Novisen i mig hittade plötsligt fram till Neil Young. Så mycket som hade lästs och hörts om denne man, men så lite som lyssnats på av musiken han varit ansvarig för. Med ens Harvest Moon hade genomlyssnats en gång var det lätt att förstå att det fanns mycket som hade gått förbi det 20-åriga jaget.
 |
| Ständigt ung den där Neil. |
Neil Young har skrivit så mycket musik att det är omöjligt för en man med sån liten hjärna som jag har att hålla reda på ens hälften. Av den anledningen får man nog säga att jag är tämligen nöjd över det faktum att det bara finns fyra NY-album i skivhyllan. De fyra går så klart inte av för hackor, men hade det varit nån stake i mig borde det väl åtminstone varit det dubbla. Nu får det väl var hur det vill med den saken, Harvest Moon står ju där i alla fall och det är det centrala ety den är nr 42 på listan som betas av här i stigande ordning mot den gyllene nr 1.
Det minsta man kan säga om den här plattan är att den är genomgående lugn och sansad. Den passar sig som sällskap med en balja te uppkrupen i hörnet av favoritfåtöljen (som en del skivor så förtjänstfullt gör). Unknow Legend, Harvest Moon och War of Man kvalificerar sig som eminenta tedrickarsällskap av finaste märke. Nu tar jag det i och för sig för tämligen osannolikt att jag hade utvecklat mitt tedrickande till den perfektion det är idag vid tidpunkten för det här albumets släpp, men vatten, läsk, mjölk eller en stadig grogg gör sig utan tvekan också som excellent sällskap till de briljanta 10 låtar som utgör Harvest Moon. Briljanta. Det går inte att beskriva bättre än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar