2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

måndag 30 juli 2012

UPPDATERING AV SMÅSEKTIONERNAS SPELLISTA


Någon kanske minns pappan med huvudet under armen som tyckte att det vore en bra idé om barnen kunde lägga till Sean Banans melodifestivaldänga på den redan musikaliskt utmanande spellistan. Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna gå att perfektionera jobbigheten i nämnda lista, men som smörat grädde på äppelmosen kan Popskolan Playlists Ltd nu presentera: Mirakel med Björn Ranelid feat Sara Li. Låtlistans irritationsgrad är nu uppe på DEFCON 5. Men jag haver förtröstan för inget enerverande moment som inte för något av högsta underhållningsvärde med sig.

I en lek som jag inte riktigt har koll på vad den går ut på så lystrar Lilla Sektionen till namnet Mirakel. Systersektionen har nog inget särskilt namn i just den här leken såvitt jag förstår utan hon är bara chef helt enkelt. Underhållande i sig förvisso, men det amusanta i sammanhanget är givetvis den fria tolkningen av refrängen "Ett mirakel som kallas kärleken". I Systersektionens version blir den "Ett mirakel som kallas Shere Khan". Men jag förstår henne. En tiger som för en konversation med en boaorm på svenska är tamejfan inget annat än ett sjujäkla mirakel.

söndag 29 juli 2012

MR PARTY POOPER


Igår var petit moi och Fru Nygårds med om en musikhistorisk händelse på en liten arena i Göteborg som de kallar Ullevi (ja, den som kallas Nya Ullevi trots att den är äldre än den som kallas Gamla Ullevi. Ni fattar inte heller, men så är det och det får ni fan ta upp med Sture Allén för jag har ingen vettig förklaring). En spelning på 3 timmar och 40 minuter fördelat på 31 låtar. Helt sjukt lång konsert. Av ett gäng 60-plussare på scen. Helt sjukt gamla människor. Ett antal helt sjukt nöjda recensenter, fanzinet backstreet.com samt högst sannolikt större delen av de 66 561 på plats skrev under på att det var den bästa Springsteen-konserten någonsin. Ever. Alltså av alla konserter han spelat sedan typ 1973. Alla dessa människor i total eufori. Inte utan att jag är lite avundsjuk. Jag har nämligen mage att tycka att första halvan av konserten var tämligen sömnig. Hade den här bloggen haft någon slags rikstäckande kringkastning och nått ut till det så kallade folket hade förra meningen varit lika med att skriva under sin egen dödsdom. Den mottas nog inte särskilt vidare av de Bruce-frälsta. Notera dock att jag inte vill framföra några tvivel om deras upplevda kvalitet av konserten, tvärtom är jag väldigt glad för deras skull. En konsertupplevelse med efterföljande euforisk känsla är definitivt topp-tre på känslotoppen. Jag skriver under på en tweet av den mäktige Bjurman som tyckte synd om alla som inte förstod storheten i gårdagens happening.

Fru Nygårds - en av de klokaste människor jag känner, förmodligen den klokaste - sa det bäst när hon sa att varken hon eller jag har den där relationen till låtarna som man behöver för att känna samhörigheten med musiken och kunna väcka känslorna som sångerna är förknippade med. För de flesta som var där inne på arenan betyder säkert många av låtarna allt. Ungefär som många låtar med artister som Wilco, Jayhawks, Matthew Sweet, Neal Casal och Lloyd Cole betyder för mig. De jublade, grät och var helt gobsmacked av upplevelsen. Jag törs påstå att jag vet precis hur de kände sig. De känner sig som jag gjorde när jag såg Wilco på Cirkus 2010, Matthew Sweet i Stockholm 1997 och Jayhawks på KB i Malmö 2003. De gick därifrån på moln igår kväll och vaknade förmodigen imorse och undrade om de blivit överkörda av en ångvält eller om det verkligen var så att deras hjälte Chefen faktiskt levererade sitt främsta framträdande vid 62 års ålder. Själv tyckte jag det var good stuff sista halvan och fint när Clarence Clemons hyllades, men varken fem eller sex (hallå Expressen, den var faktiskt reserverad för Glenn Hysén) i betyg. Dock är jag fortfarande avis på alla de här euforiska människorna. Jag håller tummarna för att Lloyd Cole kommer till Sverige i höst och meddelar eventuellt euforiskt tillstånd på Popskolan om så sker.

fredag 27 juli 2012

TRANSPORTSEKTIONEN RAPPORTERAR

Vi kör tema transport idag, Systersektionen, Lilla Sektionen och jag. För att krydda till det lite extra tar vi med oss Farmodern på äventyr också. Hon har nämligen tipsat om legoutställning på Vägmuseet i Borlänge. Vad månde bliva av detta?

Utsällningen visar sig vara en 30 meter lång monterförsedd legouppbyggnad av diverse transportmedel in action i vardagen. Ett Legoland i kartboksliten skala kan man säga. Men den här grejen har de gjort bra asså:

Lego i sin ädlaste form
En hamn, en flygplats, en stadskärna och så järnvägen på 30 meter. Det blir Legolands filial i Borlänge. Klart slut från den biten.



Bra info
Övriga vägmuseet är - som många andra museum - fyllt med intressant information, både historisk och nutida. Som till exempel de informativa vägskyltarna och modeller av bilar, båtar och andra fordon.

Farmoderns bilfärja från Götet
Störst intresse från yours truly tilldrar sig den här grejen att Sverige före 50-talet hade 700 km småstenbelagd landsväg. Skakigt jovisst, men de som hade det jobbigast måste ändå ha varit de många arbetarna som satte ner de där stenarna. Det är rätt mesigt att jobba på kontor, jag begriper det nu. För att inte tala om männen som ryckte upp rötter från tall och gran med flera grandiosa trädsorter. Möta en sån om natten skulle kräva ett extra par kalsonger i packningen.

I övrigt kan noteras att metropolen Kavelmora är omnämnd på en av väggarna, vilket torde glädja en av Popskolans trognaste läsare. Högst tveksamt om det kvarstår någon Kavelbro i byn dock.

Kavelmora - the place to be. On a bridge.

Avslutningsvis konstaterar Systersektionen att hon och Lilla Sektionen haft väldigt roligt varpå Fadern instämmer att han också hade väldigt kul. Systersektionell respons: Hur kunde DU ha roligt?! Du stod ju bara och läste hela tiden.

torsdag 26 juli 2012

PÅ VÅRDCENTRALEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA


Om man tänker sig att en åttonde passagerare har krypit in i vänster fots trampdyna. Då blir man ju lite rädd liksom. Personligen har jag varit så rädd att ett besök på vårdcentralen har fått anstå ett par månader eller så.

Vad vi pratar om här är alltså en utväxt under min vänstra fot. Den här lilla flärpen har hållits stången medelst en filtring som gjort det möjligt att spatsera runt i det dagliga livet. Trots idogt odlande i ett par-tre månader har ingen alien tittat ut, men idag har jag en tid bokad för att kolla upp att den lille gynnaren inte är av intergalaktiskt ursprung.

Det blir en slags happening på vårdcentralen. Lite av den här grejen att sköterska och läkare bara: -Wow, hörrni! Kolla in den här flärpen under foten! En sån här har jag aldrig sett asså! Björne, kom du också. Så plötsligt har samtliga patienter på vårdinrättningen tappat sina vårdare som ursäktat sig för att kolla in freaket i akutrummet. Han med den alienliknande utväxten under foten (that would be me i den här beskrivningen). For the record: det är egentligen bara tre stycken som ser den utomjordiska utväxten, men ni fattar. De spelar förmodligen in hela händelsförloppet och visar på julfesten. Kul att vara huvudattraktion på julfestpostern tänker jag.

Hur som helst föreslår läkare Vanky att det ska sättas i en spruta med bedövning i foten varpå han ska klippa loss bihanget. Notera gärna att han delar efternamn med den gamle OS-fäktaren Peter Vanky (tillika läkare!) och ett helt ogrundat antagande från min sida utgår från att de är nära släkt. Det har naturligtvis ingen betydelse som helst för avyttrandet av grejen under min fot eller den här futtiga storyn, men det kan ändå inte hjälpas att göra kopplingen mellan en trubbig värja och en vass sax. I stort sett samma verktyg. Mer eller mindre. Lokalbedövningen slår in. Vanky frågar om jag känner nåt av flärpen. Svar nej. Då klipper han till. Alien desarmerad. Ingen hör någon skrika. Hade killen på pisten kunnat fäkta bort utväxten lika elegant? Sannolikt inte, men det är onekligen svårt att värja sig från tanken.

onsdag 25 juli 2012

I'M CRUISING SOM EN TIPSPROMENAD


Det är lätt att det uppstår många frågor när det bjuds på cruising i en stad nära en själv. Frågetecknen är så frekventa att vi får köra en tipspromenad på det här. Fast det är bra om man tänker mer på tips än promenad, men om man läser det här medan man är ute och promenerar så kan man givetvis tänka tipspromenad. Man gör och tänker på det lite som man vill. Pass på:

1. När man hivar upp Lilla Sektionen på axlarna. Varför är hans första tanke då att ta ut sitt tuggummi och smeta in det i pappans hår?

1. Det är bara en 3-årings subtila sätt att säga till sin far att det är dags att gå och klippa sig.

X. Nä, det var mest en kul grej.

2. Praktiskt förvaringsställe. Synd att pappan fick hämta en sax och klippa bort en försvarlig mängd hår och tuggummi.

Det blir ju en helt annan struktur va


2. Vad är det för mening att åka runt i en rishög och se ut som om man bott i en papperspåse sen skid-VM 74?

1. Han skulle ju bara in till stan och köpa snus.

X. Rishög? Hörrödu tipsledaren, bara för att bilen inte är tvättad eller städad på tre decennier betyder inte att den är i dåligt skick på något vis.

2. Det är faktiskt att betrakta som fullständigt meningslöst. En no-win situation.


3. Hur många timmar lägger de här bilentusiasterna ner på sina bilar egentligen?

1. Varje vaken timme samt att några timmar görs i sömnen.

X. De lägger inte så många timmar på Facebook, Twitter eller att blogga. Dvs, varje vaken timme samt att några timmar görs i sömnen.

2. I stort sett ingenting. De lägger ut jobbet på entreprenad och ber entreprenören skriva städning på fakturan och köra rut-avdrag på rubbet.


4. Vad tycker Lilla Sektionen mest om på en cruising?

1. Säga Wow! flest gånger av samtliga på stan närvarande människor.

X. Säga Kolla en Corvette! flest gånger av samtliga på stan närvarande människor.

2. Säga Varför åker raggarbilarna runt där för? flest gånger av samtliga på stan närvarande människor.


5. Vad är Systersektionens favoritmoment på en cruising?

1. Äta korv.

X. Glida in i närliggande kyrka, gå upp i predikstolen och köra en liten predikantshow. Free of charge förstås.

2. Intensivtjata om att man måste köpa nåt innan man åker hem. MÅSTE!

Det kan förekomma multipla korrekta svar på några av frågorna likväl som det finns multipla felaktiga svar på några av frågorna. Om någon bemödar sig med att svara på spörsmålen gör man det med fördel i kommentarsfunktionen. Inga priser utlovas men ett och annat lovord kan komma att delas ut. Hade jag varit miljardär hade vinnaren fått en sån här snygging:

Hade den varit från Ankeborg hade den benämnts vrålåk


måndag 23 juli 2012

UPPDATERING: KATT


Jag jobbar på kontoret. Då passar Fru Nygårds på att ta med sig Lilla Sektionen och Systersektionen på utflykt för att kolla in kattprospekten, dvs försöka bestämma sig vilken av svart, grå eller vit katt som ska få komma till Stråtenbo och håra av sig på möblerna (de har tydligen andra färdigheter också, men jag återstår att bli överbevisad om denna sägen). Jag kan avslöja så mycket som att den vita redan är ute ur matchen. Man kan ju inte ha en vit utekatt på landet, det säger sig självt.

Hemma från kontoret uppkommer diskussion om vi inte bör ha två katter. Det bör vi inte ha, så mycket kan jag avslöja. Final: Grå katt vs svart katt. Vinnare på knockout: grå katt. Det går, som synes, som smort så långt. Kvarstår bara bestämmande av tilltalsnamn (katter har uppenbarligen varken mellannamn eller efternamn. I de flesta fall lär dock smeknamn vara en återkommande företeelse). Upplysningsvis är gråkatten av det kvinnliga kattsläktet. Ganska snart utkristalliserar sig tre grupper av namn:

A: HYGGLIGT VEDERTAGNA
1. Sara
2. Saga
3. Sylvia
4. Sally
5. Sixten (lite av en bubblare med tanke på genussituationen. Kan vara en hen)

B: LITE SPECIELLA
1. Saxon
2. Cissi
3. Cilla
4. Sassa (tänk vad kul att få smeknämna den här rackaren Brassa Mandelmassa!)
5. Sune (ja, se ovan liksom)

C: PRODUKTER AV PLANLÖS BRAINSTORMING
1. Cykelställ (brainstorming gone terribly wrong)
2. Skoskav (det bara dök upp i skallen, fråga mig inte hur det gick till)
3. Sigge Fürst (jag tror faktiskt att det var Lilla Sektionen som slängde fram det här alternativet! Helt otroligt om tänker efter. Sigge Späckhuggare borde ju vara före i kön så att säga)
4. Stormogulen (Systersektionen och hennes historiska referenser till indiska regenter alltså)
5. Sven Stolpe (lite stolpe in på listan)

Den uppmärksamme noterar givetvis att samtliga namn ljudar igång med ett s-ljud och att namn som Gustaf, Bucky, Fritz och Bagheera lyser med sin frånvaro. Det sägs ska vara bra för katter att bli kallade för ett namn som börjar med ett väsande s. Huruvida det är lämpligt att bli kallad för Sigge Fürst förtäljer icke katthandboken dessvärre.

Ett av kategori A-namnen kommer faktiskt jag på, nämligen Sally. Det är inte helt utan baktanke ska erkännas. Eftersom det varken blir en hen eller han så är inte Blixten aktuellt som namn (småbarnsföräldrar har koll på Cars-referenserna, ni andra kan ju kolla in Cars och Cars 2 så kommer ni fatta) och eftersom Sally är Blixtens käresta så passar ju det utmärkt som namn på hårbollen.

Ett mess från Fru Nygårds till kattavhändare bekräftar valet av individ och i förbifarten nämns Sally som tilltänkt namn. Mamma My blir förmodligen mycket nöjd med det namnet (även om hon aldrig lär se sin avkomma särskilt ofta fyra veckor från nu och framöver) eftersom det visar sig av returnerat sms att kattmormodern heter just Sally. Bra brainstormat där. See you in four weeks Sally.

lördag 21 juli 2012

VISSELSÅNGEN


Ni har säkert hört den. Den där låten om att blåsa i en vissla från han som heter som en amerikansk delstat (nej, inte Alaska). Vad är det för jävla text? Ska det verkligen vara tillåtet att rundkringkasta en dylik komposition innan mörkret faller? Kolla:

"Can you blow my whistle baby, whistle baby (ohh baby ohh baby poooo)
Let me know,
Girl I'm gonna show you how to do it,
And we start real slow,
You just put your lips together,
And you come real close,
Can you blow my whistle baby, whistle baby,
Here we go"

Allvarligt? Den här borde bli bannlyst som en Siwert Öholm-märkt hårdrocksdänga från 80-talet som spelar upp djävulsbudskap när man spelar den baklänges. Det förstår väl var och en att det inte går att sprida såna här budskap när det är barn och ungdom närvarande. Kan du blåsa i min visselpipa? Jag ska visa hur du ska göra osv. Ja, herregud. Så uppenbart, apparent och genomskinligt. Vem försöker han lura? Man lånar INTE ut sin vissla till andra. Vem vet var den där saliven har varit? Mr Flo Rida: KÖP EN EGEN VISSLA TILL DEN DÄR STACKARS FLICKAN. Slut på meddelande.

fredag 20 juli 2012

ETT TELEFONSAMTAL


- Hej, är det Niklas jag pratar med? (VM i försäljningsröst)
- Ja, det stämmer. (VM i att låta som om telefoneraren ifråga kan förvänta sig en torped i sin riktning de närmaste timmarna om han inte slutar upp med säljfasonerna)
- Va bra! Jag vill bara bekräfta att vi har ingått avtal igår. (undertecknad förvandlas i vanlig ordning till levande frågetecken)
- Jag har INTE (lite Ulfbågskt inte) ingått något avtal! (med bestämd och myndig stämma. Som sig bör)
- Jaså? Men jag har en anteckning om att du genomförde ett entimmes träningspass igår. Stämmer det? (anteckning? Vem fan för anteckningar om mina tränings(o)vanor?)
- Jo, men...va? Var ringer du ifrån sa du? (det slår mig att han inte nämnde det, men nu måste jag vinna tid)
- Jag ringer från Träningsverket. (va? Är det som Trafikverket eller nåt?)
- Träningsverket? (jag avstår att dra några paralleller till Trafikverket)
- Precis. Och jag har avtalet framför mig här på skärmen. (men hallå eller, nu går jag snart Christer Ulfbåge på den här göken)
- Men jag har inget avtal med er. (så kallad kontrollerad ilska)
- Försöker du tala om för mig att du inte har träningsvärk idag? (är det gym-Mats som ringer?)
Om man skriftligen kunde illustrera fullständig tystnad medelst att simultant svälja ett tjog med flygfän då munnen fastnat i öppet läge så skulle det ha skrivits precis här.
- Jo...visst har jag det. Men vad har det med avtalet du pratar om att göra? (i sammanhanget tämligen adekvat spörsmål om jag får säga det själv)
- Det är ju det som ÄR avtalet. (man verkligen hör versalerna)
- Träningsvärken? (mvh Mr Fågelholk)
- Ja, du fick ta del av vår kampanj och prova på träningsvärk i två veckor och på köpet fick du också vår unika gåva "Så-ont-i-sätesmusklerna-att-det-är-skönare-att-stå-och-äta". (det där låter klart mycket sämre än en dålig bokklubb alltså)
- TVÅ VECKOR? Då vill jag säga upp det avtalet med omedelbar verkan, tack så mycket. (bra comeback där)
- Uppsägningstiden är tre dagar. (bokklubb kom tillbaka)
- Ska jag ha träningsvärk hela helgen?? (lite för gäll stämma, det får jag lov att erkänna)
- Men du, det var väl inte jag som sajnade upp för träningsvärk? (här får jag en väldigt stark lust att gå Lottoreklamsgubbe i telefonen)
- Nej. (5 år gammal)
- Så bra. Uppsägningen är noterad. Ska vi säga att jag ringer på måndag igen då och bekräftar nytt avtal? (jag tror att han känner att han har mig i ett järngrepp)
- Men jag vill inte ha något nytt avtal med er. (utan eftertryck på inte den här gången)
- Nu har ju jag en anteckning om ett träningspass på dig på måndag morgon. Stämmer det? (men ta ditt jävla anteckningsblock och skicka det till Trafikverket)
- Jo, det är ju tanken. (observera att det inte är antecknat mer än mentalt)
- Så bra. Då hörs vi efter helgen. Ha en trevlig helg. Muhahahaha. (klick)

onsdag 18 juli 2012

POPSKOLAN GOES MODEBLOGG


Idag har jag kört med både hängslen och livrem. Det här med hängslen tror jag kan bli min nästa stora grej. Inte bara för att det ger ytterligare anledning att arbeta bort den där putande mjukdelen mitt på kroppen, de är ju till yttermera visso även ascoola.

Han snubben i mitten med glajor - det är jag


Nu fattar ju jag att rubriken är kraftigt missvisande. Det är sällan som jag och mode nämns i samma mening om inte även ordet katastrof är inblandat på något ställe. Fast nu för tiden är ju allt tillåtet och eftersom jag av uppenbara skäl inte bryr mig nämnvärt om vad som är top fashion så bestämmer jag här och nu att Popskolan by Nigge sakta men säkert ska bygga upp en samling hängslen av yppersta sort. Tack för idag.

tisdag 17 juli 2012

DAGENS HJÄLTE


Den här gräsmattan som nån (läs jag) har klippt upp till en fotbollsplan har varit i starkt behov av att klippas. Med detta i åtanke och det faktum att det för en gångs skull är vädermässigt regnuppehåll knackar jag på hos Klippo Ferguson för att väcka honom ur sin dvala. Det är dags. Grass beware.

För att ge er en liten bild av hur fruktansvärt långt gräset har blivit så kastar jag fram följande scenario: Ponera att man släpper ut Leo Messi på grönbete på nämnda fotbollsplan. Man skulle inte se skymten av honom. Och det beror inte på att han är så jämrans flyfotad utan det faktum att han skulle drunkna i gräset. Så obarmhärtigt långt har det vuxit sig detta gräs från helvetet. Det är då man släpper alla tankar på att försöka flyga in lille Messi och istället kallar in kavalleriet. Eller som jag kallar honom: Klippo Ferguson!

Hjälte



Innan jag kör igång klippningen tänker jag lite skämtsamt för mig själv att jag slutar räkna hur många gånger Klippo lägger av under klippningen av den gröna fältet när jag kommit till hundra. Jag kommer till sjuttifem, sen orkar jag fan inte hålla räkningen. Bensinen tar slut efter en timme (brukar räcka i två timmars klippning) vilket jag tar som ett tecken på att det drar lite extra bensin när man måste starta om Mr Ferguson tre gånger i minuten. Och ja, Klippo kör på högsta klipphöjd.


Irriterande saker under klippningen (jag kör det i punktform så alla ni trogna läsare inte tror att ni kommit till fel blogg):

* Jag får in P3. Det brukar vara en bra grej. Men nu sitter det två gökar och dissekerar (deras egna ord för övrigt) Ushers senaste singel. För egen del hade jag föredragit att lyssna till två gökar som dissekerar en groda. Seriously.

* Jag får in Bandit Rock. Radiojockeyn heter Sheriffen och bor i Eskilstuna. Roligare än så blev det inte på den kanalen.

* Gräset är fortfarande så högt att om Messi mot all förmodan ändå skulle dyka upp för att gå ut på mattan för att köra sin magi tar jag inte för osannolikt att man skulle se hans frilla. I övrigt inte mycket av mannen ifråga.

Som framgår med all önskvärd tydlighet av ovanstående måste alltså Klippo Ferguson stå i startgroparna redo att återigen anfalla gräset inom en snar framtid. Det är krig där ute. Gräset är vår fiende och firma Klippo/Nigge är de allierade som i sitt uppdrag att hitta Messi bland vassen kommer att göra allt för att få hem honom till Barcelona i lagom tid till seriestarten i La Liga.

måndag 16 juli 2012

FOR FUTURE REFERENCE


När man är borta en stund från sitt hem (så pass lång att grannarna vattnar blommor och såna grejer) kan det vara bra att tänka över några prylar. Innan man åker. Det är också bra om själva åtgärdsfasen inträffar före avresa.

* Istället för att låta diskmaskinen härbärgera odiskade tallrikar, glas, knivar och andra köksgeråd kan man med fördel diska av allt innan man ger sig iväg. Om man inte hyser ett starkt begär efter att starta upp en mögelodling av storslagna mått vill säga. Då har man så att säga en redig grundplåt att bygga vidare på när man kommer hem (enkel tumregel: ju längre bortavaro, desto imposantare svampansamling). Skulle man nu vara lagd åt sporhamstringshållet anbefalles utomhusodlingar. Det blir nämligen lätt en smått obehaglig doft av diskmaskinslokaliserade rötenklaver plus den mindre angenäma estetiska utsmyckningen av kökets redskap.

* Om grannarna ska vattna blommorna och man stänger av vattentillförseln in till huset kan det vara till fromma för den framtida grannrelationen att upplysa om just det faktum att det efter lite spolning kan bli lite klent med drickat.

* Spara för fan inte öppnade yoghurtförpackningar vars bäst-före-datum passeras med råge under bortavaron. Nu är det kanske inte samma dignitet på obehaget i den bouquet som smyger sig ut i köket varje gång man öppnar kylen, men det är ett ooumkastligt faktum att det är ett obehag snarare än behag i nämnda odör.

* Utöva gärna någon form av väderkontroll. Ihållande regn som gör att ens syster inte har en chans att klippa gräset när man är borta ger bara dålig attityd hos Klippo Ferguson. Utöver den olyckliga omständigheten avseende gräsklipparens mentala tillstånd är heller inte den fysiska estetiken i gräsmattans decimeterlängd något att yvas över. Det är banne mig längre än gräset i hästhagen och hade det inte varit för elstaketet hade trion kusar säkerligen med glädjegnägg hoppat över och mumsat i sig hela gräsmattan.

* En annan bra sak att komma ihåg är att man kanske har gett sin syster fjärrkontrollen till garageporten bara för den händelse att hon skulle behöva komma åt Klippo Ferguson (om det inte regnar). Då slipper man ägna oproportionerligt mycket tid av sitt liv åt att leta och tänka på vad det var för genialiskt gömställe man har gömt fjärren på. Har man gömt den i Grycksbo är den tämligen svår att återfinna på Stråtenbo 853.

Skriv gärna ut och häng upp på kylen till nästa gång du ska på semester. Det ska jag göra.

söndag 15 juli 2012

INGET BACON. MEN TROLIGEN EN CHORIZO.


Hur gör man för att sticka ut som försäljare av chorizo? Finns det en passande ordlek måntro som skulle kunna locka presumtiva köpare? Egentillverkning av korven ifråga? Kanske en slogan som blir vida känd och gör att chorizoälskare reser långväga för att avnjuta den kryddiga korven?


I Folkets Park i Malmö finns ett gatukök som har slagit in på sloganspåret. “Troligen Malmös bästa chorizo”. Wow liksom. Har de att göra med en kund som någorlunda reflekterar över budskap den möter i livet så är risken större att ifrågavarande kund grubblar ihjäl sig på fläcken än kommer fram till disken och beställer vad som troligen är Malmös bästa chorizo.


Troligen Malmös sämsta slogan




Det förhåller sig givetvis så att de inte kan utge sig för att tillhandahålla varken Malmös, Skånes, Sveriges eller norra Europas godaste chorizo. Det är a) inte lagligt, b) ett helt jävla orimligt påstående då det skulle kräva årtionden av research på området samt c) det finns mig veterligen ingen vedertagen definition eller ramverk som kan fastställa en vettig avgränsning av vad som får kallas för chorizo. Och vad menas egentligen med troligen? Finns det några belägg över huvud taget för att påstå detta? Rent spontant känns det mer sannolikt att det troligen inte är Malmös godaste chorizo. Må hända inte jordens vassaste försäljningsargument men nog sticker det ut från mängden i chorizodjungeln alltid. Några alternativa sloganförslag i all ödmjukhet:


* Troligen chorizo. Spänningselementet i osäkerhetsfaktorn om det är en chorizo eller ej. Den spänningen kan ju sälja hur många korvar som helst.


* Troligen inte den sämsta kryddkorven i Malmö. Det måste finnas nån som är sämre. En nackdel är att banderollen blir alldeles för lång och det blir till att sälja många extra chorizos för att nå break-even för tillkommande banderollkostnader.


* En chorizo. Troligen. En kombination av de två ovanstående förslagen. Både spänning och inget ljug i marknadsföringen. Dessutom en föredömligt kort banderoll.


När vi ändå är inne på ämnet skulle jag vilja slå en högerkrok för red hot chorizo. Spännande stark och god. Troligen dock inte den godaste på marknaden.

torsdag 12 juli 2012

HAR DU OTUR KANSKE JAG TYCKER ATT DU ÄR LITE DUM I HUVUDET

Jag skriver lite i affekt så hav förtröstan om det blir en aning burdust. Nyss hemkommen från en alldeles underbar konsert med Johan Örjansson & Band så kokar det lite i blodådrorna. Varför då kan man undra? Jo, helt enkelt för att stora delar av svenska befolkningen har en ytterst tveksam nivå på sin musikintellektuella barometer (läs dåligt intresse för populärmusik). Märk väl att jag mitt i affekten är medveten om att musiksmak är en i sanning högst subjektiv gren. Icke förty skulle jag ändå vilja konstatera att majoriteten är förtappade själar när det kommer till att spisa musik, dels via stream, cd och vinyl, dels via konserter live 'n direct.


Den främsta orsaken till upprördheten är förstås uppmärksamheten (eller snarare bristen på) och den monetära ersättningen (eller snarare bristen på) som band liknande ovan nämnda JÖ&B begåvas med. Vi fraterniserar med bandet efter spelningen (eftersom Fru Nygårds tycker att jag borde tacka för underhållningen - vilket hon har rätt i - och förmodligen också för att hon tycker det är väldigt roligt men inte minst för att hon använder mig som förkläde för att själv få surra lite med grabbsen) och pratar om de olika sidorna med artisteriet. De har allihop vanliga jobb utanför musiken, det finns ingen som hoppar av sitt day job för det här. Detta trots deras enorma kunnande inom sitt gebit, sitt samspelta band och genomgående fantastiska låtkatalog. Jmfr gärna här med valfritt dansband, Tomas Ledin eller E-type. Jag är inte bitter, men jag är nog fan lite upprörd om sanningen ska fram. Och besviken. Varför ska de här begåvade herrarna spela för en spottstyver när ett skånskt dansband som börjar på L och slutar på asse Stefanz ska ha 100 papp för ett gig? OBEGRIPLIGT! Som synes avtar inte affekten nämnvärt ens så här långt in i texten.


Det här är förstås inget nytt fenomen och listan över usla band och artister som tjänar multum medan de riktiga ässen sliter för brödfödan kan göras lång.  Den utomordentligt trevliga klaviaturspelaren konstaterar att de skulle tjänat mångdubbelt om de kuskat runt som coverband. Det gör mig väldigt ledsen. Inte bara för han och hans bandkompisars skull utan för hela mänskligheten. Det kommer sällan upp till ytan, men det var precis sån här dumhet som fick dinosaurierna på fall. Hur det gick till ber jag att få återkomma till en annan gång men nu tänker jag lämna upprördheten bakom mig och packa in konserten i hjärnfacket för extraordinära konsertupplevelser. Det finns ungefär 50 stycken till i Hammenhög med omnejd som gör likaledes ikväll. Det värmer i alla fall gott i hjärtat

onsdag 11 juli 2012

MEN GÖR INTE SÅ DÅ

Bara några korta rader om den här datawebbgrejen de kallar Facebook.


1. Man trycker inte på gilla-knappen åt ens egen statusuppdatering, ok? Det är typ som att skratta åt sina egna skämt (som jag i och för sig har en viss fäbless för och förmodligen gör alldeles för ofta för att det ska vara bra för min publika profil). Ponera att nån skriver "Jag sitter på dass" (jo, det förekommer dessvärre) och trycker gilla på den. Varför då? Helt jävla obegripligt.


2. Man skriver inte under inlägg med sitt eget namn. Det är så att säga en smula överflödigt. En Håkan skriver ett svar på Bertils fråga om det finns någon som har en kattunge till salu. Håkan skriver: "Nej. Mvh Håkan." Som synes blir det något av ett dubbelfel av Håkan, men sämst fel är att han tror att ingen vet vem som svarade på Bertils fråga.


3. Man skapar inte en profil åt sitt husdjur på Facebook, man gör faktiskt inte det. Katten Mymlan kan inte ge uttryck för vad hon håller på med på ett, för sajten, adekvat sätt. Hur mycket matte eller husse än vill vara Mannen Som Talar Med Hästar (jaja, eller katter då) så kan jag redan nu göra vederbörande besviken och meddela att någon Animal Whisperer som spökskriver åt en katt på Fejjan är mental istid i sin renaste form. Utöver ovan beskrivna knasigheter finns det väldigt lågt allmänintresse i att läsa en katts dagbok: Sover, jagar garntuss, kissar, äter, bajsar lite, dricker, sover osv. I 24 timmar.


På andra sidan no-no's: Om man vill vara säker på att skriva ett inlägg med många likes ska man inte göra som i reklamen och ta kort på sina egna fötter. Nej, man skriver helt enkelt ett inlägg som helt eller delvis avhandlar bacon i någon form. 100 % succé-garanti.

tisdag 10 juli 2012

HÄLSNINGAR FRÅN PAPPAN SOM ÄR LITE DUM I HUVUDET IBLAND

Lilla Sektionen: Mamma, får jag låna din telefon och spela musik?
Fru Nygårds: Fråga din pappa, du kan spela musik på hans telefon.
Pappan: Vilka låtar vill du ha?
Lilla Sektionen (med assistans av Systersektionen): Loreen, motorcyklar, Barbie Girl och Manboy.

Låtlistan ser ut som följer: Barbie Girl, Euphoria, Girls Girls Girls (med Mötley Crüe ja) och Manboy.

Pappan (lite dum i huvudet): Ska ni inte ha nån mer låt? Nåt med Sean Banan kanske?

Digidigidigidingdingding, här glider puckot in. Jag har ägnat hela eftermiddan åt att försöka förstå hur jag tänkte (samt få låtjäveln ur hjärnan). Arbetet fortgår. Vi hörs.

KONSUMLÄKTAREN

Popskolan är i något av ett litet chocktillstånd. Britannia Stand på Portman Road kommer att byta namn till East Of England Co-operative Stand. Detta till följd av att de senare har hostat upp fett med cash (icke ett faktum ännu, men ett högst rimligt antagande att de åtminstone bjudit över eventuellt bud från andra sponsoraspiranter). 


Man kan tycka att det var ju bra att det kommer in fett med stålars, men hur kul är det att ringa och beställa biljetter till den läktaren? "Top of the morning to ya! Could I have four tickets in the, eh, just a minute, eh, East of England Co-operative Stand Lower please?". Biljettkontoret kommer skratta ihjäl sig varje gång nån vill beställa plåtar till konsumläktaren. Frågan är vad gemene man kommer referera till läktaren som:


1. Co-op Stand. Högst troligt.
2. West Stand. Logiskt men ändå inte. East of England och hela den biten krockar lite. Ungefär som att West Ham ligger i East London.
3. Domusläktaren. Kanske inte.


Det minsta man kan begära är väl ändå att de smäller upp en Co-op i direkt anslutning till läktaren så folk kan veckohandla när det är hemmafight. Köp en back till fullpris, få nästa half price liksom.

måndag 9 juli 2012

RESTERANDE DEL AV VECKAN

Vi var bortbjudna ikväll och Fru Nygårds presenterade en bubblare till gårdagens lista över presenter med begränsat värde (bäst att lägga till att vi snackar ekonomiskt värde här), nämligen finaste rapsolja med smak av ramslök. Vänligen notera detta som ett appendix till gårdagens inlägg. Tack på förhand.

Resterande del av veckan i korthet:

Tisdag: Fru Nygårds ska gå på pizzeria i Sjöbo. Lyxlirare.
Onsdag: Ovan nämnda fru och jag ska åtnjuta 40-årspresent genom Moliere och Den Inbillade Sjuke. Korg med middagsmat kommer tillhandahållas medan vi själva tar med tillbörlig dryck. Är det för mycket med en låda vin delat på två?
Torsdag: Konsert på lokalt belägen lokal. Johan Örjansson Band. Det är fortfarande ett av den svenska pophistoriens sämsta bandnamn (i konkurrens med Gert-Johnnys) men lyckligtvis håller musiken högsta kvalitet.
Fredag: Börjar jag med en förmiddagsrunda golf. För mig gäller bara pay and play, det riktiga golfandet överlåter jag vederlagsfritt till friherrar, godsägare, lottomiljonärer, diverse löst adelsfolk samt andra högdjur. På kvällen är det inritat grillning hos Kusinbrorsan med familj. Kan som vanligt sluta hur som helst, men sätt hellre en peng på att vi har übertrefvligt i största allmänhet än att nån avslutar kvällen med att springa runt tomten med kallingarna på huvudet.
Lördag: Förmodligen i Malmö med omnejd, lite oklart i skrivande stund. Sätt inte några pengar på att det figurerar några kallingar i kombination med ej vederbörligt brukande här heller. Särskilt inte som någon ohelig förening med fredagens högoddsaktiviteter.
Söndag: Vilodag. Vad annars?

Vad ska ni göra då?

söndag 8 juli 2012

TA MED DIG NÅT FINT - ELLER INTE

Vi är bortbjudna på eftermiddagsfika. Det är inte varje dag vi träffar min morbror med familj, men idag är en sådan speciell dag. Då tar man naturligtvis med sig nåt fint, förslagsvis en blomma (läs blombukett, krukväxt eller liknande blomarrangemang. EN blomma är snålt tilltaget, då kan man lika gärna dyka upp med ett maskrosarrangemang). Men visst är det magert med vedertagna alternativ när man är bortbjuden? Blommor, sån där korg med kex och ost ni vet, vin eller...ja, eller vadå? I taggningsserien Konsumentinformation följer nu några välmenta förslag på attiraljer att lägga till listan Lämpliga presenter av begränsat värde att dumpa på din fika-/middagsvärd.


* Bakispåse. Ta en plastpåse från ICA/Systemet/H&M och fyll med en påse chips, en påse ostbågar (obs! ej ostkrokar!), två paket Resorb, ett par avslagna Coca-Cola, en kall pizza och om möjligt ett par-tre ispåsar.


* Vandrande pinnar. Vad hände egentligen med hajpen runt vandrande pinnar? Obegripligt nog försvann de från kartan över coola husdjur någon gång på 80-talet, närmare tidpunkt lite oklart till följd av regionala avvikelser (i Grums till exempel är de fortfarande topp-3 tillsammans med brevduva och minikor). Ett väldigt enkelt sätt att åtgärda den här oförtjänta frånvaron från husdjurstopplistan är att vi alla tar vårt ansvar och tvångsförser våra närmaste vänner med ett gäng pinnar nästa gång vi är inbjudna på grillning eller kakbuffé. Tummis på det.


* En bil eller två från Cars. Den här punkten är högst familjeanpassad. En liten nödlösning kan man säga. I vårt hem finns det oproportionerligt många bilar i olika utförande med sitt ursprung i de två Cars-filmerna. Måhända sätter någon i halsen och undrar hur tanken är att det här på något vis ska kunna matcha något av de två briljanta förslagen ovan och det är i sanning en befogad fråga. Då kommer en kontrafråga: vet ni vad en sån där liten bil kostar? Om den nya värdfamiljen lägger ut bilarna på Tradera dan efter är middagen/fikat snart finansierad.


Vad kul att kunna hjälpa till att bredda sortimentet på gå-bort-gåvor, eller hur? Men bara för att hålla entusiasmen på en lagom nivå bör man i balansmässig anda även upplysa om mindre lämpliga objekt att överlämnas i samband med ankomst till inviterare. Lämnar man något av följande uppfattas  man lätt som något av en idiot:


* Stomipåse. Det hjälper inte om man fyller den med chips, ostbågar eller ens is. Se till att få med rätt slags påse.


* Orm. Såvitt jag har förstått ger det helt fel signaler att överlämna orm, oavsett ras. Svårt att slingra sig ur när överlämnandet skett så att säga. Är också ytterst olämpligt om man gav vandrande pinnar vid senaste besöket då dessa enligt säkra källor inte är särskilt kompatibla med ringlande kräldjur.


* En sil eller två från Trainspotting. Filmmemorabilia i all ära, men det här kan slå oerhört fel. En sil med nät kan förvisso användas med fördel i köksregionerna liksom en sil i form av ett durkslag, men en sil i form av en spruta för livsfarligt knark för i regel med sig en naturlig skepsis från mottagaren. Även så om adressaten råkar ha någon slags användning av silen i sitt dagliga liv då det kan framkalla allvarliga dialektala avarter. Men det är givetvis bara en av många självklara orsaker till att inte ta med en sil eller två från Trainspotting (det finns inga andra filmer heller för den delen där silar figurerar som är lämpliga som substitut).


Skulle man trots den pedagogiska utläggningen ovan ha problem att urskilja lämpligheten i tänkt gåva av begränsat värde ber bloggen att få hänvisa till sk sunt förnuft. Tänk alltid att litet torrt djur är bättre än stort slemmigt dito och ska det vara en påse så titta alltid i nedersta lådan. I köket. 

lördag 7 juli 2012

BILDBONANZA


Kanhända är det en och annan som i brist på bildbevis har haft anledning att betvivla de semesteraktiviteter och företeelser som beskrivits i bloggen senaste veckan. Då får vi väl råda bot på det helt enkelt.

Det här är inget bevis på nånting som tidigare framkommit
här på Popskolan. Det är dock ett tydligt belägg för att den
på bild fångade katten är något trångbodd. Ja, det var väl det.
Den första bilden kan kännas en aning opåkallad, men det finns anledning att beskriva djurtätheten i huset som förtätnas mer eller mindre för varje dag. Igår blev det ju t ex tillökning i form av en rosa bjäbbare. Inte helt lätt att acklimatisera en sån liten rackare i djurparken.


Riktig hund Daisy anar oråd när fake-dogge
i rosa skrud försöker smyga in som ett naturligt
inslag i husets fauna.
Dagen på sommarlandet gav inte bara motorrelaterade upplevelser utan ett och annat djur passerade också revy under besöket. Hängbukssvin, kaniner, dinosaurier (de var i samma tillstånd som den rosa hunden kan man säga. Ja, alltså den rosa hunden är ju uppenbarligen inte utdöd som dinosarna. Men de är båda artificiella och kan inte av egen kraft röra på armar och ben), påfåglar och öh, ja, alltså, de här djuren:


Väldigt lama djur de här lamadjuren.
Trots lamheten går de i hage med höga staket medan de här gynnarna spatserar fritt i parken och ger ifrån sig ytterst knepiga läten:


De gör sig inget vidare i svartvitt de här lirarna.
Då var det inte så mycket mer att säga än att akta er för såna här kompilationer av bakverk:

Komaframkallande samling kakor.
Slutligen var det den här grejen med t-shirts på marknader med dubiösa budskap. Om jag hade varit haj på Photoshop hade vi kunnat utgå från att den här bilden är så photoshoppad att klockorna stannar och inte kör igång förrän Marty McFly är återfunnen. Hur som helst sorterar den i nuvarande utformning under avdelningen sämsta hitte-på-slogan-på-en-marknads-t-shirt (och då är det topp tre av sämsta texter vi pratar här).

Ok, jag är 50% skåning, men det här är ju
bara löjligt. Försöka slå i Systersektionen
nåt liknande. Jag är mållös.
Låt mig bara upplysa om att hela den här David Attenborough-approachen vad gäller bilderna är högst slumpmässig. Det skulle lika gärna ha kunnat vara samtliga maträtter som förtärts under senaste veckan, men tydligen finns det inte tillräckligt med utrymme på servern för så många bilder.

fredag 6 juli 2012

MARKNADEN

Det är lätt att man inte tänker på just Smedstorps Marknad när man hör talas om marknaden i allmäna ordalag. Kanske tänker man på att ekonomijournalisterna på Aktuellt rapporterar om marknadens reaktion på Ericssons senaste kvartalsrapport. Men bor man - eller som i vårt fall, hälsar på - på Österlen är det lätt hänt att marknad handlar om ställen som Smedstorp, Tomelilla, Sjöbo och Kivik (i stigande storleksordning). For the record meddelas härmed att dylika marknader inte varit i min smak sedan barnsben. Entre: antimarknadsargument (innan nån ringer marknadsnämnden eller liknande institution så är det här mina högst subjektiva invändningar, men det är det väl ingen som missat):


* Det som bjuds ut till försäljning är skit. Alltså, de står inte och säljer bajs, så är det ju inte. Men inte fan är det långt ifrån. Jag menar, Blixten McQueen med nr 98? Barnen går inte på det (även om Lilla Sektionen väldigt gärna vill köpa NÅT. Han har tydligen fått för sig att man inte kan lämna en sydsvensk basar utan att ha gjort av med pengar).


* På Sjöbo och Kiviks marknader är folk drängfulla på kvällen och rör sig i horder runt marknadsområdet medan de som är nyktra köper träskor, t-shirtar med dubiösa budskap samt tiopack med strumpor som högst sannolikt går sönder inom närmaste fyraveckorsperiod. Antingen bedövar man sinnena med alkohol eller så gör man det med shopping.


* Undermåligt godis. Marknadsgodis är en nischad godisform. Det enda jag har att säga om saken är att det finns en anledning till att det endast säljs på marknader (se även ovan avsnitt om skit och bajs).


* Vårt hushåll är nu försett med en batteridriven rosa hund med glödande ögon samtidigt som Systersektionen är 70 kr fattigare. Det enda jag har att säga om det är att det enda sättet att lära sig om dåliga affärer är att uppleva dem på nära håll. Vad hundskrället anbelangar befarar jag att den går ett hemskt öde till mötes när popularitetsveckan gått över och den förmodligen träffar sina gelikar på en soptipp nära vårt hem inom en inte allt för lång framtid.

Till marknadernas försvar kan dock anföras att det genereras duktigt med stålars till idrottsföreningar, en del flyktig lycka för den yngre generationen i de ambulerande karusellerna samt grillad chorizo till de något äldre årskullarna. Icke att förglömma finns även munkar (munkä om du som läser det här är från Borlänge) av olika sorter och gudomlig karaktär att köpa med sig hem. Det är ju bra.


Som argument pro-marknad finns sedan gammalt även att man träffar så mycket folk man känner. Hur det har överlevt övergår mitt lilla förstånd. Folk är ju antingen upptagna med att a) handla, b) åka karusell, eller c) vara fulla/fylla på med kaffekask. Mig lurar ni inte. Men vi kan göra en deal. Ni kör era marknader och jag stannar hemma. Win-win. Marknaden reagerar högst sannolikt positivt på denna marknadsrapport.

torsdag 5 juli 2012

KOMA

Kommer ni ihåg han killen från tv-serien Storstadsliv som hette Koma? Min dag handlar om honom. Typ.

1. Sovmorgon-koma. Vaknar, kollar runt mig. Ingen fru, inga barn. Kollar klockan (gör en text-tv-smygning för jag är lite orolig att den ska visa ett klockslag som inte låter bra) och konstaterar att den är 11. Herregud. Koma var bara förnamnet.

2. Äter lunch vid pass halvtvå. Notera att jag har ätit frukost i tiden mellan den sena uppstigningen och lunchen. När klockan är två är jag i allvarlig lunch-koma.

3. Det beslutas att vi ska åka till Kaffestugan Annorlunda för att äta kakbuffé. Kan vi för ordningens skull föra till protokollet att detta inte på något vis var min idé? Bra. Sju kakor och en balja te senare är kak-komat ett faktum.

4. Innan avfärd i komatost tillstånd hemåt bestäms att vi ska åka till Glada Räkan och äta middag. Vid det här laget nickar jag instämmande till vad som än sägs. Glada Räkan it is. Fru Nygårds äter räklåda, jag äter scampi fritti. Tror fan att det infinner sig en kombinerad räk- och middags-koma tämligen omgående.

5. Skönt att komma hem och spela lite fia med knuff. Tyvärr går Systersektionen till följd av tröttma lite falling down på hela upplägget. En saga och två inknoppade små sektioner senare är det dags för fika. Upplysningsvis är klockan nio på kvällen nu. Nickar instämmande, tar en halv banankaka och lite glass uppbackad av en kopp te. Komat övergår i något nytt slags total-koma-tillstånd.

Notera gärna att detta bara är torsdagen i den första av två skåneveckor. Det är som om man är utomlands här alltså. Det är knappast en tillfällighet att mobilen tog emot ett sms som hälsade välkommen till Danmark när vi var nere vid havet och åt kakbuffé. Hade det inte varit för dimman är jag övertygad om att Skumberg kommit farandes i sin bumperbåt och erbjudit danske wienerbrööööd med schokolääääde. Koma Skumberg, visst hette han så?

onsdag 4 juli 2012

JAG ÄR FORTFARANDE OROLIG

Hela den här epa-grejen som Lilla Sektionen höll på med för ett tag sen. Jag var lite orolig för den. Nu finns det anledning för oro på mer än en front. Systersektionen tar influenser från LS.


Trots gårdagens digra lista på semesteraktiviteter lyckas vi hitta en ny idag och drar iväg till ett sommarland med många olika prylar att sysselsätta sig med. Förutom de givna; karuseller, bad och klätterställningar, riktar Systersektionen in sig på motordrivna fordon. Jag tänker att det här är lite som när läkares avkommor slår in på artistbanan istället för att ägna sitt liv åt seriösa läkarstudier och att rädda människoliv. Lite grann så.


Systersektionens topp-tre motoraktiviteter (de har inte epa-traktorkörning för barn):


1. Go-kart. For real. De har go-kart för barn mellan 1,20 och 1,50. Hon är vass. Det måste vara alla timmarna med Mario Kart. Bör vara en enkel match att köra utan svampar och köttätande växter i vägen.


2. Bumperbåtar. Det finns ju formel 1 för båtar också, eller hur? Lika livsfarligt som den på land så klart.


3. Radiobilar. Jamen det är ju harmlöst säger ni. Jojo, det säger de om att röka braj också. Radiobilar är inkörsporten till seriöst motormissbruk, finns hur många exempel som helst på det.


Jag är fortsatt orolig.

tisdag 3 juli 2012

POSTFESTIVALAKTIVITETER

Så här i efterdyningarna av fem dagars festivalande är det till individens fördel att ha semester. Det är tillika ytterst fördelaktigt att kunna fokusera på aktiviteter som är lite mer Laid Back, typ:

* Åka tåg. Det håller i fem minuter tills nån meddelar att det är signalfel mellan Borlänge och Säter och tåget måste stå still under långa perioder samt åka irriterande långsamt under resterande stunder. Bara att acceptera att det inte finns nåt att göra åt saken och fortsätta läsa bok. Lyckas man med det kan man knappast bli mer laid back.

* Spela fotboll. Börja kicka lite med Lilla Sektionen varpå Systersektionen får nys om nämnda aktivitet och gärna vill vara med och skoja till det lite. Eftersom Lilla Sektionen är ensam i sitt lag och inte är målvakt så går det inte att göra mål på honom. När han sedan byter lag och båda Sektionerna så att säga blir ett så uppstår trubbel inom lag Sektion. Lilla Sektionen får känsloutbrott på grund av meningsskiljaktigheter om vem som tog bollen först. Systersektionen idkar envist motstånd varpå Faderssektionen försöker medla. Den medlingen finner inget gehör hos någon av de båda mindre Sektionerna. Han från den äldre sektionen får en lysande idé och tänker att om jag är lite skojig pappa här och springer och tar bollen så kanske de glömmer att vara ledsna (för de verkar liksom ha glömt varför de är det). Resultatet är förbluffande dåligt. Ilskan och gråten tar nya proportioner och tas ut på ovan nämnda Faderssektion. Slut på fotboll. Tyckte jag hade en väldigt laid back approach, men man kan ju inte lyckas jämt.

* Spela kort. Väldigt avslappnande semesteraktivitet. Olyckligtvis lyckas Fru Nygårds vinna hela rasket. Förhåller mig sensationellt laid back till hela debaclet och tänker att det faktum att jag nattade två barn mitt i hela partiet måste haft menlig inverkan på slutresultatet.

* Spela golf. Denna simplaste av sporter. Slå på en boll tills den hamnar i ett hål (alternativt spela på en hel radda med bollar eftersom en del av dem hamnat i skogsliknande terräng som dessutom tydligen inte är en del av själva banan). De här slagen som hamnar utanför banans markeringar blir lätt goda ursäkter för känslomässiga briseringar. Jag håller mig givetvis laid back ety jag kan damma ut ett dussin bollar out of bounds och ändå hålla kusin/låtsasbror på behörigt scorekortsavstånd.

* Dricka en öl eller två. Det här är ju ofta själva definitionen på laid back (om man håller sig till en eller två mind you!). Fett med nice som de säger nu för tiden.

Vill du prova hela konceptet med att vara laid back? Börja med att ha semester, sen är det bara att rada upp aktiviteterna. Lycka till.

söndag 1 juli 2012

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 5


Nu har jag planerat förjävla dåligt. Besök på eftermiddagen för lite grillning och förtoppning innan festivalens sista dag och det ligger grejer mest överallt och inte har jag införskaffat alla grilltillbehör heller. Sen var det ju det här med att farsan fyller 70 imorgon och vi ska käka brunch vid halvett. I Bjurs. Tur att jag ställt klockan.

Brunchen avklarad och magen fylld som om jag hade varit på festival och käkat thailåda. Tackar för mig och hämtar upp en del av grillsällskapet i stan på vägen hem. De har tack och lov fyllt luckorna vad gäller grilltillbehör och vi är därmed fullgott utrustade för en grillning med tillhörande läskande dryck. E&E samt det ena e:ets man Martin och hans två kompisar Olle och Magnus samt förstås Per & Linda utgör grillgruppen. De fem förstnämnda kommer från en gårdag där gruppen splittrades och tre tog bussen vid tvåsnåret, en vid halvtre och en tredje som fick en taxi bokad till sig för hemkomst till Falun vid halvfyra. Nu siktar de på att försöka hålla gruppen intakt och åka hemåt i samlad tropp. Två av dem har jag bara känt i några minuter, men jag får känslan av att det kan bli dem en övermäktig uppgift.

Mindre än tre timmar efter att ha intagit en brunch (innefattande köttbullar, korv, pannkaka, kyckling, kött, omelett, sallad, bröd, ostar samt fan och hans mostrar) av yppersta kvalité ska det intas grillad kryddad korv med pimpad potatissallad. Det går bra, inga casualties. Himla trevligt sällskap också. Intressant info om taxifararen från gårdagen kommer upp i dagen då det visar sig att han gillar att självtorka efter att ha duschat. Tar uppskattningsvis allt från en halvtimme till en och en halv timme beroende på rådande årstid och klimatzon. Att torka med handduk känns för forcerat meddelas övriga gruppen. Det är en grymt avslappnad inställning till tvagning. Respekt.

Dags för avfärd och hela den här splittringsfrågan blir aktuell igen då vi ska åka i två bilar vid två olika tidpunkter. Det i sig är ju ingen match att tackla, men det är hela den här prylen när en av medlemmarna i den manliga subgruppen från gårdagen styr upp en fortsatt förtoppning hos någon i Borlänge med pool. Det faller inte i helt bördig jord hos E&E som konstaterar att gruppsammanhållningen lämnar en hel del övrigt att önska. Jag lämnar gänget till sitt öde och hoppar av vid Ringen varpå syrran kör övriga grabbar till huset med poolen. Nu ska jag festivala järnet ända in i kaklet!

På dagens önskelista står The Shins, John Hiatt, Basia Bulat, The Maccabees, Anna Ternheim, Israel Nash Gripka, Deadman och The Soundtrack of Our Lives. Det är mycket att hinna med och eftersom flera spelar samtidigt kommer det att bli sena strykningar. Fem minuter tillgodo för att lyssna på The Shins, men Riko med sällskap sitter och förlustar sig med underhållning och dryck ett par hundra meter från ingången och det kan jag ju inte missa att umgås en liten stund med detta fryntliga gäng. De har fått tillökning i gänget. Gula Gubben har nämligen anslutit. 

Gula gubben är han med gitarren

Med en stjärtskåra högre upp på ryggen än någon annan jag sett (förvisso inte så ofta jag ser stjärtskåror på folk, men ändå), en gitarr med färre strängar än jag har visdomständer och en träningsoverall så gul att den ger uppkastningsreflexen en kittling. Han lirar lite skojlåtar och drar dåliga skämt så dåliga att det inte går att låta bli att skratta. Avslutningsvis tar han upp kollekt och säljer dessutom en cd med sin tvillingbror Fula Gubben (misstänkt lik Gula Gubben fast utan gul overall) för att finansiera sin verksamhet. Det visar sig att han inte är den enda festivalcelebriteten som besökt grabbarnas festplats. Dagen innan uppenbarade sig självaste Thorsten Flinck och bjöd på bisarra uttalanden och stirrande blick. Tydligen var nyckelordet för dagen - enligt den gode TF - rövsmör. Lite oklart i vilket sammanhang det ska användas och det är kanske lika bra att det är höljt i dunkel.

Lazlo, Thorsten & Riko

Medan jag står där så drar The Shins igång och jag får höra Simple Song på avstånd, men eftersom vi ser scenen och har utmärkt ljud från där vi står så bekommer det mig inte nämnvärt att jag inte är närmare. Riko ska dock in för att träffa sin sambo och vi slår följe in. De fortsätter sin vandring på området och jag går in i öltältet (vafalls? Jo, men jag är törstig va) och beställer inte in en Norrlands Guld. Förbannade styggelse till dryck som de kallar öl. Dessutom i plastflaska. Tack, men nej tack. Jag dricker cider. JA, JAG DRICKER CIDER! Helt sjukt om ni frågar mig. Men eftersom söta melodier står på programmet så är det väl ett värdigt ackompanjemang. Får höra Phantom Limb och Australia och det är två sensationellt bra poplåtar. Lyssnar 50 minuter och är nöjd med det innan jag tar mig ner på stan för att klämma in en halvtimmes John Hiatt. Lyckas pricka in Cry Love som första låt och det är ju återigen förstklassig tajming. Ser countrylegenden från nästa öltält (med en CIDER i handen) och är nöjd med min halvtimme.


Detta eviga promenerande. När Hiatt avslutat sitt förvärv traskar jag tillbaka mot storscenområdet för att möta upp med Per & Linda för att ta en öl, förlåt CIDER, i nästa öltält. Vi lyckas få kontakt via telefon (helt omöjligt egentligen, men ibland vinnar man på mobillotteriet), stämmer träff, dricker ur och delar oss på olika håll. Jag träffar återigen på Johan (och Susanna bör tilläggas) och vi ska se The Maccabees medan övriga drar åt annat håll (Hoffmaestro tror jag). Det är samma besvikelse som Bloc Party. Ingenting i min anglofila ådra gör att jag finner någon njutning där på Athena-scenen. 

Bästa scenen - trots Maccabees

Synd, men bara att vandra vidare och hoppas på bättre lycka på nästa ställe. För långt att gå och se sista kvarten av Anna Ternheim så tar chansen att lyssna på Amanda Mair inne på Cozmoz. Begåvad jänta det här, ytterst begåvad. Hon har redan några riktiga poppärlor i repertoaren och några skivor till så har hon alla möjligheter att bli nåt riktigt stort. När hon kör Sense så svänger det fett nice (Dogge-språket har satt sina spår) där inne. Bra val.

Så dags för dagens stora begivenhet (för mig alltså, inte för 35 000 andra som ska se Rihanna senare ikväll), nämligen Israel Nash Gripka. Som en fjortis på Justin Bieber-konsert ställer jag mig längst fram 20 minuter i förväg (en evighet i festivalsammanhang) och inväntar kungen med entourage. Det som levereras av denne man under den närmaste timmen är inget annat än fullständigt briljant. Låtarna, bandet, närvaron, stämsången, attacken...ja, jag kan hålla på hur länge som helst men det blir ju ingen bra tv av det. Ett bra kännetecken på om jag tycker att en spelning är bra är om jag står och fånflinar som en pajas. Jag gör det skrämmande mycket under den här timmen. Och den här gitarristen som han har med sig som ser ut att väga 45 kg spelar verkligen gura som om det inte fanns någon morgondag. Helt sjukt begåvad snubbe. Kvällen till ära är det tämligen gott om publik på plats också, bra smak där festivalbesökarna. 

Står man längst fram ser det ut så här

Mycket glad man träffar Per & Linda direkt efter sista låten. Destination: öltält. Fascination: öltält fulla. Av fulla personer. Det går banne mig inte att komma in nånstans för att läska sig. Efter att ha stått i kön till öltältet där Skrillex spelar undrar jag hur det är ställt med den unga delen av befolkningen (jmfr mina far- och morföräldragenerations förfäran över Elvis juckande höfter) och deras musikaliska förstånd. Blipp-blopp från en DJ som står och eldar igång kidsen. Va? Ska det vara så här? Jag förstår ingenting. Det kan bero på att jag har passerat 40. Alternativt att 20 000 kids som röjer järnet är lobotomerade/stenhöga/offer för grupptryck. Take your pick.

Vi får ge upp öltältsjakten och går till bilen för förfriskningar. Det vankas ale. Herregud vilken bra break. Upp där bak Norrlands! Stärkt av vätskepåfyllningen styr vi sedan kosan in på festivalen igen och jag hinner se sista 25 av Deadmans konsert. Trevligt med ett altcountrygäng med hattar, väst, samt för ändamålet väl anpassade diverse instrument. Några fina nummer avslutar deras session och publiken står kvar och sjunger i kör i fem minuter innan bandet kommer ut och bockar och tackar än en gång för responsen. Elegant.

Mindre elegant för festivalen och de unga fansen är att Rihanna inte gått på när klockan närmar sig halv-ett (en halvtimmes försening så långt) och det dröjer ytterligare en kvart innan det brakar igång. 45 minuter sen ramlar hon in på scen och ser ut som om hon är på hög höjd. Så att säga. Hon sjunger bedrövligt och kraxar "Hello Sweeeden". Konsertstart 00.45, avfärd mot Soundtrack of Our Lives 00.49. Flickebarnet mår inte bra. Bara att hoppas att hon får hjälp att räta upp sitt liv och rädda sin framtida karriär.

På väg till årets sista P&L-konsert ser jag att det tre i pool-gruppen har blivit två. E&E lyser med sin frånvaro. Det gick tydligen inte så bra att hålla ihop gruppen. Kanske var det självtorkningen efter pool-besöket som satte käppar i hjulet?

Om TSOOL finns ingenting annat att säga än att det är ett fantastiskt band och ett HELT VANSINNGT FÖRBANNAT UTMÄRKT liveband. De röjer skiten ur Borlänge under festivalens sista timme. Med Big Time manglar de på så det bara dånar i hela kroppen, med Instant Repeater 99 visar de vilken enorm låt det är och när de avslutar med Sister Surrond har det där fånflinet varit närvarande i mitt ansikte ett bra tag. Cirkel sluten. Love Antell slog an tonen och TSOOL bankade i sista spiken i sin P&L-kista. Trots att det på förhand inte verkade vara artister som skulle framkalla eufori blev det ändå en utomordentlig festival. Organisationen bakom och alla frivilliga funktionärer borde bli nominerade till något Nobel-pris. Vad sägs om fredspriset?

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 4


Knasigt jag vet, men idag anländer jag till festivalområdet först strax efter klockan sju. Fötter, ben och huvud har sagt ifrån och som ytterligare osäkerhetsfaktor är vädret minst sagt ostadigt. Idag agerar jag chaufför åt våra grannar som också festivalrävar hela veckan.

Kvällen börjar med en anspråkslös ung britt som framför sina egenkomponerade alster endast med en gitarr som sällskap. Det är oerhört vackert och Benjamin Francis Leftwich är ärligt förvånad över att så många slutit upp vid festivalens minsta scen. Han förtjänar förstås ännu bättre än så, men det är charmigt att han är så tacksam. Ypperliga 45 minuter.

Efter Bens framträdande passerar jag Athena-scenen och David Druid som kör lite stand-up. Har alltid tyckt att han är lite forcerad, men jag ger honom chansen och han är faktiskt rolig, särskilt mot slutet. Lite humor piggar alltid upp. Därefter kvistar jag ner mot stan för att kolla in Deportees som jag har hyggligt stora förväntningar på. Stark låtkatalog och lysande sångare, men något tveksamt ljud och inte riktigt det låtval jag hade önskat. Tidvis är det dock briljant, så ett medelbetyg kan få smyga sig in.

Fredag betyder mer folk och snålare med utrymme, men det är trevligt när det blir lite extra drag på Borlänges gator. Innan avfärd har jag chockat kroppen med yoghurt, banan och müsli. Den har dock fått utlovat att det blir påfyllning av fettdepåerna under kvällen. Efter Deportees blir det lång vandring med den söndriga vänsterfoten tillbaka till Fantasia-scenen för att kolla om Bloc Party har något att tillföra festivalupplevelsen som sådan. Hur anglofil jag än är kan jag dock inte känna mig berikad på något vis. Inte min pryl så jag lämnar Johan - som jag träffat nere på stan - till sitt öde med partyblocket. På väg mot Israel Nash Gripkas spelning på lilla Shangri-La kikar jag in på Cozmoz för Nomads spelning. Mycket mangel men jag får inget grepp på de två låtar jag hör. Tack o hej, nästa grej.

Israel Nash Gripka är nog den artist jag sett fram emot mest på festivalen och den första av hans två spelningar på lika många dagar blir ett gig tillsammans med Johan Örjansson som ackompanjerar honom på scenen och får låtduellera med ING. Han gör bra reklam för morgondagens spelning som kommer bli med helt band. Han har en fantastisk röst och utmärkta låtar. Trevligt att få återse Örjansson också. De avslutar med att ett gäng blyga bandmedlemmar får komma upp på scenen och utan instrument får utgöra kör på Sunset, Regret. Så, så elegant. Ser verkligen fram emot en mer elektrisk spelning imorgon.

Nu knallar jag runt med min gamla högskolekompis Tomas som jag inte träffat på säkert fem år och det är högoktanigt sällskap. Magens utlovade påfyllning uteblir dessvärre för vi står och tjötar iväg lite tid och köerna till matstånden ringlar alltför långt för att jag ska ha tålamod att stå där. Jag fyller på sockerdepåerna med lite godis istället. Vi gör oss därefter redo för Kents entré. Jag är i grunden skeptisk till deras artisteri efter de två första plattorna. En aning ambivalent kanske man kan säga. Å ena sidan går jag och nynnar på deras alster från tid till annan, å andra sidan ligger det något och irriterar mig. Svårt att pinpointa, men man måste ge dem chansen att bevisa deras storhet. Inledningen är fullkomligt strålande, helt outstanding faktiskt. Under hela första låten är allt man ser ett stort vitt skynke på scenen. När andra låten drar igång blir det ett hål i mitten och ett rum med lysrör i taket som ser ut som en replokal som de fyra medlemmarna svänger loss i. Det är så enormt snyggt att det är löjligt. Till låt nr 3 rasar hela skynket och det blir hela scenen som utgör deras arbetsplats. Ljusshowen är enorm och det blir inte sämre av att det är mörkt och börjar regna under konsertens gång. Visuellt mäktigt och det låter väldigt bra också. Jag är imponerad och motbevisad. Dessvärre börjar det regna så pass mycket att vi drar oss mot bilen med 747 klingande i öronen. De tre extranumren missar vi, men är ändå nöjda med vårt beslut att åka hem. Det är ju en dag imorgon också. Då går vi all in.