2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

måndag 31 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - INTERLUDIUM

Tänk pausmusik, tänk halvtid, tänk kafferast. Det är lite så vi får betrakta det här inlägget. 

En annan är ju sjukt jetlaggad så vi får nöja oss med det här briljanta caféet som har en svårslagen spetskompetens. Värt att komma ihåg om du är glutenintolerant och någon gång har vägarna förbi piren i Southwold (vad du än gör, åk inte dit andra, tredje eller fjärde lördagen i månaden). 

söndag 30 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 7

Det är här det händer. Mer info om Ipswich bjuds inte idag utan vi får prata mer om det här en annan dag. En sån här helg tar nämligen på krafterna och de är liksom tömda för tillfället. 








lördag 29 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 6

Allt är inte guld och gröna skogar i Ipswich. Tro det eller ej, men det finns några nersidor också. Som:

Det är svårt att sova när det är matchdag. Noll avslappning. Vad är det frågan om? Det är ju lördag och sovmorgonsdag. 

Ölen är alldeles för god. Stort problem. Inverkar negativt på det mesta utom möjligen kreativiteten som får en kort peak. 

Högvis med trevliga människor. En hinner ju fan inte prata med alla. Katastrofvarning. 

Hotellfrukost. Usch vad jag kommer se tjock ut i min matchtröja. 

Annars är det ganska ok tycker jag. 

fredag 28 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 5

Matnyttiga och dagsfärska bilder från Ipswich. 


Tydligt. Gillar vi. 


Fast det hade vi redan listar ut. 


Jo, man tackar! Fast en fastnade likt Tom Hanks i The Terminal inne på perrongen. Efter att ha konsulterat local waste management och fått tillbaka sin biljett kunde han följa med övriga sällskapet.


A room with some sort of view. I guess.

Vi har lite att stå i. Hörs imorrn. 




torsdag 27 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 4

Till följd av artikelserien Matnyttig info om Ipswich figurerar det - i anslutning till nämnda artikelserie - många spörsmål i och kring ämnet Ipswich. Ur mail-, post- och telefonsamtalshögen har en handfull förfrågningar plockats fram för att försöka bringa klarhet i några frekvent förekommande frågor. Här kommer Popskolans frågelåda, varsågoda och svälj.

Om man vill ut på pubrunda i Ipswich, hinner man med en pint på stans alla pubar om man börjar kl 18.15? /Sven-Åke, 46 från Örebro

Hej Sven-Åke. Svaret på den frågan är att det blir en smula knepigt att hinna med. Skulle du börja vid lunchtid finns i alla fall en teoretisk chans att avverka samtliga pubar, men vi här på Popskolan finner det högst osannolikt att du (eller någon annan för den delen) fixar att sänka 50-55 pints under en tolvtimmarsperiod. Skulle vi ha fel på den punkten rekommenderar vi att du söker hjälp.

Hur många av alla som haft 12 rätt på Stryktipset har inte spruckit på Ipswich? Är det ens någon? /Sven-Bertil, 79 från Hästveda

Hej Sven-Bertil. Man har hittat två stackare i sydöstra Småland som sprack på Stoke för ett antal år sedan, men de har enligt uppgift inte alla hästar hemma. Lite kuriosa i ämnet är att när Ipswich inte är med på tipset är det ingen som har 12 rätt.

Är det att rekommendera att äta hamburgarna som serveras utanför stadion på matchdag? /Sven-Stefan, 52 från Övertorneå

Hej Sven-Stefan. Om du är immun mot magsjuka, salmonella och gula febern är det tämligen riskfritt, annars kan man säga att du äter dem på egen risk.

Hej! Den där hästen på klubbmärket är tydligen något som kallas för Suffolk Punch. Är det vanligt i England med hästar som boxas? /Sven-Anders, 27 från Falsterbo

Hej Sven-Anders. Nej, det är ytterst ovanligt. Du har boxats en hel del själv eller?

Om jag ska åka tåg till Ipswich ska man åka med Norwichtåget har jag hört. Jag tror jag hellre åker till Norwich. Eller är det dumt? /Sven-Johan, 61 från Alingsås

Hej Sven-Johan. Är det dumt? Du kan ju prova får du se vad som händer. Skyll dig själv är allt vi har att säga om det.

Det var veckans skörd och det känns utomordentligt skönt att ha rett ut dessa pockande spörsmål som bara legat där under ytan och tarvat svar. Har du också en fråga? Ställ den i hörnet så tar vi den en annan gång för nu måste Popskolan gå och sova. Imorgon är det nämligen dags att ta Norwichtåget och hoppa av i  Ipswich.

onsdag 26 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 3

Hur märks det att man är Ipswichsupporter? Finns det några olika stadier att gå igenom? Säkerligen. Vi får bryta ner det här i levels (det är ju populärt har jag hört det här med att levla).

LEVEL 1
Börja hålla på Ipswich. Kan tyckas basic, men det här är förmodligen det högsta trappsteget att övervinna. Kids av vår tid verkar ju gilla Barcelona, Real Madrid, Man United, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Bayern München, Zlatan eller Ronaldo och så vidare. De har ju ingen känsla för solidaritet de här barnsupportrarna. Några måste faktiskt hålla på lag av Ipswichs kaliber också. Klarar man inträdesprovet är man på god väg mot något stort.

LEVEL 2
Skaffa supporterprylar. Börja lagom och överdosera inte för då är risken hög att hamna i en oönskad sublevel, den så kallade Level Julgran. Så länge man inte kastar på sig alla plagg på en och samma gång är risken dock närmast obefintlig att hamna där. I övrigt går det bra att pynta bil, hem och arbetsplats med diverse attiraljer. Grundbultar är matchtröja, bildekal och kaffemugg. De något mer avancerade går all-in med en garderob helt och hållet dedikerad till Ipswichutstyrsel, sängkläder och gardiner samt en brödrost (rostat bröd som det står ITFC på är de godaste som finns).

LEVEL 3
Gå med i supporterklubben. Men jösses vad mainstream kanske vän av indie invänder. Vad gäller större klubbar, ja. Vad gäller ITFC Sweden, nej. Väldigt indie, precis som sig bör. Vill man levla upp inom level 3 engagerar man sig till exempel i styrelsejobb eller som expert på hemsidan. Dricka öl på årsmötet räknas också in i tredje nivån. 

LEVEL 4
Åk och titta på matcher. Utbudet av rörliga livebilder från Ipswichmatcher är ytterst begränsat. Således är livematcher ett ypperligt sätt att undvika att bli tv-supporter (vilket det i och för sig alltid är, men ni fattar grejen) och istället få chansen att känna in hela grejen med att gå på fotboll i Ipswich. Stan, pubarna, stadion, vädret och lokalbefolkningen.

LEVEL 5
Involvera hela din familj samt valda delar av din bekantskapskrets i supportandet. Det är extra effektivt att indoktrinera, nej vad skriver jag, INSPIRERA, sina barn för att bara ta ett exempel. Utan påfyllning av supportrar från de yngre leden kommer svenska Ipswichfans dö ut med oss 70-talister någon gång runt år 2050.

LEVEL 6
Skaffa säsongskort. Näst högsta graden innan Nirvana. Observera dock att det inte räcker att enbart införskaffa en season ticket bara i syfte att gå runt på stan och flasha med här hemma i Svedala. För högsta respekt måste man också åka till Ipswich och nyttja kortet. Ge särskilt akt på att en levling upp till detta stadie inte är någon lek. Vi snackar proffsnivå.

LEVEL 7
Flytta till Ipswich (efter att du gått igenom level 1-6, man kan inte hoppa över någon level och tro att man är något slags whiz kid som bara flyttar till Ipswich sådär liksom. Då får man flytta hem efter ett tag igen och regrediera i graderna). Om föregående nivå är för proffs sorterar den här in under rubriken superproffs. Prova inte det här hemma bara för att det verkar lite lattjo. Konsultera ett proffs på området först.

Att ovanstående 7-stegsprogram ser ut som en sektliknande trappa är enbart en slump. Sekter har en karismatisk ledare som får folk att göra häpnadsväckande dumma saker. Den här sammanslutningen har en tönt från Dalarna i förarsätet som försöker få folk att fatta hajpen och hänga med till Ipswich för att umgås, dricka öl och gå på fotboll. Det finns ju inget dåligt med det över huvud taget.

tisdag 25 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 2

Hur gammal ska en egentligen vara för att gå och titta på engelsk fotboll? Det går givetvis inte att svara på hur som helst utan man får snäva in sig på en klubb - förslagsvis Ipswich Town - och en mindre population - förslagsvis the extended Nygårds family. Således borde man kunna gå tillbaka i rullorna, krita ner antal årsringar för respektive debutant och därefter medelst ordinär mellanstadiematte räkna ut genomsnittsåldern för en gröngöling på Portman Road.

En ligger trots allt en själv närmast, så vi får väl börja där och se var vi hamnar.

Moi: 25 vårar. Förlust 0-1.

Fru Nygårds: 27 höstar. Förlust 1-3.

Farfadern: 55 bast. Förlust 0-1.

Farmodern: 61 jordsnurr. Vinst 5-1!

Syster: Ålder 19. Förlust 0-1.

Svåger: 29. Vinst 3-0.

Lilla Sektionen: Styvt ett halvår, tre dagar kort från fem månader. Oavgjort 0-0.

Systersektionen: Fem dagar från att bli fem månader. Vinst 3-1.

Systerson modell äldst: 5 årsringar. Vinst 2-1.

Min systerson Anton: 6 jordevarv. Kan ej sia om utgång av match på lördag.

Svärmor: 53 Jahre. Vinst 1-0.

Svärfar: ca 45. Vinst 1-0.

Fröken Sally: Man får tydligen inte ha husdjur på stadion. Här borde man ju faktiskt vara lite mer flexibla. Katter har också klubbkänsla.

Om vi sammanfattar den här smått meningslösa räkneövningen hamnar vi på en debutålder av dryga 27 år. Något högre än mig själv och spot on på Fru Nygårds. Det säger ju inte ett jävla jota, men då har vi i alla fall räknat ut det och kan lägga det bakom oss. Om de nu bara öppnar upp en kattsektion på norra så får vi ner medelåldern ett år eller två.

Fotnot: Medelresultatet i debutmatch för en medlem i the extended Nygårds family 1,45-0,82. Där har vi ett resultat man inte ser alltför ofta.

måndag 24 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 1 (ELLER JAG SAKNAR MIN KOMPIS LASSE)

Efter att väl ha fått tummen ur och åkt till Ipswich första gången 1997 för att se en match kom en slumpartad träff av en annan svensk Townsupporter på andra resan att få ganska stor inverkan på fortsatt resande kors och tvärs för att följa laget i våra hjärtan. Vi kan kalla honom Min kompis Lasse även om han heter något annat (det står Lars i passet, det har jag sett med egna ögon).

Första eskapaderna företogs på svensk mark på förra årtusendets sista sommar. En initial tripp till Gävle (träningsmatch) för en jävellång stake-out på Hotel Winn för att träffa manager Burley samt några av spelarna i lobbyn. Jösses vad de var imponerade om man pratar tvärtom-språket. Men än var vi inte klara.

Två dagar senare plockade vi med Min kompis Ola till Sundsvall. Där såg vi ännu en rafflande träningsfight för att sedan luska ut vilket hotell spelarna bodde på. Like you do liksom. Jösses vad de var imponerade av att vi hade sett någon av dem nicka i stolpen (live!) förra säsongen (imponerade på samma språk som i Gävle). Det bästa vi lyckades göra under den här resan var att hamna i slang med far och son Everson som likt varenda engelsman som kommit i min väg sedan dess bjöd in oss att kvarta närhelst vi var över i England (det stämmer verkligen att alla säger så fastän man träffade dem för tre minuter sen. Dock har på senare tid uppdagats att det snarare är något man säger för att vara artig snarare än helhjärtat menat. Hade väl inte vi någon koll på skulle det visa sig ett par år senare).

Ett par år senare hade vi väl inte någon koll på att bara för att man känt en engelsman i tre minuter och den bjudit in en att göra hemma-hos-reportage så är det ingenting man gör verklighet av. Det var ju tur att vi inte hade någon koll på det Min kompis Lasse och jag. Således bjöd vi in oss själva över påskhelgen. Vilka jävla praktpuckon tänker du. Ja, det är svårt att argumentera mot dig faktiskt, men artiga som dessa engelsmän var (och fortfarande är) hämtade de oss på flygplatsen, stod för kost och logi, skjuts överallt vi åkte plus husdjursumgänge med loppäten hund samt fri tillgång till te, öl och kraftigt klorerat vatten. Deras säsongskortskompisar undrade om vi var dumma i huvudet när vi efter att inte ens ha känt dem i tre minuter köpte in två fyrpintstillbringare med ale det första vi gjorde efter att ha skakat tass med gänget. För övrigt fick vi åka bil hela vägen till Middlesbrough tur och retur på min födelsedag för att se Ipswich vinna med 2-1 och hänga med i toppen av Premier League (jo, det här är faktiskt inget skoj. Det var så förr i tin att faktiskt kunde hända sig). Det var lite så Min kompis Lasse och jag jobbade på den tiden.

Till hösten fick Ipswich chansen att vara med i Europaspel för första gången på nästan 20 år och då passade det sig väl alldeles utmärkt att lotten föll på Helsingborgs IF i andra omgången. Min kompis Lasse och jag tog min relativt nyinköpta Suzuki Baleno och drog söderut en torsdag i november. Hela stan vimlade av Ipswichsupportrar (och Olympia var förstås fullkomligt invaderat), pubarna var fullmatade och vårt gäng vann med 3-1. Euforin som uppstod till följd av denna strålande utgång av matchen fick bland annat till följd att jag och min följeslagare fick för oss att vi skulle riva ner en banderoll som satt på en bro med texten "Ipswich norr". Jävelsnygg var den. En kvart tog det att slita loss buntbanden, rulla ihop den och kasta upp den på axeln och knata tillbaka till puben för att fira vinsten. Så snart vi hade kommit innanför pubdörren gav vi bort banderollen till en engelsman. Vi hade inte skrivit särskilt höga poäng på Högskoleprovet just där och då, det kan jag säga utan att ljuga en enda centimeter. Men det var lite så som vi jobbade på den tiden, jag och Min kompis Lasse.

En knapp månad senare jobbade vi vidare genom att åka till Milano för att se om Ipswich kunde följa upp succén med uddamålsvinsten från hemmaplan med 1-0. Sturska efter vår lyckade utflykt till Skåne flög vi från Västerås med slutdestination Milano (mellanlandning i Köpenhamn). En kuriositet i sammanhanget var att vi åkte på samma plan som det norska längdskidslandslaget. Det var ingen höjdare (trots att vi satt i ett flygplan) och Thomas Alsgaard var så otrevlig när vi bad om autograf att vi satte honom på svarta listan över idrottsmän-som-är-lika-otrevliga-som-de-är-bra. Nåja, fram kom vi till slut trots att dimma ett tag såg ut att tvinga ner oss i Genoa istället för Milano. Kanske hade varit lika bra det. När vi kom fram till city tog vi en buss ut till området där vårt hotell skulle ligga. Om någon hade sagt att det var ett kombinerat ålderdomshem/härbärge/vandrarhem hade vi möjligen hittat det lite snabbare. Vi gick många varv och letade efter hotell. Hur svårt ska det vara att hitta ett hotell? Vad heter ens hotell på italienska? Den enda skylt som uppenbarade sig stod det albergo på. Det behöver man ju inte ens kunna italienska för att fatta att det i alla fall inte betyder hotell. Åtminstone borde det ju inte heta albergo, men tydligen hade nån farbror kommit på att det skulle heta så för jättelänge sen. Synd att han inte meddelade mig och Min kompis Lasse för det hade besparat oss mycket möda och tid. Sen förlorade Ipswich mot Inter med 4-1 på San Siro inför 15 000 italienare och 10 000 engelsmän (och två svenskar). Men eftersom vi jobbade som vi jobbade på den tiden, min kompis Lasse och jag, så var det bara att jobba på.

Ytterligare två år (eller ca sexton månader om man ska vara noga, men engelsmän brukar avrunda uppåt) efter Milanofadäsen fick vi för oss att åka till våra nya kompisar (se påsken 2001 ovan) och gå på fotbollsderby på Carrot Road (ja, den heter Carrow Road men i England tycker man att det är jätteroligt med ordvitsar, särskilt om det handlar om morötter) trots att vi inte hade några matchbiljetter. Det var lite så vi jobbade på den tiden (om någon inte listat ut det redan, så var vårt signum att vi var lite dumma i huvudet mest hela tiden), men eftersom jag hade sällskap av Min kompis Lasse visste jag att hans matjord i fickorna skulle fixa biffen. Således fick vi genom Everson Jr tag på två plåtar till den utsålda fighten. På famlijesektionen bland hemmasupportrarna. Men jobbar man som vi gjorde på den tiden var den inte den sämsta idén vi kommit på. En något sämre idé som bara hände utan att det inte ens var en idé var att vi inte kunde låta bli att jubla lite lite grann när Ipswich gjorde 2-0 på övertid och säkrade segern. Man kan säga att det var tur i oturen att det var familjesektionen vi satt på och att vi pratade svenska.

Till sommaren var det dags för träningsmatcher i Sverige och Danmark. Min kompis Lasse tog med sig ett par något smartare grabbar och brände ner till Mjällby i sin merca utan AC på sommarens varmaste dag. Lite förvånande att han var lite dum i huvudet där utan min assistans, men han skulle väl visa sig på styva linan. Vi avverkade Mjällbymatchen och avslutade med att efter matchen bli intervjuade av BBC. Återigen sken den kombinerade inkompetensen igenom och en av oss (inte jag den här gången) bedyrade att det var ca 900 miles (ca 145 mil) tur och retur Västerås-Hällevik. En så kallad mild överdrift. Vi fortsatte eriksgatan i Danmark genom att ta båten över sundet i god tid. Eftersom matchen mot Helsingör skulle start mot kvällningen till verkade det som en god idé att infinna sig på förmiddagen för att ha plenty of time att dricka öl. Märkligt att inte ens de två smarta grabbarna som var med hade bättre koll. Vi hann i alla fall med en kasse öl eller två samt prata med en ytterst kuslig typ som hade seriemördare och massmördare som största hobby. Vi var inte så dumma i huvudet i jämförelse med honom.

Min kompis Lasse och jag var ju tvungna att hitta på något till hösten också så vi åkte för att se Ipswich-Stoke på Portman Road. Gick ju bra det också trots att vi hade biljetter på första raden precis bakom mål och såg hela matchen genom nätet. Det fanns ju 8000 andra lediga platser på stadion, men vid det här laget hade det blivit vårt signum att jobba på det här viset. Det blev vinst med 1-0 i alla fall (målet inprickat på andra sidan planen så jag kan inte riktigt återge hur det gick till).

Till våren kom jag på den briljanta idén att ta med Min kompis Lasse på svensexa till Ipswich. Han blev inte glad när jag dök upp vid dörren med en skylt som det stod svensexa på och en vit skyddsoverall som var pimpad med Ipswichprylar. När vi väl stod på flygplatsen och han insåg vart vi skulle åka ändrade han humör och det avlöpte ytterst bra. Den blivande Fru Nygårds hade också lyckats att tidsmässigt passa in en studieresa till England och sammanslöt för att gå på match. Förlust med 1-3 mot Millwall var väl inte hela världen när vi hade så trevligt som vi hade. Vi sov över hos vår kompis John i centrala Ipswich och Min kompis Lasse sov i ett rum som var så kallt att han var övertygad om att en isbjörn skulle komma in genom fönstret vilken sekund som helst för att våldföra sig på honom. Som tur var för samtliga inblandade var det inte isbjörnssäsong i Ipswich just då.

Till hösten hade Fru Nygårds och jag (eller blivande fru om man nu ska vara på det viset) flyttat till Ipswich för att plugga under hösten och Min kompis Lasse hade bokat in ett kort besök i slutet av november. För att påvisa hur dumma i huvudet vi är i Sverige när vi dricker öl (vi hade utvecklat hela dum-i-huvudet-grejen att vid den här tidpunkten omfatta hela svenska folket och inte bara vi två) hade han tagit med sig ett antal Pripps Blå-burkar. Detta i sig själv hade varit fullt tillräckligt för att bevisa tesen, men för att riktigt understryka det hela fanns det burköl av olika styrka från lättöl till fruktansvärt stark starköl. Vissa av våra engelska kompisar kan bara ett svenskt uttryck: Pripps Bla. En av dem har också lärt sig att säga smörgåstårta och lampa. De har blivit lite som de umgåtts kan man säga.

Våren 2006 åkte vi så en jättekortis till Luton tur och retur på mindre än 24 timmar för att se Ipswich på Kenilworth Road. Min kompis Lasse avslöjade direkt att Fru Nygårds (nu hade hon faktiskt blivit det på riktigt) var gravid när hon tackade nej till alkoholhaltiga drycker. Sju år efter första utflykterna tillsammans till Gävle och Sundsvall hade vi blivit ganska smarta (det var inte så svårt att framstå som smart i jämförelse med tidigare i och för sig). Ett par år senare var senaste gången vi var på Ipswichmatch tillsammans Min kompis Lasse och jag. Det är alldeles för länge sen.

Tanken med hela det här inlägget var att det skulle vara kort och koncist och få Min kompis Lasse sugen på att ta upp intresset med att åka på fotboll i Ipswich. Nu blev det ju allt annat än kort och koncist och möjligen har det fått motsatt effekt. Det var väl själva fan i så fall. Jag saknar nämligen att åka på fotboll med Min kompis Lasse. Vi kanske kan ändra på det nån gång i framtiden när vi blivit lite halvdumma i huvudet igen? Hoppas det.

söndag 23 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - PROLOG

Nu är det dags att förflytta fokus från Belgien och istället koncentrera blogginnehållet till en stad i östra delen av de brittiska öarna. Vi ska således migrera drygt 30 mil nordväst från Bryssel sett och landa i Suffolks residensstad Ipswich. Även känt som mitt andra hem.

En gång i tiden förhöll det sig till och med på det viset att mitt och Fru Nygårds hem var beläget i just Ipswich, närmare bestämt för snart tio år sen. Men den här kärleksaffären har varit igång längre än så. Det är lika bra vi reder ut det här från början så ingen blir av med håret eller tar till flaskan bara för att man undrar varför den spensligt byggde mannen från Stråtenbo tycker så mycket om den här fotbollsklubben som heter Ipswich Town Football Club.



Är man någorlunda jämngammal med mig och åtminstone en gnutta intresserad av fotboll bör man kunna dra sig till minnes att ovan nämnda fotbollsklubb i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet tillhörde gräddan av Europas klubbar. För en liten mas som undertecknad var väl det ungefär som för de små knattarna av idag som har den dåliga smaken att börja hålla på Manchester United, Barcelona, Real Madrid och dylika mångmiljardmaskiner (eller så hejar de bara på Zlatan så var det bra med det). Jag började hålla på Ipswich. En är ju inte helt färdigutvecklad i kolan vid sisådär sju-åtta års ålder (utvecklingen fortgår visserligen alltjämt) så det var förmodligen en bidragande orsak. Och - om du som läser inte har koll på det - man byter aldrig favoritlag. Vissa tror att man göra det ungefär som man byter kalsonger och komma undan med det. Brist på karaktär kallas det. Oavsett vilken kass klubb man än haft turen eller oturen att börja hålla på. Visst kan man förstå att de stackare som håller på Norwich många gånger önskat att de börjat hålla på nåt vettigare, men de sitter också under samma paraply. De får helt enkelt stå ut de också.

Själva staden Ipswich är en gemytlig liten stad i countyt Suffolk. Med liten menas i det här fallet en stad av ca Västerås storlek rent befolkningsmässigt. I övrigt inga större likheter med Västerås befolkning såvitt jag har erfarit. En halvrutten flod som flyter genom stan, några trevliga shoppinggator, gamla kyrkor, en upprustad marina (dock bara halvfärdig pga credit crunch som kom och satte käppar i renoveringshjulen), ett gäng mycket mysiga pubar och en fet fotbollsstadion. Där har ni huvudattraktionerna i sammandrag.

Mitt första besök på plats var 1997 men något mer än tågstationen och fotbollsstadion såg varken jag, min syster eller min far den gången. Det var ju lite klantigt faktiskt, men det har vi alla sett till att åtgärda sedan dess. Ett otal besök senare är det lite som i den där tv-serien från Boston när en kliver in på favoritpuben och känner igen delar av klientelet (alla känner dock inte till mitt namn och jag har fortfarande inte lärt mig namnet på alla som hänger där men ni fattar grejen ungefärligen med den fina Cheers-metaforen). För tio år sen bodde vi alltså där under en höst och hade en oförglömlig sådan. Några år senare följde 24 intet ont anande fotbollsintresserade svenska Ipswichsupportrar med till stan på en av undertecknad semi-organiserad historia som bland annat innefattade en guidad tur på Ipswichs hemmaarena Portman Road, en hemmamatch på en lördag följt av en bortamatch på tisdagen. Så trevligt var det att det ledde till att en officiell supporterklubb startades för ganska exakt sex år sedan med petit moi som ordförande. 

Ser ni skillnaden på en häst och en älg?

Ännu har ingen annan gjort anspråk på ordförandeklubban och så länge som det förhåller sig på det viset får en bjuda till lite och till exempel vara med och fortsätta organisera såna häringa medlemsresor som vi kallar det nu för tiden, främst pga att den är till för medlemmarna i supporterklubben som vi valt att kalla för ITFC Sweden. Och det är där vi är nu. 

Till helgen samlas mellan 45 och 50 (det är några frifräsare också som vi inte riktigt har koll på) svenska Ipswichsupportrar för en helg av gemenskap, glädje (så länge man räknar bort själva fotbollsresultaten) och aktiviteter såsom pubkvällar, publuncher, pubrundor, bryggeribesök, gemensam middag och som lök på gravlaxen en fotbollsmatch (som nödvändigtvis inte betyder någon större glädje, se ovanstående konstaterande). Det är vad den här bloggen ska febra om i ca tio dagar nu. Det blir ungefär som Belgieninläggen fast mindre Belgien och mer Ipswich om en säger. Mer ale än rulltrappor, mer fotboll än Indochine och mer kött än fisk. Hoppas ni vill vara med på resan.

lördag 22 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - EPILOG

Nu drar vi det här en sista gång innan vi går vidare i livet och lär oss om andra länder, England till exempel, i veckorna som kommer. Repetition är mamma till alla barnen med mera, med mera. Här kommer sammanfattningen av de absolut viktigaste bitarna man bör ha koll på i ämnet Belgien.

I grunden räcker det med att kunna franska och flamländska för att begripa vad folk vill förmedla rent verbalt samt göra sig någorlunda förstådd. Börja inte jiddra på nån lokal schweizisk dialekt, det är dödsdömt från första konsonant. Skyltmässigt är det också tillfyllest att vara tvåspråkig, dock inte vilka språk som helst. Japanska och ryska är till exempel en synnerligen oanvändbar kombination liksom schwyzerdütsch (se ovan angående jidder) och rätoromanska. Språk som börjar på f har större chans att lyckas dechiffrera den lokala skyltningen.

Det finns många skivaffärer och brandsäkerhet är inte prio ett hos butikscheferna (som även innehar högsta medelåldern av samtliga kategorier butiksföreståndare i hela Belgien).

Ska man åka kommunalt (eller publikt om man nu ska anglofiera texten en smula) kan man i mitt tycke försöka prioritera enligt följande:

1. Tåg. Järnvägars vad de kan den här grejen. Verkligen right on track.
2. T-bana. Ett under att inte fler åker.
3. Spårvagn. Ska man följa ett enda spår ska man följa det här spåret.
4. Buss. Har inte ens provat men det kan inte komma efter rulltrappa.
5. Rulltårta. Kan inte heller komma efter rulltrappa.
Sista plats. Rulltrappa. Det går inte att kvantifiera vilken plats den hamnar på utan att ange att det kommer sist. Belgare är så fruktansvärt sämst på att åka rulltrappa - vilket också påverkar övriga nationaliteter i deras omedelbara närhet - att det är ett hån mot det publika transportnätet och dess förespråkare. When in Belgium, undvik att åka rulltrappa.

I landet Belgien, särskilt i huvudstaden Bryssel, skulle det inte vara helt omöjligt att fullkomligt äta ihjäl sig. Så många fiskrestauranger på liten yta måste innebära oräkneliga tillbud med folk som sätter fiskben på tvären i halsen. Livsfarlig restaurangnäring om man frågar mig (även om jag hittills faktiskt inte har fått frågan om Belgiens restaurangnäring enligt min åsikt tillhör en av världens farligaste, men det är väl bara en tidsfråga). För att undvika plötslig fiskbensdöd rekommenderas belgisk köttfärslimpa med inbyggd ostsmak. Sjukt god.

Allt som händer i Belgien dokumenteras i serieform. Till exempel har de ett distrikt med riktigt små människor som ideligen envisas med att sjunga två oktaver för högt, reta upp katter och irritera en gammal trollkarl endast genom sin blåa uppenbarelse. De kan inte vistas i andra regioner av landet eftersom de alltid traskar runt i bar överkropp, men de har ett gott hjärta och det är ju allt som räknas när man summerar delarna. Andra distrikt härbärgerar svärande sjömän, bautastensbärare (också med bar överkropp!) och en snubbe som duellerar med sin egen skugga (han har för övrigt Belgiens högsta terapiräkningar). Det enda som serierna inte riktigt kan återge något sånär realistiskt (för ovanstående är spot on från verkligheten) är en sån simpel grej som en rymdraket. För att nån ska få plats i en belgisk rymdfarkost får man inte vara längre än Arjen Robben, plus måste man ha osynliga höfter. Det är förmodligen utstuderat för att inte den där obevakade rutiga rymdraketen på seriemuséet ska bli föremål för intergalaktisk tjuvåkning på reguljär basis. Ganska praktfullt smarta ändå de där belgarna.

Så. Då var vi väl klara med Belgien. Det kanske finns fler prylar som vissa tycker är värda att lyfta fram, men det är bara populism. Allt som är värt att veta om landet ifråga finns i kortformat ovan. Skulle ni mot förmodan ändå vilja förkovra er vidare i ämnet finns det en sida på datawebben som heter Wikipedia som innehåller så mycket vishet att det nästan är löjligt. I övrigt kan ni slå er för bröstet och titulera er 'Belgienkännare av högsta graden' from now on. En får gratulera.

fredag 21 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 6

Kan man hålla på med en sån här artikelserie hur länge som helst, kanske vän av omväxling tänker. Ja, det kan man faktiskt. Men så kan vi ju inte ha det så det här blir sista kapitlet innan epilogen knyter ihop påsen.

Kan man kasta in ett ämne i sjätte kapitlet som inte ens var med i prologen? Ja, det kan man faktiskt. Så kan vi definitivt ha det innan vi knyter ihop påsen.

Hur kan man ha en artikelserie med Belgien i fokus utan att ta upp deras stolta serietecknartradition? Det kan man faktiskt inte. Och var gör man bästa researchen om inte på stadens serietecknarmuseum.

Om man nu på något vis ska ranka figurer efter frekvent förekomst på nämnda museum skulle det kunna se ut ungefär så här:

1. Tintin. Plus alla hans polare förstås. Samt attribut som den rutiga rymdraketen och hela den biten.


Anfäkta och anamma vilka rasande stiliga dockor som pryder entrén! Mindre publikdragande man vid raketen dock som just insett att han inte kommer få plats på någon rymdfärd i just den här rutiga raketen. Lite illavarslande att de har raketen i foajén där vem som helst kan få för sig att rycka med sig Kapten Haddock och dra iväg till månen. Men den är väl försäkrad kan man tänka.

2. Smurfarna. Det finns hundra stycken, varken mer eller mindre. Fast de är ju mindre än de flesta om man tänker så på saken. Eller småväxta som det heter.



3. Lucky Luke. Helt sjukt att man bara kan ställa sig vid ingången till salonen och helt plötsligt inse att det är en själv som är den där kopojken som rider in i solnedgången i slutet av storyn.


4. Övriga. Massor med figurer jag aldrig sett, några jag sett men inte kan namnet på och någon som jag kan namnet på men som förmodligen aldrig sett mig förut. Den här publikationen var för övrigt den bästa på hela stället:


I viss konkurrens med den här förstås. De här har aldrig sett mig (vilket framgår med all önskvärd tydlighet) och vice versa. Fast den ser allt lite smått bekant ut den där halvsmutsiga pandabjörnen.


Morgonen efter besöket får vi äran att hälsa på verklighetens Milou, men eftersom han är så känd har man valt att döpa om honom till Junior för att han ska kunna röra sig inkognito på stadens gator och torg. Plus plastikopererat in jordens största hundögon.


Junior är B&B-ägarens hund som jobbar som trivselvärd på etablissemanget. Han sköter sin uppgift på ett föredömligt vis.

Imorgon kör vi en sammanfattning på Belgien, eller epilog som vi säger på flamländska. Eventuellt följs det upp av ett diagnostiskt prov men högst sannolikt inte. Vi lär ju oss om Belgien för livet, inte för att essa ett prov. Bis morgen leute.

torsdag 20 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 5

Ingen köper skivor nu för tiden. Utom belgarna förstås. Skivor och choklad. Det ska va tunna skivor för dig, lilla amatör casanova.

Fast det är ju inte sant att ingen köper skivor (som inte är belgare) längre. Folk tjackar vinyl till höger och vänster som om det vore obligationsfonder med strålande avkastning. CD säljs också i tämligen stor omfattning vad jag kan förstå. Fantastiskt. Att samla skivor är en konstart och det har belgarna förstått.

I våra slentrianmässiga strövtåg i staden som heter Bryssel dyker det upp den ena skivaffären efter den andra. De flesta inkorporerade med andra handelsvaror såsom begagnade böcker och annat skrot. Den bästa sorten. Inga såna där storbolagsdinosaurier med anställda som lika gärna kunde ha jobbat som fiskrensare på en av stans alla fiskrestauranger utan riktiga, genuina med en gubbe på 235 år som sköter ruljansen och har samtliga alster oantastligt sorterat i kategorier och alfabetisk ordning (och har haft så de senaste 200 åren). Samma gubbe tänder förstås helt obekymrat en cigg där han står bakom kassan. Han verkar inte särskilt orolig för eventuell brandrisk om man säger så.

I övrigt noteras:

Gubben med ciggen har Eva Dahlgrens Fria Världen 1989 i sortimentet samt en Agneta Fältskog-singel på vinyl. Toppklass på den där snubben alltså.

Vill man leta efter Indochineplattor letar man inte bland vanlig pop- och rock eller indie. Man söker under Française. Klart man gör.

Skulle en hitta en utgåva av ett Indochinealbum med extraspår som en inte råkar ha slantar man vackert upp den största slanten ur fickan på disken och hoppas att den räcker. Sen säger gubben i just den affären (uppskattningsvis 137 år gammal) något på ett språk en inte begriper och ger tillbaka lite växel som en tacksamt tar emot och hoppas har någon slags korrelation till överlämnad peng samt varans pris.

Det verkar inte vara någon allmänt vedertagen affärsidé att sälja belgisk choklad i brysselianska skivaffärer. Inte ens tunna chokladskivor. Där har de nåt att jobba på.

onsdag 19 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 4

Vis av erfarenhet från EM-äventyret i belgiska huvudstaden 2000 finns en del av väg-, spårvagns- och tunnelbanenäten kvar i minnet. Någon bilåkning är det inte tal om denna gång, men väl tåg, spårvagn och tunnelbana (tack och lov för det där tunnelsystemet av bilvägar under staden är värre warp zones än man någonsin hittar i Super Mario Bros). Plus apostlahästar med den uppenbara fördelen att tidtabellen är ytterst flexibel.

Några lärdomar från förra veckans eskapader i det publika transportnätet:

Fin skylt på centraaaalen. Varken Zuid, Nord eller Eftie.
Åka tåg från flygplatsen är sjukt smidigt. Och billigt. Till skillnad från många andra storstäder. Vad som skiljer är den här språkbiten som är fullständigt hopplös. Vi vet så mycket att vi ska till Gare du Midi, men av någon anledning står det på flamländska där vi läser och det finns ingen station med Midi i namnet. Det beror sannolikt på att den heter Zuidstation på flamspråket. Annars är det ju lätt att tänka att Midi borde vara någonstans i mitten och inte på sydsidan. Hade Midi, Maxi och Eftie kommit från Belgien hade de alltså hetat Zuid, Nord och Zwischenstand och framfört sin megahit Schlecht Schlecht Boys med lite mera riv i halsen. Men vi hittar fram utan större problem. En är ju ingen Schecht Boy.

Sen har vi det här med att förflytta sig medelst tuben. Excellent transportmedel, särskilt om man bor ett stenkast från Gare du Midi (eller Södra Station som Midi, Maxi och Eftie skulle ha sagt) och ska åka ut till stationen som heter Heysel (som av en händelse även åktes till år 2000). Prommis till stationen, kvällsmål, äntra t-bana linje 2 och kliv av vid rätt station - kristallklart. Eller klart och klart. En liten spatsering till Palais 12 för att komma till själva epicentrum för konserten måste förstås till. Sen t-bana tillbaka till Zuidstation igen efter konserten (dock utan Midi, Maxi och Eftie).

Vad spårvagn anbelangar kan man väl säga att om man tittar på kartan och tänker sig att åka linje 82 för att komma till ett ställe som verkar lite lattjo och som man kollat in på ovan nämnda karta så bör man inte hoppa på linje 81 så man hamnar på ett helt annat ställe. Då får man liksom åka tillbaka lite och göra om och göra rätt. Schlecht boy. 

Bra grej om man vill hålla på att åka kors och tvärs i Bryssel är att införskaffa ett 24-timmarspass för den blygsamma summan av €7. Kom ihåg att stämpla biljetten bara. Rätt som det är står det en mänsklig kedja av biljettkontrollanter vid en stationsutgång och avkräver färdbevis. Ingen kommer undan. Inte ens Midi, Maxi och Eftie.

tisdag 18 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 3

När äter en belgare, var är hen när det är dags för utfodring och vad äter hen? Samt frågan på allas läppar: vad dricker man och kvinna till frukost, lunch och middag?

När en vistas i Belgien är det lätt att tro att belgarna inte gör annat än äter och dricker. Vad övrigt kan de göra med restauranger utspridda över hela huvudstaden? Utan att ha räknat efter alldeles särskilt noga skulle jag höfta att det går ca fjorton restauranger per kvarter och att det finns otaliga kvarter i den belgiska kapitolen, vilket i sin tur betyder att det finns hundratals matgäster i varje kvarter och fler suputer per kvadratmeter än vad en egentligen skulle önska. Det tycks därmed som om vi besvarat var belgarna spisar. Nämligen på restaurang. 

En belgare äter vilken tid som helst på dygnet vad det verkar. Där har vi svaret på när.

Det är inte helt klarlagt vad folket av Tintins härkomst föredrar att ta in på bordet till sina måltider, men den rätt som alla tjatar om så fort någon nämner att den ska åka till Bryssel med omnejd är moules frites. Musslor med pommes frites. Ungefär som att äta älgstek med rulltårta. Det ska vara en belgare till att komma på nåt dylikt. Mat från havet verkar dock vara smaken för dagen, natten men möjligen inte morgonen. Fiskrestaurang, fiskrestaurang, fiskrestaurang. Kul för den som har en fäbless för mat med gälar, mindre förnöjsamt för den som föredrar rulltårta. Vad gör då rulltårteälskaren som är omgiven av fisktillagare? Belgare eller ej, den hittar en annan restaurang. Som vi till exempel.

Första dagen springer vi på Houtsiplou bara sådär. Min syster har lämpligtvis kollat upp trevliga matställen på förhand och minsann om inte det här råkar vara precis ett sådant. Med ett utbud inte helt bestående av fiskrätter och en markis som snarare indikerar ett plejs inriktat på barn än individer av högre ålder.



Dock bekräftar den belgiska köttfärslimpan med potatismos att det håller för en vuxen publik. Samt den utsökta ölen förstås. För övrigt betyder houtsiplou ungefär "kolla om det regnar ute". På nån obskyr fransk dialekt that is. Låt mig inskärpa att det är alldeles på riktigt och inget skoj på lattjo. Briljant ord att stoppa ner i vokabulären. På tal om öl förresten. Folk dricker mest hela tiden.

På torsdagen stegar vi förbi närapå ett dussin fiskrestauranger innan det dyker upp ett hak specialiserat på att laga burgare från grunden. Hippt. Ellis Burgers. Vid bordet bredvid spisas det också hamburgare med pommisar. Till det en flaska bubbel. Som sig bör. Det ska vara ett gäng belgare att komma på nåt dylikt. Vid övriga bord dricks det vin och öl. Klockan tolv en torsdag lunch. Sköna lirare belgarna, men de kommer inte vinna några världsmästerskap i nykterhet, så mycket kan jag ju meddela.

Avslutningsvis verkar frukostrutinerna vara kvar på samma kontinentala nivå som mitt förra besök i Bryssel för fjorton år sen. Bröd, croissant och olika sorters chokladkladd att smörja mjölbaken med. Inget vidare. Men med lite fantasi kan man göra sig en rulltårta till frukost. Klart mycket bättre än en frukostfisk.

måndag 17 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 2

Åka rulltrappa. Hur svårt kan det va? I Belgien tycks det förhålla sig som så att det inte är någon promenad i parken precis.

Nu kan det ju eventuellt vara så att man i exempelvis norra delarna av landet är av en helt annan kaliber när det kommer till rulltrappsåkning, men jag håller det för tämligen osannolikt. Om det är som jag befarar har vi alltså en hel nation som inte begriper sig på konceptet med att ställa sig i en självgående trappa och ta sig från punkt a till punkt b utan att orsaka kaos. Eller kaos och kaos. De orsakar indirekt frispark, det är vad de gör. Skulle de vara ishockeyspelare (vilket inte utgör någon större del av Belgiens befolkning) pratar vi två minuter för interference.

I andra länder ställer man sig på ena sidan av rulltrappan om man bara vill åka och på andra sidan går de som tror sig måste vinna 2,7 sekunder per rulltrappsåk. Men inte i Belgien. Här ställer folk sig i trappan och åker. Helt utan regler, vett och etikett. En måste ändå gilla belgarna. Även om de suger på att åka rulltrappa finns det ingen som behöver ha så bråttom så den måste springa förbi alla andra när trappan redan rör sig. Brysselmänniskor, I salute you! (men ni kommer aldrig bli världsledande i att åka rulltrappa, det är ett som är säkert)

söndag 16 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - KAPITEL 1

Franska, nederländska och tyska. Där har ni de tre officiella språken i landet som vi i vardagligt tal kallar Belgien. Fast nederländska pratas i huvudsak i de norra delarna av nationen och kallas då flamländska. When in the huvudstad funkar även engelska, skam vore annars med tanke på Europakvarteren med parlament och hela den biten.

Det första en undrar är givetvis hur folk har koll på vem som pratar vad? Enligt egna empiriska studier tycks det inte vara någon nationell märkning av folk avseende moderstunga så man vet hur de ska tilltalas (vilket i och för sig knappast hade fallit in under avdelningen politiskt korrekt utstyrsel) även om det hade varit praktiskt för en utomstående. Å andra sidan förefaller det vara få från andra länder som behärskar franska, flamländska och tyska i en och samma person så det kanske är helt onödigt ur ett turistperspektiv, men för infödingarna torde det väl ändå betraktas som smidigt att ha en aning om hur en människa ska tilltalas? Å tredje sidan (den sk hypotenusan) kanske en kan utgå ifrån att det räcker att man kör valfri hälsningsfras så är det avgjort vilket språk som ska nyttjas. Bonjour så kör vi franska och annan så gissar vi på flamländska eller tyska. Eller engelska. Eller nåt annat.

När vi ändå håller på och avhandlar språkbiten faller det sig naturligt att flika in skyltningsavdelningen på en gång.

Luchthaven, Aeroport, Flughafen, Airport. Inga konstigheter.
Skyltningen på flygplatsen är lite av skyltarnas skylt och det är lätt att förledas att tro att flamländska är språk nummer ett, men finge en välja språk efter vackert att lyssna på hade vi en lista som ser ut så här:

1. Franska. Utan konkurrens. Att jag inte lärt mig prata det här språket är ett underbetyg till mig själv som intelligent varelse.
3. Engelska. Finns inte ens en tvåa efter franskan. Det blir tredje plats för engelskan som ju egentligen inte är med på den inhemska listan, men väl på flygplatsskylten.
4. Tyska. Ich liebe, men kommer ändå efter franska och engelska.
23. Flamländska. Efter spanska, italienska med flera men före bland annat finländska och ungerska. Det låter helt enkelt inte bra och är inte till ett språks fördel i mina öron om varje mening har en klangbild som en världsmästare i svår harkling.

Konklusion enkelkolon: Ska det läras in ett nytt språk, välj franska så kommer allt bli bra. Vänta ganska länge med att plugga in flamländska såvida du inte ska bosätta dig i norra Belgien.

lördag 15 mars 2014

MATNYTTIG INFO OM BELGIEN - PROLOG

Innan den här - på förhand - ämnesmässigt högst lovande artikelserien gör avstamp måste vi fastställa vad som är matnyttig info. Vi snackar inte ekologiskt eller fettsnålt krubb, vi snackar snarare information som i vissa situationer - företrädesvis Belgien-relaterade sådana - kan vara användbar. Då så. Take it away Belgien.

Kanske är det en smula orättvist mot övriga Belgien att döma landet endast med huvudstaden som måttstock, men i brist på ytterligare empiriskt underlag får det duga. Den vetenskapliga korrektheten har väl aldrig riktigt varit den här bloggens starka sida om en säger, även om ni inte på något vis behöver vara oroliga för att det sprids irrlära här. Men då kör vi väl på principen bättre en belgare i huvudstaden än tio i periferin. Vilka områden kan tänkas vara föremål för skrutinisering då tro? En kan väl tänka sig följande (vi betar av en i varje inlägg så det inte blir övermatigt):

Mat & dryck Det är brukligt att först och främst prata om vilken mat som spisas i ett land, vad man har ätit (kolla bara belgiska Instagram så får ni se på grejer) och vad, när och hur ofta man dricker.

Åka rulltrappa Skiljer sig enormt från land till land. En tydlig indikator på social kompetens.

Förekomst av skivaffärer Visar höjden av dedikation samtidigt som den bringar klarhet i graden av företagsekonomisk galenskap.

Språk Man kan inte säga annat än att den här kategorin är central vad gäller ett lands identitet och chansen för turister att begripa vad lokalbefolkningen egentligen försöker säga.

Publika transporter Hur tar man sig fram och varför?

Skyltning Vill man att gästande individer ska hitta vad man söker eller finns det en tydlig struktur för att lura vederbörande till Skåne?

Ovanstående punkter kan givetvis appliceras på valfria resmål, men kan väl sägas ha Belgien-anpassats i just den här bloggserien. Imorgon börjar vi med ett av ämnena ovan, men vilket det blir får vara kvällens cliffhanger. Hoppas ni kan somna ändå.

fredag 14 mars 2014

VI MÅSTE SNACKA OM DET VI INTE HANN SNACKA OM IGÅR

Vi bara måste prata lite grann om det här som hände i onsdags kväll. Den här inledningen till exempel. Helt sjuk. Precis som filmfunktionen på den häringa bloggen. Skulle ju ha varit klart mycket mer effektfullt om det funkade att lägga ut en film på hur det såg ut. Dock har teknikgudarna tydligen tagit ut semester precis idag. My apologies.

Det är givetvis svårt att fånga snyggheten, känslan, ljuset och ljudet i en liten sketen telefon, men man får en liten aning (i ert fall ingen aning över huvud taget pga tekniksemestern). Den där utfällbara filmduken som löper från bakom scenen och runt hela densamma. Eftersom jag är lite dum i huvudet i ibland så har jag sett den här lilla filmen (som - om ni inte misstycker att jag påpekar det igen - ni inte kan se pga semestertider hos filmgudarna) uppskattningsvis femtontusen gånger sedan i onsdags. Det finns emellertid andra bilder och filmer att titta på också.



Tjo var det var livat i Bryssel i onsdags. Tur att Palais 12 har en egen liten super market så vi kunde tjacka en påse chips och hålla saltbalansen i schack. Cocktailbaren balanserade upp vätskebalansen på ett föredömligt sätt (dock inga bilder på den pga semester i hjärnan).

Vi glömmer de där filmerna nu och inriktar oss på vad som hände. De lirade musik och langade fram den ena filmen och ljussättningen efter den andra på ett sätt som var inget kortare än fantastiskt. You had to be there antagligen. Men då hade å andra sidan den här bloggen varit arbetslös. Pass på.

Köerna var med på bild redan igår. 15 000 pers skulle vara inne till pass klockan åtta på kvällningen och vid pass kvart i sju var det ingen som släpptes in alls. Men sen forsade folket in, vissa köpte på sig t-shirts, sjal och armband medan andra nöjde sig med en tändare. Plus chips och alkoholhaltiga drycker förstås. Alla dessa människor av olika kvalisort. Allt från tioåringar, skrikande, dagdrömmande 14-åringar (förmodar jag eftersom de står längst fram och inte är synbara för blotta ögat för en 41-åring som står lite längre bak), dansande 35-åringar, takttappande 55-åringar plus rakt-upp-och-ner-stående folk. Män och kvinnor. Hårdingar och mjukisar. Demografin är allt annat än homogen. Här är det spretigt som gäller. 


En mjukis med nyinköpt sjal


Sen. In med huvudakten på scen och kör järnet. I tre timmar. En prövning för alla inblandade och hatten av för att de orkar hålla på så länge. Det är allsång till varje nummer och hopp och studs, konfetti, självlysande bollar och ovan nämnda filmer. Lägg till lite mellansnack för den som begriper sig på franska så blir det en rackarns show. Själv begriper jag inte mycket av vad han vill ha sagt förutom att han tackar så mycket. Tack, tack, tack. Han verkar ärligt rörd. Eller så är han vältränad i grenen Nicola Sirkis. Hatten av som sagt var. Och hatten på för att mina små korta filmer inte vill lägga upp sig här på datawebben. Men ingen skugga ska falla på bloggen, det är väl snarare så att undertecknads hjärnhalvor lever i ständig teknikskugga.

Imorgon kör vi igång en serie inlägg med matnyttig info om Belgien. Märk väl att det etiketteras info och inte fakta. Av en anledning om man säger. Stay tuned.

torsdag 13 mars 2014

INDOCHINEBONANZA - BLOGGEN GOES BILDBLOGG

Det gick ju bra det där. Vi kom in, vi såg, vi överväldigades. Det såg ut lite grann som så här. 



Jag tar en av varje, en tax i mocka. 



Happy syskon. 


Traffic Girl heter den här fina biten. 


Nu var det ju inte bara vi som var där va. 


Belgien älskar Indochine. Bra skyltat där. 

Nu ska vi göra resten av Bryssel, vi får snacka mer om det här imorgon. 

onsdag 12 mars 2014

NU KÖR VI

Arlanda har fattat grejen. Nu åker vi till Bryssel och letar efter vårt Indochine. 

tisdag 11 mars 2014

DAN FÖRE DAN

Dan före dan ska det alltså vara, men det går ju inte att se när man bara skriver med versaler. Det är alltså inte Dan före Dan. Då skulle man ju lika gärna kunna skriva Dan efter Dan, det blir liksom samma grej. Men dan efter dan blir tvärtom jämfört med dan före dan. Fast om den andra dan i dan efter dan är  samma dan som är tvåa i dan före dan kanske det också blir samma? Emellertid kan en i så fall fundera på vad som händer om den ena dan hamnar före och den andra efter? Det är kanske inte jätteviktigt för jordens rotation, men ibland kan det vara bra att tänka efter före. Oavsett dag. 

Nåja, i vilket fall som helst åker jag till Bryssel imorgon och går på min livs första Indochinekonsert. Det var bara det. Konserten är alltså imorgon, dan efter idag (som alltså är dan före dan).

På torsdag är det dan efter dan och då kommer jag hem. Gör gärna en mental note på den.

Vi hörs.

måndag 10 mars 2014

SE UPP NORRKÖPING!

Först av allt skulle jag vilja understryka att jag inte inte på något som helst vis är bitter. Inte det minsta. Med det sagt vill jag nu, helt pro bono, göra en insats för the city of Norrköping.

Det tycks som om folket i och runt de distansmässigt inte alltför långväga - från Norrköping räknat - städerna Jönköping och Linköping har tappat förståndet en aning. I alla fall de som tycker om att kolla på hockey. Eller så är det så att de möjligen har gömt förståndet och tappat händerna. Så kan det faktiskt förhålla sig, för händerna har vi ju fått för att vi ska klappa med (precis som vi har fått en mun att skratta med), eller hur? Vi ska ju inte skaffa en artificiell klappa och klappa med. Var är det för klappträn som håller på med sånt? Tydligen de som bor i och kring Jönköping och Linköping. Därför skickar Popskolan by Nigge nu ut en varning i riktning Norrköping (samt även lite grann till Nyköping och Söderköping även om ingen av de städerna har nåt idrottslag riktigt på kartan):



Bryt inte mot det här trafikmärket, det blir bara jobbigt för alla inblandade (till den som gjorde den här eminenta bilden vill jag bara säga att jag hoppas du tycker att det är ok att jag lånar den för att så att säga sprida ordet. Om inte kanske jag applåderar dig för din integritet och uppfinningsrikedom med mina bara händer).

Norrköping, kom nu inte och säg att ni inte blev varnade. I'll be there for you om ni behöver stöd.

söndag 9 mars 2014

FINNS I LAVAN

Småsektionerna är riktiga fenor på både Chicago och Finns i sjön. Vad som tidigare inte riktigt kommit fram i media (den här bloggen, reds anm.) är att Lilla Sektionen är världsledande i den för gemene man inte helt bekanta kortgrenen Finns i lavan.

Enligt tävlingsbeskrivningen ska Finns i lavan vara snarlikt Chicago. Jag skulle kunna hålla med till viss del. Det vill säga om Chicago innebär att man lägger alla korten på bordet, drar tre var och sen plockar random löv tills man har tre lika. Ganska logiskt faktiskt. Om det inte vore för att par i ess (med par menas i det här fallet - logiskt nog - triss) är bättre än tre kungar, tre damer och tre åttor tillsammans.

- Men pappi, det äj så häj jeglena gåj.

Självklart. Avslutningsvis plockar vi vars tre nya kort och spelar om sistan. Därefter räknas poängen ihop och Lilla Sektionen ger sig själv 50 poäng och Fadern kanske 49. Förmodligen betyder kanske att det egentligen blev färre än 49, men att hans empatiska sida vill släta över utklassningen. Finns i lavan är tydligen inte heller min grej.

lördag 8 mars 2014

BARNKALAS

Några av de bästa kalasen jag känner är barnkalas. Glädje, presenter, tårta och godis. Vad kan gå fel liksom? En dinosaurie i ögat kanske, men det får man räkna som collateral damage.

Utöver födelsedagsfika lägger man (förutom själva barnen, som är ett bra attribut att utsmycka ett barnkalas med) med fördel in ett par aktiviteter av sorten där man dansar, letar, springer eller så låter man bara kidsen spontanbrejka efter eget tycke. Som på det häringa kalajset vi var iväg på idag, jag och Lilla Sektionen. Föredömligt uppstyrt. Förutom att barnen håller så vansinnigt hårt i sitt godis.

'Som att stjäla godis från små barn'. Vad var det för pantad vuxen människa som myntade det uttrycket? Min kompis Fredriks son har aldrig hört det i alla fall.

- Kan jag äta upp resten av ditt godis nu då? (han hade ätit ganska mycket faktiskt och det kanske vore bra om man begränsar sig lite tänkte jag som ansvarsfull vuxen).

- Nej. (kan vara det mest allvarliga anlete jag nånsin tittat på i hela mitt liv)

Han har tydligen mig på sin radar nu den lille gynnaren. När han och Lilla Sektionen skulle avrunda kalaset med att gå ut och gunga bad han mig hålla koll på hans tablettask medan han tog på sig jackan. Den här gången hann jag inte ens fråga (jag hade lika gärna kunnat prata baklänges, det hade inte gjort någon skillnad).

- Ta inget. (han menade det och hade förmodligen skickat efter ett MC-gäng of his choice om jag ens tagit en enda zoo).

Sen gick jag tillbaka in till kalaset för att tacka för oss och fick en dinosaurie i ögat. Så jävla typiskt.

fredag 7 mars 2014

EN KATTS FAVORITPLATSER - EN LISTA (SURPRISE)

Ursäkta, kan ni göra lite plats här? Standardformulär 1A i en katts livsföring rent andemeningsmässigt. Nu är kattdjur oftast inte så exemplariskt verbalt uppfostrade att de infogar ett 'ursäkta', utan går oftast mer rakt på sak. Mer typ som 'flytta på dig tvåfotade blekansikte, här kommer jag'. Medelst attityd, inte rent språkligt.

Den som någon gång råkat läsa på den här virtuella bloggplatån drar sig säkerligen till minnes att listor, uppradningar och punktade inlägg regerar hårdare än Magnus Ladulås (förr i tiden var det som han höll på för er som tog en liten lur på historielektionerna) någonsin gjorde (och det vill inte säga lite). Paranteser är också ett frekvent förekommande inslag om nu någon har missat det. Men. Nu höll vi ju på och pratade katt, så katt it is. 

Enter fredagslista på Fröken Sallys favoritplatser i huset, utlagda i fallande popularitetsordning för att spara den göttigaste platsen till sist (observera att Systersektionen lyser med sin frånvaro i utläggningen då annektering av katt följt av tvångsgosning av densamma inte faller in under nämnda kattdjurs favoritplatser). Börja således inte läsa nerifrån och upp nu när du ändå kommit så långt in i den här texten genom att läsa på traditionellt västerländskt vis. Keep calm och fortsätt på den inslagna vägen:

17. Mattan i hallen.

16. Mattan i badrummet.

15. Mattan på toan utanför duschen.

14. Mattan i TV-rummet.

13. Jämnt skägg mellan övriga mattor i huset. Hyggligt förtjust i mattor den här minipantern. Maniskt förtjust vid närmare eftertanke. Sjukligt mattig.

12. Ena soffan i vardagsrummet.

11. Andra soffan i vardagsrummet.

10. Soffan i TV-rummet. Vi har inga fler soffor, annars hade det nog fått plats en eller annan till på listan. 

9. Random stol i köket, bara den har en stolskudde. Ett jävla oskick. Inte bara får en byxbaken nerlusad med massor av katthår, ska hon lyftas bort följer hela stolen med. Starka klor på såna här hårbollar.

8. Sittandes på klösgrejen. Gärna när hon vill se lite extra chefig ut. Faller platt kan jag meddela. Platån är på 80 centimeters höjd.

7. Fönstret i grovköket. Spanar järnet på fågelhuset som hänger i stortallarna på framsidan av huset. Leker stake-out-panter.

6. Fönstret i tvättstugan. Skaffar cobravinkel på pippifåglarna och letar andra angreppssätt än från grovkökshållet. Kollar ibland också av vädret från denna hennes sjätte bästa favoritplats. En av få naturliga kattvädergeni på den här sidan ekvatorn (föreställer jag mig i alla fall, det verkar ju osannolikt att det finns särskilt många katter som specialiserat sig på just det gebitet).

5. Lilla Sektionens säng. Med eller utan sällskap verkar egalt. Sover som en stock.

4. Fru Nygårds säng, särskilt när frun ifråga somnat ifrån något TV-program i soffan från punkt 10. Sover som en sann stockdragare.

3. På matbordet vid frukost. Eller på tidningen om jag läser någon sådan. Helt oförstående för uppmaningarna att man inte beter sig på det viset. Fast katter kan ju inte läsa så det kanske är för mycket begärt, vad vet jag.

2. Varhelst man kan klösa på något och uppmärksamma människopopulationen i habitatet på att det är dags att öppna dörren igen för 57:e gången på ett dygn eller att det faktiskt börjar ta slut på torrfoder i matskålen.

1. Runt mina ben. Ambulerande förstaplats var väl kanske inte vad en kunde ha trott när vi började med att riva av plats 17? Om det inte finns en snubbla-på-katt-försäkring är det hög tid att instifta en sådan ögonaböj. Katten klarar sig alltid, men en dag kommer hon fälla den här furan så den ramlar rakt in i en dörr och aldrig mer ser dagens ljus. Jag kommer lämna instruktioner till mina efterlevande att åberopa överlagt kattsinnesdåd.

Avslutningsvis skulle jag vilja gratulera mig själv med en medelstor tårta till ännu en fullständigt oanvändbar lista. Grattis.

torsdag 6 mars 2014

FEJKDRÖM OCH DAGDRÖM

Ibland kunde en önska att bloggen var en sån däringa som beskriver hur härligt livet är. Bara ösa ur en aldrig sinande källa av positivism. Kör på liksom. Helt utan ironi. *enter sån där bild som blir alldeles såsig och berättaren åker in i en dröm* <= Här gestaltat i kursiv text:

Åh, idag vaknade jag och bara visste att det skulle bli en underbar dag. Rev av ett pass på två mils löpning, gjorde frukost på egenodlade pumpa- och havrekärnor, plockade några apelsiner från trädgården och gjorde nypressad färsk juice och drack tre liter på en gång. Man skulle kunna tro att jag blev kissnödig då, men jag hade ju sprungit så långt att det var bara att duscha i en halvtimme så var vätskebalansen tillbaka i kroppen. Härligt! Men vad ska man göra när klockan bara är halvsex och alla sover? Jag städade huset! Var ska man göra av all energi? Nåja. Sen kokade jag ihop frukost till fru och barn, skjutsade till dagis och skola, satte mig vid skrivbordet på jobbet och bara, aaahh, vilken härlig dag. Och en härlig dag blev det. Det var skönt att köra iväg ett dussin offerter och avsluta fem affärer innan lunch också. Älskar när jag är effektiv även om det var lite trögt idag, hehe. Åt sparrissoppa till lunch och höll på att dö pga så god! Skönt med lite långlunch med en kompis som var hemma på besök. Tillbaka på jobbet vid tvåtiden och brände av resten av högen med jobb som låg på skrivbordet. Älskar effektivitet, tjo!! Åkte och hämtade barnen, svängde ihop en liten middag, tvättade lite och hade kvalitetstid med familjen. Fotbollsträning och dansövning på kvällen och satt sen och skrev i tre timmar innan det var dags att lägga sig. Nu ska jag få fyra timmars härlig sömn och sen är det en ny härlig dag!! Wohooo!! Älskar effektivitet! Och apelsinjuice.

Sen blir bilden skarp igen och man fattar att allt bara var en dröm. Eller ett ironiskt blogginlägg av någon gammal dammig 70-talist. En sån som enbart ägnar sina drömmar åt att det är mindre än en vecka till spelningen i Bryssel och har noll plats för effektivitet, nypressad juice och sparrissoppa. Onsdag kväll, jag, syrran och Indochine. Och typ 10 000 till då, om man ska vara noga. Och det ska man ju för annars är man ineffektiv och det vill man ju inte vara.



Har jag sagt att jag älskar ståplats? Jag älskar ståplats. Vi har ståplats. Expect nothing less than ståpäls.