SKOLSTART

Det är pirrigt. Det har varit så i några dagar nu. Systersektionen har ett gäng med fjärilar i magen inför starten i förskoleklass som ligger öppen för entré på onsdagen. Vi är med hela gänget från huset i Stråtenbo som stöd och sällskap.

Den här byskolan (som två generationer Nygårds redan gått i för övrigt) har så pass få elever att alla kan samlas på grusplätten utanför mellanskolan och bli hälsade välkomna genom att den enda manlige pedagogen på skolan kör en line up av samtliga sina kollegor med pedagogisk inriktning. Det är mysigt och charmigt. De stora sexorna får avvika först ända tills det bara återstår förskoleklassare som får följa med sina två nya fröknar till sitt klassrum där vi sitter med och lyssnar när alla 15 barnen redogör för sin sommarläxa, ett kort från sommaren. Inhemska och utländska semestermål är vad som avhandlas och alla kidsen berättar som vore det den naturligaste saken i världen att prata inför grupp redan vid sex års ålder. De är modiga utan motstycke de små liven. Ett av barnens mammor beskrev det väldigt träffsäkert på Twittern idag: "Att börja skolan kräver ett mod som ingen vuxen skulle kunna uppbringa". Det är väldigt fint observerat (hon har för övrigt fler fina observationer på sin blogg). 

Vi lämnar vår förskoleflicka när samlingen är över och med papper, penna och ett "Ja, ni kan åka nu" förmedlar hon sexåringssubtilt att hon klarar sig själv nu. Klart hon gör, hon är ju stor flicka med två stolta föräldrar som måste inse fakta. Hon kör sitt race. Själv kommer jag på mig med att känna en enorm stolthet över det faktum att hon kunde svara rätt på frågan från fröken hur det gick i fotbollsmatchen som hon såg i helgen. "Det blev oavgjort". Inget tvivel över huvud taget när svaret levereras. Det är pappas flicka det.