2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

onsdag 31 oktober 2012

INDIEBANDYTRÄNING

Det börjar bli allvar nu. Så pass att jag letar reda på min egen indiebandyklubba. Det känns proffsigt ända fram till Lilla Sektionen presenterar lagfördelningen:
 
- Du kan va Svärdsjö.
 
Vad är det med Lilla Sektionen och tilldelning av lag? Vem tror han att jag är, Lasse Berghagen? Jag vill inte vara Svärdsjö.
 
- Ok, du kan va Australien då.
 
Men det var väl själva fan. Australiska indiebandylandslaget är ÄNNU SÄMRE än Spaniens. Snart säger han väl att jag ska vara Fujitsu.
 

tisdag 30 oktober 2012

DET FÅR MAN JU RESPEKTERA

Klart du har bråttom. Du måste säkert kränga många Fujitsu-prylar för att få ihop till brödfödan. Tid är pengar liksom. Det måste man ju respektera. En sån där fin tjänstebil betalar inte sig själv. Då är det skönt om man kan vinna några sekunder här och kanske en hel minut där. Det måste man ha respekt för.

Varför ska du behöva slösa bort betydande mängder sekunder av ditt liv på att ligga sist i en bilkö som masar sig fram i 50 kilometer i timmen bara av den enkla och smått löjliga anledningen att vägbanan är blöt och kvicksilvret ligger på fryspunkten? Varför skulle du? Du med din flådiga tjänstekärra strajpad med Fujitsu på sidan. Du måste ju sälja du. Och det måste man respektera. Absolut. Och ju längre du får ligga sist, desto fler värdefulla sekunder förlorar du. Vi vill verkligen inte vara de som etiketteras som tidsslösare och klassas som respektlösa bilförare som hindrar dig i din yrkesutövning. Det hade sannerligen varit ett vanvördigt beteende. Helt i avsaknad av respekt för dig som person och dig som yrkesmänniska. Tid är pengar, vi har förståelse för det. Därför är det i högsta grad kolossalt befriande att du bara behöver ligga två meter bakom en kortare sträcka innan du kör förbi mig och två bilar till i en svacka precis före ett krön. Tid är ju pengar, det har vi redan slagit fast. Vilket vi också fastställt måste bli respekterat. Lite extra spännande blir det när det dyker upp ett mötande fordon mitt uppe på krönet samtidigt som du håller på att köra förbi bil nummer två av tre. Tack och lov för Fujitsubilen och dess omkörningsfärdigheter. Tur att det inte är halt, då vet man inte hur det där skulle ha gått. Extra skönt också att det är på en 50-sträcka genom byn där jag och min familj bor som du väljer att sätta in stöten. Hur skulle det ha gått om du valt att köra om på en av de fina raksträckorna på 80-sträckorna? Det skulle ju ha kunnat gå hur som helst.
 
Nu måste man förstås ha respekt för en bilförare som lyckas vinna så många sekunder att det kan bli till minuter innan den når sitt mål. Man måste bara respektera det alltså. För att ytterligare understryka vikten av respekt är det särskilt omtänksamt av dig att utsätta en medtrafikant för ditt arbetssätt när inga barn är i den omkörda bilen. Det känns skönt att någon tar sig tid att undersöka en sån sak innan man kör om ett gäng framsniglande kärror i befarat halkväder före ett krön på en väg där det råder en hastighetsbegränsning om 50 km/h. I kompakt mörker kan tilläggas. Respekt trafikantbroder. Tänk om barnen suttit i bilen och det helt otroliga scenariot att den erfarne rallyföraren i Fujitsubilen på något vis orsakat en trafikolycka. Tjusigt att du inte valde en sån dag. Respekt för det. Hade det utvecklats ett fullständigt osannolikt händelsförlopp innebärande en kalamitet där exempelvis min och din bil varit del av predikamentet hade barnen varit utelämnade från ekvationen. Då hade ju bara jag varit död och den yngre generationen kunnat leva vidare. I avsaknad av pappa förvisso, men man måste ju ändå imponeras av inte bara din riskkalkylering utan även omsorgen för mina barn. Ja, du förstår givetvis att jag hyser en intensiv respekt för ditt tänk. Tid är pengar, du kör Fujitsu-tjänstebil och spar sekunder, ja kanske till och med en hel minut eller två. Jag respekterar det. Men gör du så där en gång till kommer jag följa dig till jordens ände för att prata med dig om vikten av respekt. Är mina barn med i bilen tar jag inget som helst ansvar för konsekvenserna när vi når jordens ände. Respektlöst kanske du tycker, men det är lite så jag känner för hela den här grejen.
 

måndag 29 oktober 2012

SURT SA RÄVEN OM SNÖN

Det är i skrivande stund en smula oklart vem som är ansvarig för att det låg en dryg decimeter snö på vår uppfart vid hemkomst i afton. Kanske kan man skylla på vädret?
 
Vad som också inte är helt bringat upp i dagen är varför samtliga snöskyfflar befinner sig på vinden. Kanske kan man skylla på mig för att jag skickade upp dem där i våras när snön försvunnit. Det kanske man kan.
 
Vem man ska skuldbelägga för att snön väger ett par miljoner ton per skoptag borde också falla på vädrets lott. Det kan man otvivelaktigt.
 
Att ta med sig en snart sexåring ut i snögloppet utgör trevligt sällskap. Däremot är barn helt värdelösa på att skotta blötsnö. De har ingen som helst förståelse för hur man bär sig åt. Bygga grejer i kramsnö är de bra på å andra sidan. Det kan vi inte under några omständigheter skylla på vädret. Inte på barnen heller. Vi får väl skylla på evolutionen kanske.
 
Att jag flämtar som en lungsjuk tapir efter en halvtimmes skottande kan man tycka att jag faktiskt får ta på mig. Men jag skyller på vädret. Det får fan avgå nu.
 

söndag 28 oktober 2012

ETT TELEFONSAMTAL FRÅN EN SYSTERSON

Det var längesen det återgavs ett telefonsamtal här hos mig. Men när en systerson ringer är det dags att bjuda till.
 
- Hej Niklas.
 
- Hej Anton. Är det du som ringer? Vad vill du då?
 
- Nää...Ja...
 
- Ville du bara ringa och prata lite?
 
- Jag ville baja jinga och pjata lite.
 
Sen pratar han. Han har sån sjuk social kompetens den här grabben så det är inte klokt. Han ringer till sin morbror bara för att prata lite. Fem år gammal. Rundar sen av det hela med att byta några ord med Lilla Sektionen och Fru Nygårds. Hans mor säger att han charmar galonbrallorna av tjejerna på dagis. Det är svårt att finna någon anledning att tvivla på att det ligger en hel del sanning i det.
 

SVEKET

Det finns faktiskt en gräns för hur mycket en man kan stå ut med. Att om och om igen bli sviken trots löften om motsatsen. Ständigt alla dessa löften. I det långa loppet kommer det vara vi tillsammans mot världen. Pyttsan. Och fy fan. Det är allt jag har att säga. Fy fan Ipswich Town Football Club.
 
Vi går tillbaka mer än 30 år du och jag. Ett tidsspann med en hel del höga berg, men dess värre allt för många djupa dalar. Just nu är vi nere i en djup ravin och har kopiöst svårt att hitta en framkomlig väg upp ur densamma. Vi har ingen styrning och således heller ingen vettig riktning på ekipaget. Det som en gång var den stolta och fina gemenskapen Ipswich Town Football Club är nu ett vrak på havets botten som har försvinnande små chanser att bli bärgat för snabb och kompetent restaurering. Var hittar vi en kapten och vrakräddare av rang? Och om vi tror att vi hittat honom, hur i hela helvete ska han kunna styra upp den här röran av arbetskraft med tveksam kompetens och samarbetsförmåga?
 
Varje supporter vet att har man en gång sajnat upp sig för en livslång kärlek kommer det finnas många tålamodsprövande hinder längs vägen. För vissa fler än för andra och det är när man når botten som det stora provet uppenbarar sig (för vi har väl nått botten nu Ipswich Town Football Club?). Finns du där vid lagets sida trots klubbens fortsatta svekfulla beteende? Å andra sidan, varför skulle du det? Kanske säger du då att "Älska mig som mest när jag förtjänar det som allra minst". Säg vad som helst, men säg inte så, ok? Förvisso är det sant in i minsta detalj, men liknande lustifikationer gör sig bäst på kyrkogården för förtappade kylskåpsmagneter med lökiga ordspråk. Hur som helst: är du kvar på båten eller har du evakuerat via styrbords reling? Själv står jag kvar en bit akterut och öser vatten så gott det går, men det är jobbigt när skutan står orubblig på havets botten. Det hjälper väldigt lite om man säger så. Men jag står kvar likväl. Och många med mig. Men alla undrar vi vad som pågår. Varför är vi mitt i den till synes värsta krisen på mer än 50 år? Varför är det så Ipswich Town Football Club? Snart måste vi ha svar. Det sista vi vill göra är att abandon ship, men det börjar bli jobbigt att andas här nere. Och ösa vatten. Mayday. Mayday. Mayday så in i bänken.

Summa summarum


fredag 26 oktober 2012

DANSA - INTE PAUSA

När var senaste gången du var på ett lågstadiedisco? Om du är lite som jag så var det mer än 30 år sen eller så. Då skulle jag föreslå att du tar dig samman och följer med en lågstadiedansare på disco. Det kan vara det bästa som sker i ditt liv just nu. Oavsett vad du har för agenda i övrigt.
 
Just det här discot arrangeras till fromma för förskole-, etta- och tvåaklassarnas dansgener av skolans äldsteflickor och pojkar i årskurs sex. Nervositeten och det förväntansfulla i Systersektionens blick. Obetalbar. Halloween-kostymen med svart underställ, kjolen med döskallar, capen, peruken, hatten och det av fadern sminkade ansiktet. Fantastisk utstyrsel. 20 pix i inträde, kiosk, DJs, tävlingar och allt som hör ett seriöst lågstadiedisco till. De har jobbat hårt de här sexorna, här lämnas inget åt slumpen. Pass på:
 
F-Klassare: Det fina, söta, gulliga, storögda, spända, bidande i en sexårings uppenbarelse på disco. Så varmt, så omtänksamt och fullt av energi på samma gång. Allt från den helhjärtade insatsen på dansgolvet, frågan om nån vill dansa, inköp av läsk, chips och godis i kiosken till blygheten inför varandra trots att man umgås varje dag i skolan. Så så fint. Någon rankar dansen som nummer ett, för en annan är chansen att få gå till kiosken och förse sig med godis och dricka tills pengarna tar slut i plånkan det största medan en tredje tycks mer inriktad på att skrämma så många av övriga närvarande som möjligt med sin Scream-mask. Att det verkar väldigt svårt att hålla reda på sina medhavda betalningsmedel blir till en charmig bihandling i hela upplägget. Gång på gång får arrangörerna tysta musiken för att höra med gästerna vem som har tappat en tia. Plötsligt stannar alla upp med det de gör för att leta efter den försvunna tian. Ingen har en tanke på att skörta upp någon på en peng utan här ska den fram och återbördas till den stackare som har tappat den. Föredömlig moral vid tidig ålder. Oerhört praktiskt också med tanke på att företeelsen sprider sig som en löpeld. Efterlysning av tidigare innehavare av tior kommer i rask takt, avbrutet enbart av musiken och alla tävlingar. De små liven är bedårande. Varenda en av dem. Stor social träning omgiven av fina mentorer i fin och trygg miljö. Ackompanjerat av en tår i ögat.
 
Sexor: Tolvåriga sexor brukar vara nåt man hittar i whiskyglaset hos gamla gubbar som undertecknad, men ikväll är de värdar för disco för sina yngre skolkamrater. Jag kan för mitt liv inte framställa någon bild av att jag eller några av mina kompisar besatt sådan mognad vid den här åldern. De bjussar på sig själva i entrén, på dansgolvet, i kiosken, på scenen och när det är dags att gå hem. Att räkna hur många olika dans- och utklädningstävlingar de har är fullständigt omöjligt. Men det som värmer ett 40-årigt hjärta är hur de hela tiden försäkrar att alla är jätteduktiga på att dansa och är så fina i sina utklädningskläder. Sen den här grejen att de är ute på dansgolvet och dansar med dem som verkar vara lite ensamma för kvällen. Det finns ingen som lämnas åt sitt öde av tolvåringarna. Det är svårt att sätta ord på exakt hur fint det hela är. En stor värme sprider sig i kroppen bara av att vara där, det är ett som är säkert.
 
Hoppas du också får ta del av ett så fint arrangemang med så fina människor inom en snar framtid. Så att du får ta del av de genanta leendena hos sexorna när vi berättar för dem vilken fin kväll de har fixat. Vi som var där bär med oss kvällen och barnens leenden i våra hjärtan länge. Väldigt länge.

torsdag 25 oktober 2012

DU KAN VA MALMÖ

Min egen son, a.k.a Lilla Sektionen, sprider rykten i byn om att jag är Malmö när vi spelar hallindiebandy. Min egen son. Visst, Spanien kanske inte heller är bra, men Malmö? Vad kommer härnäst? Mora? Brynäs?
 
Å andra sidan går det att hitta tröst i det faktum att han alltid vill vara Leksand. Det är klass på pojken. Systersektionen vill vara Sverige. Det är väl också bra, tänker jag. Varken Danmark eller Spanien. Eller Frankrike. Fru Nygårds kan vara Malmö, hon är mer bekväm med det. Hon är dock aldrig med i matchen. Precis som Malmö.
 
Idag får vi lov att bryta matchen för övrigt. Fruktansvärt grinigt. Båda sektionerna surar ur för att de inte får göra tillräckligt många mål. Att de hinner göra två och jag inget innan domaren bryter matchen talas det tyst om. Lite av en skandal faktiskt. Den sena matchstarten sägs vara en högst bidragande orsak. Hallindiebandyligan kommer ha ett extrainsatt styrelsemöte imorgon för att hitta en lösning på problemet. Låt oss alla hålla tummarna för att inget av lagen lägger in sitt veto.
 

onsdag 24 oktober 2012

HALLINDIEBANDY

Alla som har spelat hallindiebandy vet hur svårt det är att dribbla av en 3-åring. Det är som om Mats Sundin med sin bläckfiskliknande klubba plötsligt tagit skepnad av en liten sektion.

Först och främst bör påpekas att vi snott hela hallindiebandykonceptet från Familjen Timeus i grannbyn. Ursprungligen kallades den hallinnebandy och enligt säkra uppgifter håller familjen kvar vid denna uråldriga benämning på sporten, vilket i viss mån måste sägas hedrar dem, men det har mer akademisk betydelse. Låt oss istället avhandla den senaste bataljen, dess förutsättningar och utgång.

Lilla Sektionen är Leksand, fadern är Spanien. Nu kanske någon räcker upp handen på främre bänkraden och lämnar in protest om att det var väl oerhört orättvist att fadern ska vara ett helt land medan avkomman får vara en avkrok vid Siljans strand. Tänk om, tänk rätt. Spaniens hallindiebandylandslag tillhör de sämsta i Europa och har inte kvalat in till VM sedan miraklet i Cordoba 1968. Man fick sedermera ställa in hela mästerskapet till följd av hallbrist och den i sammanhanget grandiosa framgången för det spanska landslaget förbyttes snart till tårar, men det är gammalt och glömt så låt oss gå vidare.

När formaliteterna är avklarade körs matchen igång. Mycket intensiv fight, många skott, hög press från Lilla Sektionen och i ärlighetens namn alldeles för många långskott från fadern. Trots en jämn start väger matchen snart över till den mindre sektionens fördel och det blir kraftig uppförsbacke för fadern. Han är inte så lite lurig den där Lilla Sektionen och hans kontakter inom sporten betalar av sig gång på gång. I en träningsmatch under gårdagen hyrde han in Systersektionen på korttidskontrakt och det fick förödande effekt för fadern som inte kunde hålla undan och till sist föll i ett dramatiskt avgörande i sudden (ironiskt, jmfr Mats Sundin). Idag är Fröken Sally (mer Tommy Mörth än Mats Sundin om man säger så) kontrakterad och verkar spela på ett match-till-match-kontrakt där båda parter kan säga upp det när som helst utan någon som helst saklig grund. Nu är katten inget vidare i sin bollbehandling men är en naturbegåvning när det kommer till spelet utan boll. Hennes löpningar skär djupa hål i faderns försvar och lämnar försvaret i spillror för Lilla Sektionen att skicka in boll efter boll i nätet (eller genom dörren till toan om man nu inte ska försköna det hela).

Firandet är givetvis en vital del av hela erfarenheten och Lilla Sektionen vet hur man firar ett mål och inte minst en seger. Man gör som Zläätan helt enkelt. Håll i er i en fastgjuten parkbänk eller annat fast föremål. För första gången kan Popskolan by Nigge presentera starka bilder på ett mål- och segerfirande som inte är av denna värld.

video

Han springer horisontellt. Sån är hallindiebandyn.


tisdag 23 oktober 2012

DIAMONDS ARE FOREVER

Vi har börjat handla med diamanter. Det är svårt att tjäna tillräckligt med flis på traditionella produkter och det som en gång i tiden rubricerades som en flickas bästa vän verkar vara det nya svarta vad gäller att köpa och sälja med bra marginal.

Något som till en början är ohyggligt förvirrande är prissättningen och den - vad det verkar - enorma fluktuationen på marknaden. Den första stenen kostar motsvarande en miljon svenska kronor att anskaffa. Då ingår förvisso transport, dock lite oklart hur försäkringsfrågan är löst. Nästa sten har ett betydligt större värde och fyra miljoner känns verkligen som ett objekt som man måste göra sin läxa om innan eventuellt förvärv. Nu blir det så att den faktiskt förvärvas och det känns som om den här kan bli föremål för sömnlösa nätter.
 
Farhågorna besannas dessvärre tämligen omgående. Plötsligt betingar stenar för miljonbelopp inte ens ett värde motsvarande en kopp kaffe på valfri större kafékedja. Tillståndet kan ju inte bara bero på att det trycks upp nya pengar till höger och vänster, det måste finnas flera okända faktorer. Hela situationen är panikartad. Jag fattar fan inte reglerna för fem öre. Nästa sällskapsspel som Systersektionen syr ihop måste jag kräva att få ett komplett regelhäfte INNAN vi kör igång.

söndag 21 oktober 2012

EN HELG ATT MINNAS - DEL 2

Den här grejen att vakna upp med en mild baksmälla men med en desto omildare halsåkomma som gör att det inte går att prata. Den här grejen med att tappa rösten och inte hitta den. Det är ju en jättedålig grej när man ska närvara på en av sina bästa vänners 40-årsfest och försöka vara trevlig och social samt även planerat och förberett ett tal.

Det hände redan igår faktiskt, precis när de tre trubadurerna skulle köra igång. Bit för bit försvann rösten och vips var den puts väck. Vi går en trappa ner för att inta en välförtjänt frukost (om man dricker minst två öl kvällen före är man förtjänt av ägg och bacon, en balja te och möjligtvis en skiva ost eller två). Mitt i ostlassningen kommer Örjansson ner till frukost och undrar om det blev sent igår. Fan. Här öppnar han för lite kallprat och det enda jag kan göra är att väsa tillbaka att jag tappat rösten. Han skrattar och tar det som intäkt för att det blev ganska sent. Vilket han i och för sig har rätt i. Denne man, myt (eller, alltså, han står ju där så någon myt är han ju inte egentligen men det lät bra, ok?) och levande legend är den artist som träffat mitt hjärta hårdast de senaste 10 åren med sin musik. Det är märkligt men också ett fint kvitto på att det går att hitta artister som kan få ens hjärta att bulta de där extra slagen som i stort sett bara är förbehållet artister som man upptäckte innan 25 års ålder. Men jag äter väl min ost och nöjer mig med det.

Vi stannar till i Avesta centrum och inhandlar grattiskort, halstabletter och rullar vidare mot Stockholm för fest. Eller närmare bestämt Nacka och Järlagården. Ett megaaber i det här läget är att min röst inte förmår att bära sig för fem öre. De bedövande halstabletterna hjälper inte särskilt mycket heller, men jag har bestämt mig för att försöka vara tyst så mycket som möjligt så att det finns en liten chans för rösten att göra comeback till kvällen och möjliggöra att talet kan hållas. Det går sådär, men väl framme på hotellet i Nacka kör jag igenom födelsedagshyllningen (beror på vem frågar. Alla kanske inte skulle referera till det som en hyllning, men om man känner till födelsedagsbarnets och min relation så förstår man att det är mycket kärlek nedlagt i de där orden) några gånger så att det ska sitta om rösten skulle kraxa igång. Är man inte förberedd så får man jobbigt att leverera ett vettigt längre tal, det är min erfarenhet. Träna in det så pass bra att det sitter som handsken. Brodera sen ut det live, men bara med ytterst små medel. Låt stödorden ta dig framåt. Det är lite så jag jobbar. Andra som gör sånt här på mer frekvent basis kan säkert delge bättre tips.

Medan Fru Nygårds tar en eftermiddagslur passar jag på att göra klart rekvisitan till talet samtidigt som det följs fotboll och hockey på sociala medier. Multitasking at its finest. En stund senare står vi klara och likaså gör Pongo med fru samt Oilers. Party time. James Bond-fest minsann. Fina stassar på och fullt ställ till Järlagården.

Jävla rolig fest. Många bra grejer:

1. Många flugor. Jag den enda med prickig dito.

2. Smaskigt käk. Så mycket salami har inte intagits sen jag köpte salami på metervara från Salamikungen.

3. Bar med inhyrd bartender. De drinkarna går inte av för hackor. Bara Fräuleins för petit moi: Strawberry Daquiri, Cosmopolitan och Screaming Orgasm. Endast i medicinskt syfte förstås.

4. En till kille med tappad röst! Helt otroligt, vad är oddsen för det? Vi bestämmer att vi kommunicerar med tumme upp, tumme vågrät och tumme ner.

5. Rösten kraxas igång. Ingen idé att försöka vara tyst längre. Talet går att hålla och det sitter precis som önskat. Bra respons och födelsedagsgrisen verkar tycka att det var schysst. Trots att det förmedlade några av hans alias av de mer ofördelaktiga slagen.

6. Dansgolv och discokula. Proffsgrejer.

7. Whisky. Syfte, se punkt 3.

8. Den här släcka och låsa-grejen. Det växer man tydligen aldrig ifrån. Stockholmarna hade dragit hem för längesen.

9. Sinnesnärvaron att inte dricka den där drinken som bursdagsmannen kokade ihop vid pass kvart i tre.

10. Att träffa järngänget är en ynnest varje gång. Att folk fyller jämt en masse för med sig bra grejer. Fester och presenter. Next up blir förmodligen att så många av oss som möjligt hänger med på en whiskyhelg i Gästrikland.

Bra jobbat av paret Bjerring/Andersson. Festfixare de luxe. Nu ska jag sova i en vecka.

Photo: Ratpack dricker Fräulein
Äsch, det är bara en fluga.
                                 

EN HELG ATT MINNAS - DEL 1

Systersektionen är säker på att Fru Nygårds kommer ha det bra på sin hemliga resa.

- Mamma, du kommer få jätteroligt.

När jag säger adjö till henne och Lilla Sektionen försöker hon rekapitulera vad det hemliga består i. Hon kommer ihåg att hennes far och mor ska äta middag tillsammans. Gott så.

Efter att ha droppat av Fröken Sally hos farfadern, farmodern och småsektionerna styrs kosan mot Borlänge för upphämtning av Fru Nygårds för vidare befordran mot Bjurfors Hotell & Konferens.

Det är dags att ställa förra fredagens debacle till rätta. Det är en ny chans att avnjuta Johan Örjansson, Joe Nolan och Chet O’Keefe. Fru Nygårds vet inte vart vi ska och chillar i passagerarsätet med en kyld bärsa. Ser soft ut. När vi anländer Bjurfors och går upp mot receptionsbyggnaden hör vi en bekant röst och sång från puben som ligger 50 meter till vänster om oss. Polletten trillar ner hos Fru Nygårds och vi är vid det här laget två förväntansfulla Nygårds. Resten av kvällen blir som en dröm:

Middag på tu man hand med carpaccio på polkabets till förrätt, en filé av oxe till varmrätt och därpå apple crumble med glass till Fru Nygårds samt en ostbricka till den gänglige äkta mannen. En passande flaska rödvin fulländar middagen. Vi tar det piano. Fru Nygårds har fått försäkran från Örjansson att de inte går på innan kl 22. Känns ju bra att få en sån uppgift direkt från källan (jmfr lex Bolanche).

Inne i den lilla mysiga puben finns ett imponerande urval ale, lokala öl och lite av varje att dricka. En Belhaven St Andrews ser ut som ett bra val och vi intar våra platser vid ett litet bord med barstolar varpå magi vidtar.

JOHAN ÖRJANSSON: Det har sagts 40 000 miljarder gånger på olika sociala medier som jag bevistar, men det tåls att tjatas vidare om: Han är löjligt begåvad. Hans gitarrplock, låtskrivande och röst är lysande som individuella element och en monumental kioskvältare i kombination med varandra. Han får Fru Nygårds att gråta så fint han sjunger. Det är banne mig magiskt. Inte blir det sämre av att de tre har blivit samspelta under den vecka som gått sedan vi såg ett kvarts set av dem förra fredagen. Vi är 25 st inne på den lilla puben och samtliga jublar så taket håller på att lyfta när JÖ avslutat en sång. You had to be there, I guess.

JOE NOLAN: Charmar brallorna av hela den massiva publikuppslutningen. Hans uttryck är minst sagt unikt. Den 22-årige kanadensaren är på sin första turné i Europa, tjänar nada på det men är ändå överlycklig för att han får göra det han älskar allra mest. Ikväll låter vi Örjansson löpa (han har sin tjej med sig för övrigt) och konverserar lite med Nolan och O’Keefe istället. Joe (eller Yo som han presenteras som på svenska) gillar inte Norge för där regnar det jämt, men Sverige är bättre (knappast vädermässigt, reds anm).

CHET O’KEEFE: Eller Sheet Ou Kiif som det blir på svengelska. Långt skägg, klassisk americana-man med gitarrplock och underfundiga texter (bl a en med titeln Swedish Men). Han övertygar också, även om hans uttryck inte är så särskiljande som de övriga två.

Allra bäst är när de alla tre stämmer upp i samma låt. Efter närmare två timmar med en paus i mitten så ger de sig för kvällen och efter att vi fått oss en pratstund med amerikanen och kanadensaren samt köpt skivor av dem så går vi lyckliga till kojs. De två americana-älskande bröderna som driver plejset borde få nåt kulturpris tilldelade sig. Som vanligt är det synd att inte fler får upp ögonen för vad de gör, men förhoppningsvis kommer det en tid för det också. Vi kommer med all säkerhet komma tillbaka till Bjurfors för fler konserter. Systersektionen hade rätt i att Fru Nygårds skulle få jätteroligt. Hon har koll den där lilla smarta tjejen vi har.

onsdag 17 oktober 2012

VI HAR EN HEMLIGHET

När man är nästan sex år gammal kan det vara det roligaste som finns att ha en hemlighet ihop med någon. Det tycks oväsentligt om denne någon är ens pappa, en klasskompis eller familjens katt. Att ha en väl förborgad hemlighet är smaken för dagen.
 
Kanske kan tänkas att sekretessen avser en hemlig resa som ovan nämnda pappa har ordnat för den snart sexåriga flickans mamma. Mamman, eller Fru Nygårds som vi brukar kalla henne här, har fått veta att det blir upphämtning utanför jobbet på fredag efter stängning. Därefter vidtar den hemliga resan. Mer än så går givetvis inte att avslöja här och nu, det skulle liksom förta hela den hemliga delen av den hemliga resan.
 
Om det nu är så viktigt att hålla den hemliga delen av resan i det fördolda för Fru Nygårds, varför har då delar av planen läckt ut till Systersektionen frågar sig vän av sekretess. Hon ville gärna veta och hon garanterade vid tidpunkten för avslöjandet att det inte skulle föras vidare på något vis. Självsäkerheten i utfästelsen att inte röja planerna grundas i den enkla och geniala meningen här nedanför.
 
- Pappa, det gör inget om du berättar hemligheten för mig eftersom jag i alla fall kommer att glömma bort den snart.

tisdag 16 oktober 2012

SYSTERSEKTIONEN SPECIAL


I rättvisans namn får vi ju ha en uppdatering på Systersektionen för att hålla balansen på bloggen. Några signifikanta företeelser för den äldre sektionen just nu:

Klippa papper. Hon har talang för det här, inget snack om saken. Halsband i papper till Fröken Sally (katten borde i ärlighetens namn visa mer uppskattning för såna fina presenter), medaljer (övriga familjen kanske skulle uppbåda ett större erkännande för finliret med saxen) och inte minst en båt som man kan sitta i om man är under 1.50 lång. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag yrkat på ett prompt saxförbud i hushållet. I alla fall om man är under 1.50 lång.

Tejpa tejp. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag infört tejpförbud för småsektionerna redan igår.

Fundera i största allmänhet. Det finns mycket att fundera på när man är inne på sitt sjätte levnadsår. Till exempel om arternas uppkomst och då människans i synnerhet. Borde de inte vara äldre när man ska svara på sånt? Hon verkade i alla fall köpa förklaringen innehållandes både ägg och sekunda frukt.

Spela kort. Vändtia och Uno. Pappan och farfadern klappar händerna som sälar på cirkus.

Ofta förekommer de fyra i olika kombinationer med varandra. Som målande exempel kan nämnas att klippa en båt i kartong, tejpa ihop kabyssen, fundera lite på livet i en båt och sen bjuda in fadern på en vändtia. Fadern har sen att välja på att bli akterseglad eller kölhalad. Med eller utan tejp.

söndag 14 oktober 2012

LILLA SEKTIONEN SPECIAL


Det är nåt speciellt med att vakna upp bredvid en vitlöksdoftande sängkamrat som ligger som ett plåster på en halva natten. Han är härlig Lilla Sektionen.

Många grejer på gång i hans liv just nu. Några bra/läskiga/blöta prylar i en topplista:

1. Viasat Motor. Sublista: 1a. Formel 1. 1b. Sebastian Vettel. 1c. Speedway. 1d. Nascar. 1e. Moto GP.

2. Prata om hur rädd han är för den ena dagbarnvårdarens man (som för övrigt är en väldigt snäll och rolig man. Fast till protokollet bör föras att han är dubbelt så bred som jag, har fem gånger så långt hår och tre oktaver djupare röst). För att lindra situationen och rädslan har jag dragit historien om min barndomskompis Joel som var fasligt rädd för min far (således Lilla Sektionens farfar).

- Va? Vaj han jädd föj fajjfajj? Han äj ju inge fali! Han äj ju baja tokig!

3. Tvätta bilen. Spelar ingen roll om det är den vita eller den svarta. Det är lika roligt oavsett vilken bil det är. För bästa rolighetsgrad ska Lilla Sektionen vara blötare än själva bilen när tvättandet är klart. Samt ska han ha haft operationellt ansvar för högtryckstvätten under minst två tillfällen där han håller inne avtryckarfingret och skrattar skräckfilmsskrattet samtidigt. Om dagbarnvårdarens man hade sett det kan jag lova att det var han av de två som hade darrat mest i sina ben.

lördag 13 oktober 2012

ATT VARA ETT SKATTEFORMULÄR


Möjligen antyddes att marknadsföringen för Triple Troubadours var aningen undermålig i ett tidigare inlägg här på Popskolan genom att märka den som sugandes en ankas genitalier. Det hade varit mer rättvisande att etikettera själva stället med den titeln. Med den skillnaden att det suger elefantpung.

Det är bäst att kolla så att saker är som de verkar vara. Då kan man till exempel ringa en älskvärd dam och fråga hur det var med den där saken när trippeltrubadurerna skulle kliva på. Samtal i sammandrag:

- De börjar spela nån gång efter kl 22. Förmodligen vid halv elva eller så.

För att ytterligare förstärka vissheten om starttid hör sig E (från E&E om någon minns från P&L) och även hennes man M för genom att både maila och ringa. Mailsvar innehåller information om att man kan gå på after work. De har tydligen en policy om att man inte kan boka bord. Däremot kan man betala 60 pix och för den lilla pengen äta tacos och dricka en öl. Ytterligare info talar om att de som ska spela går på efter kl 22 nån gång. E:s telefonsamtal med ytterligare något stjärnskott på stället ifråga leder fram till att yttermera underbygga starttiden till efter 22.

Vi, jag och Fru Nygårds, samt E&Ms sällskap (inklusive E2) har sett fram emot den här konserten ganska länge. Då vill man inte gärna missa något av den. Det vore ju synd om informationen som vi fått (i tre olika tappningar men med samma grundläggande tidsangivelse) inte skulle stämma. Ankomst vid 21.30 och en stängd dörr på stället. Låst närmare bestämt. Öppnar 22 informerar två herrar på en parkbänk mittemot. Går och tar en öl och en Ramlösa på systerstället downstairs. As you do. Får mess kl 22.03 från E&M om att de (trubadurerna) redan är igång och spelar. Klockan är förvisso efter 22, men det här verkar minst sagt mysko.

Ni vet besvikelsen när man missar nåt man sett fram emot länge? Kanske någon har haft mardrömmen om när man kommer till en spelning eller en fotbollsmatch och den redan har börjat eller kanske till och med avslutats. Läskig dröm. I verkligheten blir det en oerhörd känsla av besvikelse. Lite info från personalen i entrén (som vi för övrigt skeppade över 140 spänn till för att komma in):

- Alltså, det är några som har spelat på after worken. Men dem ni ska lyssna på börjar nog lite senare.

I retrospekt synnerligen märkliga ord. Låt oss återkomma till det.

När vi kommer upp till gänget håller de tre mycket riktigt på att spela för fullt. Det visar sig att de spelat sedan kl 21 och uppenbarligen kommer från nån annan tidszon. Den besvikelsen. Och den där älskvärda damen. Inte så älskvärd längre.

Vi hinner se två låtar var av Johan Örjansson (som är orsaken till att vi är där) och Joe Nolan medan Chet O’Keefe drar av fem-sex stycken. Arrangören, som inte har nåt med själva stället att göra, förklarar deras upplägg och det finns inget dåligt att säga om att man börjar tidigt för att inte bli så sena på vardagar, men det finns en hel del mindre bra omdömen att frigöra vad gäller att förmedla det till den potentiella publiken. Att ha ett event i sina lokaler och inte ha någon som kan tala om den korrekta starttiden är ju bara löjligt inkompetent. E&M med sällskap dra hem igen och vi kan väl lämna debaclet med detta och gå vidare till hur Fru Nygårds till viss del reparerade skadan.

Vingklippt och skadeskjuten pratar hon med Johan Örjansson några gånger och tar sista gången modet till sig att be honom hänga hos oss en stund i utbyte mot en drink. Han går ut och tar en cigg med Nolan först, men kommer tillbaka, slår sig ner hos mig och Fru Nygårds och ber ytterst ödmjukt om en liten amerikansk virrepinne. Han med den, Fru N med en öl och jag med ett glas vatten. En väldigt fin avslutning på kvällen med ett ytterst trevligt samtal med en utomordentligt ödmjuk man. Mer än så blir inte redogjort för här. Det tar vi med oss i våra hjärtan, Fru Nygårds och jag. Till nästa gång vi ser honom nån gång i framtiden.

Avslutningsvis en ursäkt för de fula orden med djuranknytning i inledningen av texten, men de var nödvändiga för att på något vis beskriva den totala kompetensbrist inom informationsområdet som det där stället sitter på för tillfället. Och de där som vi ville se enligt tjommen i insläppet, vad hände med dem? Tja, inte kom det några fler och spelade senare. Men tjommen stod kvar i insläppet när vi gick därifrån strax efter midnatt. Han står nog kvar där fortfarande om ingen sagt åt honom att gå hem. Möjligen ackompanjerad av den före detta älskvärda damen.

torsdag 11 oktober 2012

ATT RINGA TILL BORLÄNGE


Ett litet telefonsamtal till ett ställe som ligger i en närliggande stad:

- Hej, jag heter Niklas. Jag undrar lite om imorgon kväll vad som gäller med inträde, när de kör igång och lite så där (lite vag avslutning, men jag lämnar öppet för mer info än jag frågar efter).

- Häj (borlängemål in writing om ni undrar). Duuu, jag vet inte faktiskt (svårt att få fram i skrift, men den meningen samt efterföljande från den som svarade i telefonen på andra sidan bör också läsas på borlängemål för bästa effekt).

- Ja, alltså jag har ju försökt att få fram information på er hemsida men den är en smula under konstruktion kan man säga. Det enda som står där är att det börjar 20 och håller på till 24, stämmer det tro?

- Jo, från 20 är det inträde. After work börjar kl 16, men det går inte att boka bord så det är först till kvarn som gäller (eller gällä som man säger i Borlänge).

- Jaha, men när går trubadurerna på då? (så dåligt att fråga efter trubadurer som om det vore några lägereldscasanovor som är på turné, men kallar man turnén för Triple Troubadours så blir det lätt så).

- Dä vet jag intä. Om det är nån trubadur så börjar han väl nån gång, tja, mellan fyra och åtta kanske.

- Nej, alltså de som ska spela är tre stycken som är ute på gemensam turné. Vet du när de går på och vad det kostar?

- Nä, men after worken är ju väldigt populär så det går inte att boka bord till den (vänligen notera att det inte går att boka bord till after worken).

Nu kanske det verkar som om damen ifråga inte faller mig i smaken på något vis, men hon verkar högst älskvärd. Vill bara skjuta in det. Däremot verkar hon lika påfallande dåligt informerad som uteställets hemsida.

- Ok, men finns det någon man kan maila till eller prata med som har lite mer information kanske?

- Nä. Men jag kan ju ta reda på lite mer tills imorgon så kan du ringa tillbaka på förmiddan.

- Det låter bra, jag slår en pling imorgon.

Sen lägger vi på och jag måste medge att jag är en aning beklämd över att tre lysande akter (eller två i Chet O’Keefe och Johan Örjansson. Joe Nolan har jag för dålig koll på, men utgår från att han håller hög klass) stoppas undan så att ingen kommer dyka upp på det där stället i en stad nära där jag bor imorgon kväll. Det är inte bara brister i utskänkningslokalens marknadsföring utan de här tre snubbarnas agenter verkar suga ankballe inom marknadsgebitet. Därför drar jag mitt strå till stacken och gör reklam till säkert ett helt dussin med människor som orkar läsa hela vägen hit. Konsensus:

Imorgon kl 20 (tidigast, men om du kommer tidigare kan du gå på Super After Work, dock utan bordsgaranti) blir det tre singer/songwriters som heter Chet O’Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson som kommer riva av varsitt set på Bolanche i staden Borlänge. Befinner ni er i närheten anbefalles ni således att närvara för fin fredagsunderhållning. Huruvida ni anser att en date med mig och Fru Nygårds är en bonus eller aber är helt upp till er. Var där eller var ett skatteformulär.

tisdag 9 oktober 2012

RENT HYPOTETISKT ALLTSÅ


Ponera att det finns folk som har mobiltelefoner som de inte använder på adekvat sätt. De utnyttjar inte sociala medier och en del har inte ens smartphone utan använder sin mobil till att skicka meddelanden och, ve och fasa, ringa. Lite grann som min mamma.

Det här ska dock inte handla om min mamma (även om delar av nedan beskrivna hypotetiska sällskap rent åldersmässigt skulle kunna vara det). Kanske ska det istället handla om att någon på ett kontor får telefon precis när han och hans kollegor ska gå på lunch. Samtalet ifråga pågår längre än vad som är brukligt och när det väl är slut ger ett snabbt överslag av tid för handen att det med största sannolikhet inte är någon idé att ansluta till sällskapet för lunchsällskapets skull, enär själva sällskapet förmodligen redan skulle ha inmundigat lunchen och han skulle få sitta där på lunchrestaurangen mol allena. Rent hypotetiskt skulle man kunna tänka sig att nämnda kollegor skulle vara behjälpta av att bli informerade om sakernas tillstånd. Bland annat till följd av hans oförmåga att teleportera sig själv väljer han då att ringa sina lunchkompisar. Med sin smartphone.

Han börjar då med att ringa till den ena av de två som kvistat iväg för att inta dagens första lagade mål. Till en början kan han tycka att det var ju en väldig sinkadus att det börjar ringa i kollegans handväska som ligger på arbetsplatsen bredvid. I nästa moment kan han tycka att det var ju inte så begåvat att ha telefonen i väskan när väskan inte är med på lunch. Inte för att väskan eller telefonen är hungrig eller så men kanske för att det hade varit lämpligt pga teleporteringsoförmågan. Till protokollet ska dock först och främst föras att den här personen i vanliga fall är synnerligen begåvad, men när det gäller just att ta med sig sin smartphone på lunch kan det föreligga en viss begåvningslucka (Det är ingen som påstår att det är på det här viset, men rent hypotetiskt kan det finnas en möjlighet). Men, nu är ju problemet enkelt löst eftersom sällskap nr 2 (OBS! Ingen inbördes ordning, de är lika begåvade och hela den biten, men bara så vi kan skilja på de här hypotetiska personerna) också finns med på promenaden till lunchstället och även hon är innehavare av en mobiltelefon (OBS! Ej smartphone, så oddsen ter sig större att hon de facto svarar, ety det finns inte många andra funktioner på just hennes mobil). Sinkadus nr 2: Det ringer i en annan handväska på en annan arbetsplats i närheten.

Nu kanske man kan tänka sig att människor som går på lunch utan att ta med sig mobil apparatur som man kan telefonera med gör det av en anledning. Att slippa prata i telefon. Gott så. Då får den här hypotetiske mannen som inte orkar vänta på att teleportering blir nästa stora grej näst efter smartphonen och som inte kan nå sina lunchkompisar och som en direkt följd av detta inser att det är en bättre idé att gå och hämta bilen som står på verkstan och väntar på att bli hämtad bara göra just så. Simple as that. På vägen dit kan hända att han stannar till för att äta lunch. Eftersom han inte äger någon handväska har han med sin smartphone. Om det nu faktiskt skulle ringa från nån handväska på en arbetplats nära hans eller så.

Eventuella likheter mellan ovanstående hypotetiska figurer och i verkligheten existerande personer är givetvis en ren sinkadus (nr 3).

söndag 7 oktober 2012

SKRIVKLÅDA


En lördag med övertrevligt sexårskalas i grannbyn med kepsförsedd grillmaestro (eller min kompis Fredrik som jag brukar kalla honom här) och en skattjakt från framtiden. Dessvärre kunde vi inte ha med den ögoninflammationsförsedde Lilla Sektionen vilket fick dålig inverkan på födelsedagsbarnets lillebror. Samt nämnda Lilla Sektion. Det avlöpte dock utan större incidenter. Lilla Sektionens sjukdomstillstånd fick dessvärre även till följd att förmodat mycket trevlig middag på annan plats fick ställas in.

Söndag är vilodag och då räknas inte vedstapling, garagestädning och biltvätt. Eftersom det är så pass lite att rapportera klämmer Popskolan helt omotiverat in tre aktuella skivtips, trots författarens närmast obefintliga koll på dagens populärkultur. Ostrukturerat, spretigt och osammanhängande kan bli nya ledord här på bloggen. Hur som helst:

Of Monsters And Men - My Head Is An Animal

Isländsk pop med folkinslag. Förbannat trevligt. Björk är det inte, knappast heller alm eller tall. Lyssna och bli hänförd.

Redd Kross - Researching The Blues

Bandet med albumklassikerna Phaseshifter och Show World på sin meritlista har gjort comeback. Utan att tala om det för mig. Så pass bra koll har jag alltså på aktuella skivsläpp. Alla plattor recenseras inte i Sonic om man säger så. Om Of Monsters And Men är pop med folkinslag är det här folk som lirar powerpop av finaste märke.

Dum Dum Girls - Only In Dreams

Det här är inte så dumt som det kanske låter. Jag var nära att sätta en månadslön att de tagit bandnamnet från Talk Talks gamla slagdänga med samma namn. Generalfel visar det sig. De har plockat det från Vaselines album Dum Dum och Iggys låt Dum Dum Boys (för det har jag läst på Spotify). Observera dock att albumet är från 2011 och att jag egentligen bara lyssnat ihjäl mig på en låt, men eftersom det dröjt innan det poppat upp på Spotify har även jag dröjt med att lyssna på det. Men med en låt som Bedroom Eyes kan ju inte plattan vara kass. Det går ju bara inte.

Slut på konstigt blogginlägg.

lördag 6 oktober 2012

ANY GIVEN FRIDAY


Vad är väl en fredag? Arbetsveckans sista dag, kanske en VAB-dag, en dag att gå till frisören, en dag att lämna in bilen på verkstan eller en dag att åka och kolla på hockey. Ibland kanske allt på samma fredag.

Det börjar inte riktigt som det var tänkt. Lilla Sektionen har smet i de rödfärgade ögonen och måste tas hand om. En liten lucka mitt på dan får farföräldrarna rycka in medan hårmanen och bilen båda lämnas in för uppfräschning. Årets mest överraskande välkomnande hos vikariefrisören:

- Ta av dig kläderna så kör vi igång.

Hon verkar jobba lite annorlunda än min ordinarie frisör. Men alla har vi ju våra egna metoder. Från klipperi till verkstad med den svarta bilen som behöver lite kärlek och vård. Tillbaka hem till småsektionerna och leka, spela kort och softa i största allmänhet med dem innan kvällens begivenhet med Leksand och Djurgården i huvudrollerna tar vid. Upphämtning i hemmet för att tillsammans med åtta övriga styra kosan mot Dalarnas hockeymecka. Dagen till ära står en känd revisionsfirma för fiolerna och det är ju alltid trevligt att bli representerad. I minibussen bjuds det - som sig bör - på öl. Och inte vilket öl som helst utan Falcons julöl. Lite tidigt, lite sent eller nåt sånt. Lite fel i tid hur som helst, men icke desto mindre gott. Efter några kringelikrokar lyckas vi komma fram till Leksand en man kort då kistan på en av snubbarna i sätet längst bak ballat ur big time vid kisstoppet på Preem-macken i Falun. Dålig start.

Inne i logen engagerar min gamle kursare Mr Revisor halva personalen i att hitta en korkskruv för att få upp ett par pavor vin till maten. Det hade varit till fromma för både honom och servitörerna/servitriserna om han hade uppmärksammat skruvkorken från första början istället. Enkel vinregel: finns det skruvkork behövs ingen korkskruv. Man får vara bra korkad för att inte fatta den enkla. Efter mat och trevligt snack blir det så en fartfylld hockeymatch som Leksand håller i taktpinnen för. Dessvärre kommer de ur takt och misslyckas med att bärga de tre poäng de borde ha kammat hem. Istället blir det en tvåpoängare efter vinst i sudden. Tyvärr får några oklyftiga människor med sympatier hos laget från Stockholm för sig att det vore en bra idé att bege sig in bland sittplatspubliken på minst två olika läktare för att köra en högerjabb eller två. Såna neandertalare får mig alltid att tänka på en särskild chokladdryck som på pricken etiketterar de här snubbekompisarna. Och jag tänker inte på Oboy. Men man ska inte ha för höga krav på ett gäng som har som paradnummer att sjunga "En jävla massa bönder" från läktaren. Fyndigt värre.

Efter avslutad match rör vi oss söderut igen och diskussion uppstår med Mr Revisor, Riko och Pontiac om huruvida vi ska gå ut och framför allt var. Mr Revisor ska ha hela släkten på besök efterföljande förmiddag och väljer att fortsätta hemåt medan jag slår följe med Riko och Pontiac till Borlänge för att undersöka utelivet en fredagkväll i oktober. Vi börjar med att glida in på S1 på Stationsgatan, en trappa ner från legendariska Bolanche (en gång i tiden refererat till som Brage eller Hotell Brage där mina paranteser i slutet av 60-talet träffades för första gången. För mer info om just den händelsen hänvisas till andra källor, jag har inget mer att tillägga om det lämpliga /olämpliga i att träffas på ett sånt ställe. På 60-talet.) Här träffar vi på en koncerncontroller som också råkat vara toastmadame tillsammans med mig på ett bröllop förra året (jag var toastmaster kanske är bäst att tillägga). Hon har många meter humor i kroppen den kvinnan. Hennes man är också en rolig figur. Fast med armen i gips (vilket i sig är lite roligt beroende på vem man är och hur man ser på hela grejen) till följd av en enduroolycka. Jag tycker det verkar bekant det där med gips som ett resultat av att ha utövat enduro varpå hans fru påminner mig om att han bröt benet i vintras. När han körde enduro. Jag är faktiskt böjd att hålla med henne om att 45-åringar inte borde hålla på med dylika aktiviteter. Men han måste ju komma på det själv, som hon säger. Absolut, säger jag. Men frågar du mig verkar det mer sannolikt att han kommer bli endurons svar på Posa Serenius. Hon har varit på after work och gipsmannen har hand om barnen. Med tanke på att klockan är elva kan det vara en av historiens längsta AW, såvida det inte var en väldigt lång arbetsdag vill säga. Med informationen om att den gipsade har ansvaret för kidsen känns det en smula överraskande att hon pekar in mot ett annat rum och säger att där inne i gubbrummet sitter han. Kul för honom liksom, men avkommorna då? Hon verkar lite osäker på hela arrangemanget där, men verkar ha tillräckligt förtroende för att han har ordnat det på något vis. Jag undrar lite försynt om han kanske har dem i gipset? Det har han ju inte förstås, dum fråga. Det skulle klia nåt alldeles vansinnigt med två ungar under gipset.

Kvällen catch phrase: Tjänna! Bartjejen har uppenbarligen också kollat på Partaj och stämmer in i tjännandet. När vi har skojat ur oss under en kvart kliver en äldre herre iklädd Leksandströja och kör öppningsreplik (utan ironi eller sarkasm utan bara gammal vanligt hederligt bonnigt dalmål): Tjänna! Tjejen i baren ropar i vår riktning: Hörde ni??? Jo, vi hörde. Fast även om vi är en smula berusade har vi tillräckligt med skam i kroppen för att inte driva med en stackars genuin leksing. Tjänna!

Innan det är dags att dra vidare till nästa ställe står en bekant till controllern och säger till mig att jag ser bekant ut. Det beror ju på, säger jag, om vi är bekanta för du ser banne mig också bekant ut. Det är som bekant förvirrande när nån säger att man ser bekant ut och man själv tycker att denne någon också ser bekant ut. Det visar sig att vi inte är bekanta, men att han faktiskt varit hemma hos oss för ett antal år sen. När han köpte min Suzuki Baleno. Han berättar att han var sjukt nervös. Konstigt, det har jag inget minne av faktiskt. Balenon har för övrigt lämnat jordelivet, till synes följande något mindre lämpligt ingrepp från ovan nämnde bekant till controllern. Det låter som om han är den direkta orsaken till att Balenon vikt in kepan. Men innan dess gjorde den jobbet, försäkrar han.

När S1 stänger går man tydligen till ett ställe som heter Liljan, så det är precis vad vi gör. Intressant plejs. 150 spänn för att ens komma in (pga dåligt rockband som visat upp sin retropudliga hårdrock i melodifestivalen) och sen är det bara att beställa in starka drycker. Det är oerhört trevligt där inne, men strax efter två bestämmer vi att det är nog. Mot hemmen. Riko hoppar på en buss medan jag och Pontiac haffar varsin taxi. Det är ju sånt man gör any given Friday liksom. 02.34 släpps jag av i Stråtenbo. Any given Friday var det va?

torsdag 4 oktober 2012

ÖPPET BREV TILL FRÖKEN SALLY


Kära Sally,

På Bystugan där Lilla Sektionen håller till om dagarna finns en regel om att man måste kunna klättra både upp och ner för den grej man bestämt sig för att klättra upp för/i/genom/på. Vi kör samma grej här i Stråtenbo för enkelhetens skull.

Med detta sagt är vi överväldigande glada att du inte bara klättrade upp 10 meter i en tall i Lilla Skogen (Systersektionens benämning, reds anm) utan till sist tog ditt kattförnuft till fånga och klättrade ner igen. Systersektionen kommer förmodligen krama dig i en timme imorgon bitti. Så du är beredd liksom. När jag har skrivit klart det här ska jag också gosa med dig i en timme eller två. Bara för att jag gillar dig så mycket. Kompis.

Din tillgivne husse

onsdag 3 oktober 2012

DET ÄR LITE SÅ VI JOBBAR


Om man någon gång vistas i vårt hus kan man kanske undra vad det är som försiggår. Det kan förstås vara ett antal olika aktiviteter, men hade man kikat in just idag hade man måhända till exempel undrat varför Lilla Sektionens skratt ekade från bortre delen av huset. Hade man (eller heter det men? Jag ska skicka en fråga till DN:s korrläsare) då lokaliserat flabbet hade svaret blivit att man hittat honom sittandes framför tvättmaskinen och kollat in sina två snuttisar fara runt där inne. Vansinnigt roligt tydligen. Smittande skratt så till den grad att han lyckades locka till sig Systersektionen som tog ett tillfälligt break från endorfinkicken hon precis erhöll i Aspeboda gympasal (eller idrottshall som det ju står på byggnaden. Det är ungefär som när de skriver att det är 3 minuter till nästa Max-restaurang fast det tar en kvart innan man är framme. Det är kvalificerat ljug.)

Fattigmans-TV


Själv har jag köttat igenom en gul plastpåse med en 12-kilos köttfärsklump som hämtats av min mor idag hos min gamle kompis och numera köttbonde Ola. Som sällskap har jag haft Fröken Sally som envist trotsat både mina förmaningar, nerlyftningar samt blomsprutesprutningar. Hon var nyfiken på köttet kan man säga. Vad gäller den här klumpen med köttfärs förhåller det sig alltså på det viset att vi är lite gammaldags (inte riktigt insaltning av kött som förvaras i jordkälllare, men ändå) i det här avseendet och portionerar upp härligheten i halvkilosransoner som förpackas i röda plastpåsar som man kan införskaffa på ett välkänt möbelvaruhus med dåligt genusrenommé. Sen lägger man in dem i frysen och avnjuter när andan faller på.

Vad Fru Nygårds tyckte om allt det här är jag inte riktigt säker på förutom att hon bjöd på sitt patenterade leende och skratt när hon förstod att det inte var katten som var ursprung till Lilla Sektionens muntration. Det är lite så här vi jobbar en helt vanlig vardag i Stråtenbo. Då vet ni.

tisdag 2 oktober 2012

MÅLBILD KATT - UPPDATERING

En gång i tiden för inte så länge sedan, närmare bestämt i augusti, jobbade jag och Fröken Sally fram en målbild. Mest var det kanske jag, men hon fick förstås en rejäl genomgång om vad jag hade kommit fram till. Det var inga direkta invändningar vad jag kan minnas och nu har det första beviset kommit på att hon var uppmärksam på detaljerna.

Det kan vara så att jag såg hela incidenten och det kan vara så att jag valde att inte ingripa. Jag påstår inte att det var så, men för en utomstående betraktare kan det mycket väl ha verkat som om det var fallet. Denne utomstående betraktare skulle mycket väl kunna bli nyckelvittne i ett mordfall där jag står åtalad för medhjälp till mord av näbbmus. Men där står ju ord mot ord och frågar man Fröken Sally har hon ingen aning om min inblandning i det hela och hon lär stolt ta på sig hela dådet. Det må vara hur det vill med den saken, det viktiga är ju att vi kan pricka av ett av de uppställda målen redan i oktober. Att näbbmusen bars in i huset sätter vi upp på listan för nybörjarmisstag. Det var klart och tydligt uttryckt i instruktionerna att katt ombesörjer begravningsceremoni utomhus.

Du får skylla dig själv när du är så näbbig

Vad övriga mål anbelangar kan jag tycka att hårfällargrejen funkar förhållandevis väl. Inga hårbollar i omlopp så långt. Tungslickning på husses hud är en efter omständigheterna tämligen sällsynt företeelse och där bockar vi också i rutan för väl utförd dressyr. På ett område råder dock alltjämt fullständigt tumult och det är den för katten så nödvändiga klösningen. Inte tu tal om att det är bra klös i katten, det är tvivelsutan ett furiöst klös i missen. Till samtliga i hushållet varandes soffors stora förtret. Fortsätter det på det här viset kan det mycket väl bli så att den där tältsemestern som Fröken Sally verkade förbereda tidigare i höstas kan bli verklighet. En fin och stilla boning att verka i och jobba vidare på den där målbilden.

måndag 1 oktober 2012

TIVOLI FÖR KATTER


En katt är lite som en guldfisk fast den inte kan simma lika bra. Plus att den kanske är grå eller svart till skillnad mot guldfisken som man lätt kan tro håller på Holland i fotboll. Katten som djurart ter sig även vara väldigt lättroad. Om man säger så.

Ponera att katter skulle ha sin egen nöjespark, typ Gröna Lund, Tivoli eller Liseberg. Take a pick. Sannolikheten att man skulle hitta traditionella karuseller och lustiga hus får man nog bedöma vara förhållandevis liten. Större chans då att pälsdjuren införskaffar åkband till följande attraktioner:

* Toaletthuset. Eller offentliga toaletter som det heter på människospråket. Katten a) råstirrar på folk från människobyn som uträttar sina behov, b) slickar på toaborsten eller c) slentrianrullar pälsen i tvättstället. Ursäkta för eventuellt framkallade inre bilder, men det är lite så de jobbar faktiskt.

* Slottet fullt av bord. Fullt tillåtet att vistas på alla bord 24/7.

* Klöshuset. Ett helt hus med soffor, människoben och tvättlinor med kläder hängandes i lagom klöshöjd. Max ett besök per katt och dag.

* Sovtunneln. Hårbollar hoppar i båtarna i par och slaggar sig igenom den fyra timmar långa färden. För ett tillägg om tjugo spänn får man ligga på en husse/matte och för ytterligare en tjuga utgår bonus i form av fri klösattack på människofötter.

Förutom de förträffliga attraktionerna ovan kan missarna självklart få sig en bit mat och en liten stänkare på Myntahyllan eller Whiskasbaren. Alternativt kan de nyckfulla varelserna spela en slant på Torrfoderhjulet och gå hem med en tiokilossäck i släptåg. Eller så tjackar man bara en strut med friterade guldfiskar från en av kioskerna (visualisera inte, det blir inte bra). Allt för kattens rekreation förstås.