan, den här insikten kom till mig under eftermiddagen idag: Jag tar en paus från sociala medier några veckor och ser hur det känns. Ungefär som 2006 kanske, tänker jag. Och innan dess. Ganska skönt med andra ord. Ingen Twitter, Facebook, Instagram och Timehop resten av månaden. Störtlöjligt som uppoffring betraktat, men ändå en intressant undersökning för mig och mitt lilla intellekt. Eftersom plattformarna fyller en viktig funktion för mina intressen, främst fotboll och musik, så är jag tämligen övertygad om att en återkomst till allihop kommer tämligen omgående efter uppehållet, men kanske med vissa insikter. Förhoppningsvis med vissa insikter. Tänk om jag inte lär mig nånting under tiden? Så puckad får jag bara inte ha blivit.

På den här bloggen har inget hänt på cirkus en månad och det lär inte bli särskilt mycket gjort under resten av den här månaden heller. Högst sannolikt inte så mycket därefter heller. Det har ingenting med uppehållet på sociala medier att göra utan har med ett annat skrivprojekt att göra. En ambition har fötts om att skriva något annat än blogg, vilket gör att skrivtiden sätts av till just det projektet istället. Min förhoppning är att detta projekt också ska gynnas rejält av att distraktionen med sociala medier försvinner under mitt liv för en tid. Förutom att skriva på PROJEKTET kommer jag aktivera mig med exempelvis följande:

* Internetsurfning (ej WAP)
* Titta på fotboll, främst på tv men även live
* TV-serier som förströelse när jag blir för trött för att skriva
* Lyssna på podcasts
* Äta havregrynsgröt
* Dricka öl

Sen är det ju livet med jobb, familj, hämta på fritids, träna, simskola, fotbollsträning och hela den biten. Men jag kan ändå glädja er med att det inte kommer några Instagram-moments, FB-incheckningar eller ironiska kommentarer på Twitter om dessa aktiviteter de närmaste tre veckorna åtminstone. Over and out, smell ya later, auf wiedersehen och allt vad nu heter. Resten av månaden når ni mig på telefon, via mail, brevledes eller med bud. Brevduva funkar också.

tisdag 7 juli 2015

DANSAREN, VI MÅSTE SLUTA TRÄFFAS SÅ HÄR

Har man haft oturen att segla in på den här bloggen med någorlunda frekvens är man med största sannolikhet bekant med Johan Örjansson, a.k.a Basko Believes. Lördagen kickar igång med BB.

Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.

Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.

Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.

Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt. 


Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.

Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.

Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös. 

Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.

måndag 6 juli 2015

MAGGAN, DANSAREN, KAFTANCHEFEN OCH BATTERISTEN

En festival tar hårt på en 43-åring. Så pass att bloggandet får anstå ett par dagar, men även en gubbe kommer ikapp sig själv och sina göromål till slut. Således är det dags att ta igen de bitar som inte hunnits med ännu och vi är framme vid fredagens aktiviteter.

Efter att ha vaskat hela torsdagen är Fru Nygårds med i festivalandet på allvar och vi siktar på att äta gemensam middag efter att hon slutat förvärvsarbetet vid 18.30. Innan dess har jag hunnit se en välkänd figur i kaftan och vattenkanna som sportdrycksflasksubstitut plus en från statstelevisionen numera bland allmänheten känd artist. 

Klockan är visserligen bara sex på kvällen, men det känns lite tufft för Gävlesonen att bära upp största scenen helt på egen hand utrustad endast med en akustisk gitarr i instrumentarsenalen. Dessutom envisas han med att låta publiken sjunga hälften av låtarna, företrädesvis refrängerna. Får man ens fullt gage när man håller på så? Han har dock en hyggligt stor publik och de kan förstås refrängerna i Vem ska jag tro på? och Vi har bara varandra för att bara nämna ett par.

Kronologin i inlägget så långt lämnar en del att önska då den första artisten för kvällen som får min uppmärksamhet en stund drar igång redan vid 17.30. Kajsa Grytt är nu för den större delen av allmänheten mer känd som hon som var med i Så mycket bättre och till exempel inte för sin tid i Tant Strul. Jag ger henne lite mer tid än Di Leva och Allwin som lirar samtidigt på den minsta scenen Callisto. Ingen av de tre akterna är mig särskilt varma om hjärtat sedan tidigare och sanningen att säga släntrar jag mest runt för att få tiden att gå innan Fru Nygårds ansluter.

Den största begivenheten från Kajsa och Di Leva är ändå att Dansaren dyker upp i publiken. En äldre man som för det mesta är klädd i band-tischa, exempelvis Ramones, jeans och löparskor. Jag älskar Dansaren. Han bryr sig inte särskilt mycket om rådande dansmode om en säger som så. Det enda han bryr sig om är svänget på scenen och oavsett om det är obefintligt så rör han ryckigt på höfterna och avslöjar att han med allra största säkerhet är född innan 60-talet tog sin början. Han är mig bekant sedan tidigare festivaler och något säger mig att han kommer korsa min väg igen.

Vi handlar vårt käk när Fru Nygårds fått sitt festivalband och knallar till Titan (den fasta scenen på området) för att kolla in Ellen Sundberg, en av alla artister som americana-vurmarna Rootsy har plockat upp på sina arrangemang. Dessvärre lite för larmigt för Fru Nygårds och jag blir en smula besviken på inledningen av spelningen och vi beslutar oss för att hänga en stund vid de större scenerna och undersöka dryckesutbudet. För framtida referenser vill jag premiera bartendern som höftade en fyra av kapten Morgans guld och förmodligen hamnade närmare åtta än fyra som ackompanjemang till colan. Hon får gärna blanda mina drinkar nästa år också. I musikväg lirar Black Star Riders sina egna alster plus förstås Thin Lizzy-covers. Vi får väl ändå kalla TL-inslagen för covers även om en originalmedlem plus några ytterligare musiker som varit medlemmar i det gamla irländska klassikerbandet huserar i BSR. Jag lyssnar inte jättenoga, har man en bartender med dålig centiliteruppfattning är det bättre att fokusera på drickat, så att säga.

Jace Everett som tar vid på näst största scenen efter att Black Star Riders klivit av den stora diton faller oss inte helt i smaken han heller och det blir endast en några låtar kort bekantskap innan vi tar oss bort till favoritscenen Callisto för påfyllning av vätska och väntan på de lokala berömdheterna Marigold med gamle bekantingen Viktor på trummor. De har med sig Gustafskören på scen dagen till ära. Coolt inslag och väldigt effektfullt i de låtar de är med i. Skam vore annars då kören i sig överbefolkar scenen så pass att några håller på att ramla av densamma. Så kan det gå när man tar med sig halva Gustafs in på festivalens minsta scen. Själva musiken går fortfarande i mångt och mycket i elektronisk riktning. Om någon av de här gossarna inte har spisat stora mängder Alphaville vet i fåglarna var de hämtat inspirationen från. Dansaren kanske vet? Han gör i alla fall allt för att hitta rytmen när de lokala hitsen bränns av.

Svårt att stå still när de här gossarna lirar

Innan festivalens huvudakt ska gå på en halvtimme efter midnatt hinner jag få ta del av en medelålders man och hans taste in t-shirts. Att vi inte bara är olika i vikt utan även i smak är min korta analys av mannen med trycket "Bättre överviktig än skitviktig" på bröstet. Vi träffar även på en del bekanta på vägen till Veronica Maggios framträdande på den stora Europa-scenen. De har (i vanlig ordning kan kanske tilläggas) bättre fokus på vätskepåfyllningen än spelningarna medan vi brukar foka i den motsatta riktningen. I sedvanlig stil lämnar vi därför öltältet lagom till Maggan ska sparka igång.

I december spelade nämnda artist på Magasinet i Falun och även då befann sig jag och Fru Nygårds framför scenen. Av någon anledning lossnade det inte riktigt den gången trots att varje låt hon har på repertoaren är en popsingel värdig de högre regionerna på varje topplista. Eller så var det jag som inte var på humör. Denna fredagkväll i juli i Borlänge är både hon och jag på humör och det är en fantastisk upplevelse att se henne axla huvudaktsansvaret på ett briljant sätt.

Det sparkar igång med en yxig version av Hädanefter. Yxig i betydelsen att de använder en bra jävla yxa för att hugga fram låten. Har hon bytt musiker eller går de på anabola? Gitarristen verkar bekant så det är nog ett upptjackat gäng som levererar aftonen till ära. Kanske beror det också på att de har spelat på Roskilde eftermiddagen före och har med sig ett knippe danskt festivalrus i skallarna. Ljussättningen i Borlänge-natten är briljant och inte blir det sämre av att hon har en gul/orange (sorry, men jag är inte Bengt Grive så jag kan inte precisera färgen bättre än så) klänning som lyser i mörkret. Ett självlysande blont yrväder som hoppar upp och ner på scenen ca dubbelt så mycket som krävs i ett genomsnittligt Friskispass gör sitt till för känslan hos oss åhörare. Så fortsätter hon med Välkommen in i en fett svängande version som kickar konserten vidare i riktning succé och jag tänker att det månne beror på att det tillsammans med ovan angivna orsaker inte är någon av musikerna som sportar Lasse Kongo-looken. Varsågod för chefig analys. När hon sedan fyller på med Finns det en så finns det flera i fet elektronisk kostym, Jag lovar med assnygga körer och en rasande Va kvar, ja då är det bara att kapitulera och lämna golfapplåderna i byxorna och ta fram stora klappvantarna. Hela huset, Jag kommer, Sergels torg, Dallas (nästa gång har hon med sig en tjock blåssektion som levlar upp den till högsta nivån) och allsång till Snälla bli min. Hatten av Veronica.

Höga på festival åker vi hemåt och knoppar vid ca tretiden. Ingen av oss är direkt jublande glada över att Fru Nygårds ska jobba med start kl åtta och att jag sätter uret på niosnåret (jag är ju 43 för fan), men det är en dag idag också (det är redan lördag gubevars). Först barnens Peace & Love i Liljekvistska parken varefter Basko Believes kickar igång festivaldagen kl 13.15. Även om man är 43 är det bara att infinna sig.

fredag 3 juli 2015

FOLK HAR VERKLIGEN INGEN KOLL

När blev det norm att gå runt med truckerkepa, våldsamt stort skägg och lajva Lasse Kongo? Jag har verkligen ingen koll.

Det är första dagen på återuppståndna Peace & Love och ovanstående fråga är dessvärre högst relevant vid en överblick av klientelet som närvarar festivalen. Inte är väl det en ironisk generation? Jag tillhör Generation X, den med ironi som främsta verbala vapen, så jag borde kanske veta. Eller vet de ens vem Lasse Kongo är? Skit sak samma, nu är det musiken som ska stå i centrum och inte en vildvuxen ansiktsbehåring i kombination med en huvudbonad av tveksam art. Först ut av dagens begivenheter är ett band vars frontman sportar en mycket större elegans än så.

Magnus Carlssons orkester, eller Weeping Willows som de också kallar sig, är ett förnämligt band. Här finns mycket att plocka ur en gedigen låtkatalog och även om tempot på många av låtarna på något vis blir en smula malplacerade på festivalens största scen tidig torsdagkväll i 30 graders värme är det ett utomordentligt livehantverk. Dock ett halvt minus för att den så i versen fint flytande Touch Me i övergången till refrängen tappar flow. Det låter märkligt. Men i övrigt finns som sagt inget att invända. Kort och gott en finfin inledning av kvällen.

Näste man till rakning är Jonatan Johansson, den fina udda fågeln från Malmö. Redan från början är det tydligt att JJ är av den sortens artist som menar VARJE ord som kommer ur hans mun när han sjunger. Ingen endaste stavelse har tillkommit av någon som helst slump när låtarna blivit till och det är en fröjd att hans inlevelse inte tappar i intensitet trots den dåliga uppslutningen framför Peace & Loves näst största scen. Stromboli Brinner är inne på sista minuten när jag anländer spelningen och jag förbannar mig själv för att ha missat största delen av ett av de finare numren från hans senaste platta. Dock får vi oss till livs en räcka andra pärlor med Hand i Himlen som kronan på liveverket. Hans tunna rock som bärs under hela framträdandet ger ytterligare en dimension och en känsla av att Morpheus ska kliva ut på scenen och erbjuda honom att välja mellan det blåa eller röda pillret. Matrix-feelingen störs dock ut av att gitarristen bär byxor av likadan typ som MC Hammer sportar i videon till U Can't Touch This. Om ni tänker bajsbyxor tänker ni ganska rätt. Om ni låter bli att tänka på bajsbyxor så är det en grym festivalspelning som utspelar sig framför våra ögon och öron (samt övriga delar av kroppen för den delen).

När vi rakat klart ovanstående Johansson är det fri drift runt på området i väntan på kvällens huvudnummer. För mig alltså. Jag fruktar att drygt 99% av folk inte har någon koll. Eller, nej. Jag fruktar att drygt 99% av folk VERKLIGEN inte har någon koll. Förvisso är det Ola Salo som spelar samtidigt på den stora Europa-scenen och inget ont om den förträffliga Salo, men honom har vi ju sett och hört förr. På P&L, på sporthallsturné, på radio och inte minst på tv. Viktor Olsson är lite som Fantomen, många (ok, en del) har hört talas om honom men inget har sett honom. Vissa har hört honom (läs jag och andra som läser Sonic) och blivit helt överväldigade över vad man hört när hans första fullängdare rullat i hörlurar, trådlös stereo eller från vinylspelare. Om man undrar hur han låter gör man givetvis bäst i att själv lyssna till hans debut Stenungsund, och har man varken tid eller vett att göra det så kan man väl läsa en alldeles för kort och alldeles för skitnödig recension från Dagens Nyheter. "En Håkan Hellström-älskande 22-åring fångad i en 43-årig pappakropp". Really? Tja, det är kanske därför den här 43-åriga pappakroppen har fallit så pladask för den här ynglingen. Synd att fler inte har gjort det, 43-åringar eller ej. Vi är som mest ca 50 personer som bevistar giget plus några till som sitter i baren i hyggligt nära anslutning till scenen. Självfallet ett underbetyg till folks koll i allmänhet och deras koll på nämnde Viktor i synnerhet.

Bandet inleder med öppningsspåret från plattan - 27 kvm - och en briljant basgång puttrar igång och sätter tonen för spelningen på festivalens allra minsta pyttescen. Att håren på mina spinkiga armar reser sig redan när introt går igång talar om för mig att den här konserten kommer följa mig länge, länge. Och detta pga fem pojkar som är ungefär hälften så gamla som mig. Eftersom han som sjunger finns på Twitter och ibland delar med sig av vad han lyssnar på är det lite lättare att förstå varför DN-recensenten skrev åldersreferensen, men 43 år är ju ändå löjligt högt siktat. Lite lillgammal, javisst. Men för mig är det mer fascinerande att en 22-åring skriver och sjunger som om han hade livserfarenhet som om han levt ca ett decennium längre än han verkligen gjort (DN är således cirkus ett decennium fel ute). Bandet får det att svänga fullständigt briljant och Viktor Olssons fantastiska soul- och popstämma gör ensemblen förvånande samspelt. De enda invändningarna är att ett par låtar innehåller stråkliknande partier som faller lite på att nord stage 2:an inte riktigt kan leverera, men det är verkligen anteckningar i marginalen i ett i övrigt fenomenalt gig. Gåshud och närapå tårar i ögonvrån ett par gånger är det högsta betyg man får i den häringa bloggen.

Chef från Stenungsund
Här kunde allt ha varit frid och fröjd, men ingen festivaldag utan överraskningar. Oväntade händelser på musikevent är allt som oftast av rolig karaktär, men ibland svårare att artbestämma. Som när ens sista akt att pricka av för aftonen visar sig ha kvällens mustigaste Lasse Kongo-replika. PÅ BANJO. Skägget och truckerkepan är där. Och banjon om nu någon missade det. Tack och lov fortsätter Judah and the Lion överraskningsfesten och flyttar fokus när mandolinkillen spinner lös i en Eminem-cover. Vi snackar alltså ett slags americana-band från Nashville och en kille på mandolin som plötsligt och mindre lustigt lajvar Eminem. De verkar ha en fot i Nashville, en i Detroit, en i klassisk americana, en i Mumford & Sons-land, en i Berlin samt möjligen även ett blad i allsköns pop- och rockmusik. Många fötter blir det. Och en banjo. Vi ger oss efter drygt halva akten och bestämmer oss för att vika ihop spelschemat för inledningsdagen.

På väg till bilen i höjd med Ovanbron springer vi så rakt in i Viktor Olsson och två av hans bandmedlemmar. Som den påflugne 43-åring jag ibland kan förvandla mig till stoppar jag trion och skakar den unge - och nästan onödigt snygge - sångarens hand och tackar för en magisk upplevelse. Givetvis beklagar jag att inte fler hade masat sig till Callisto-scenen för deras framträdande och jag låter det bero där. Egentligen vill jag förstås be om ursäkt å de övriga dryga 99 procentens vägnar och deras fullständiga brist på koll, men det är ju som det är med den saken. Folk har helt sonika verkligen ingen koll. Men som 22-åringen i den 43-årige pappakroppen (läs gärna den meningen ur Generation X-perspektiv) påpekar så kommer det fler spelningar. Klokt. Hoppas det kommer mer folk då, även om folket verkligen inte har någon koll.

fredag 26 juni 2015

VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight
Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

måndag 15 juni 2015

BLOGG #107 - NU FÅR DET FAN ANAMMA VARA NOG

Nu räcker det. 107 dagar i rad med en massa blaj om fotbollsresor kors och tvärs och hit och dit. Är det underhållning det? Va?! Det enda goda som har kommit ur det här är att mina barn i vuxen ålder kan läsa igenom de här inläggen och få bekräftat att deras gamle man är helt blåst. Om det nu är att anse som något gott. Anyways. Här kommer senaste matchen.

Efter fredagens och lördagens eskapader hänger vi med våra kompisar Ginge och Jen samt deras döttrar. Spännande saker händer när barn av olika moderspråk ska försöka förstå varandra men det går förhållandevis bra. Kurragömma är ju till exempel ett universellt språk i sig själv. Vi fokar på att göra familjegrejer under de närmaste dagarna efter den stora fotbollsdagen på lördagen och först på tisdagen är det dags för fotboll igen.

14/4 2015 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (17 720)

Tjejerna stannar hemma men Lilla Sektionen följer med till hemmaborgen. Vi hänger förstås på Mannings uteservering först och intar lite käk där innan vi knallar vidare till Black Horse. Till min sons förtjusning finns det macka med tonfisk. Briljant meny de sportar på den där puben mitt i stan. Tipstävlingen ska styras upp på svarta hästen och eftersom den lille inte riktigt har tålamod att vänta följer han med farfadern ner till stadion. Efter en kvart har jag lyckats fånga in samtliga tips och beger mig också ner dit. Tidigare än jag nånsin varit på plats inför en match tror jag, men är man bara snart sex år vill man gärna hänga nånstans med sin pappa och farfar där det går att kicka lite boll eller åtminstone röra sig lite halvfritt. Dessvärre har man stängt av konstgräsplanen bakom läktaren vi ska sitta på så det går inte att gå ut där och joxa med trasan, fast skam den som ger sig. En annan liten kille står och lattjar med en tennisboll och snart är Lilla Sektionen inblandad i en träningssession med honom. Här är ett annat världsomspännande språk som förbinder både barn och vuxna. Fantastiskt att se.

Trots matchstart kl 19.45 lyckas den lille sonen hålla sig vaken hela matchen och han får dessutom jubla tre gånger. Kanske är det den grejen som gör att han inte knoppar in? Eller stämningen som är ca hundra gånger bättre än kyrkotystnaden från lördagen. Märkligt vilken skillnad det alltid är på lördags- och veckomatcher. Alltid. Vi får se en riktig kanonstrut av den obskyre målskytten Cole Skuse plus en balja vardera av målsprutorna Sears och Murphy. Kul att se en riktigt bra fight som avslutning på 2015 års medlemsresa, det är inget som en är direkt bortskämd med. Bra spel, många mål och härlig stämning på läktarna. Goa grejer.

När det är dags att ta sig hem till värdfamiljens hus knatar vi (eller snarare så går jag med Lilla Sektionen på axlarna) upp till taxiallén ovanför torget och grabbar en bil med chaufför för att ta oss hem uppför den långa, långa backen till huset. Taxichaufförer är också bra på språk, de kan nog typ alla världens lingo. Vår berättar att han har en kompis i Cardiff som gillar fotboll och att han måste ringa och fråga honom hur det gick för stadens lag i kvällens match. De har humor också de rackarns taxisnubbarna.

Då har vi avhandlat alla matcher med Ipswich Town plus med andra lag som har ägt rum i UK samtidigt som jag varit där och tittat på. Nu är det bara att se fram emot nästa drabbning, nämligen den i Düsseldorf i juli när det är dags för pre-season och match med efterföljande tysk bratwurstfest. Fortuna Düsseldorf tar emot Ipswich Town. Jag och Fru Nygårds är där, rapport kommer givetvis. Oklart när, men den kommer.

Tack du som orkat läsa om match-, och kanske framför allt, reseupplevelserna på den häringa bloggen på datawebben de senaste 107 dagarna. Nästa gång det blir nåt skrivet kan det nog hända att det handlar om något annat än fotboll, men en kan ju inte vara helt säker. Vi får se helt enkelt. Bis später!