Att en över huvud taget håller på. Tror att en har något slags momentum vid 42 års ålder. I två graders kyla klockan sex på morgonen dessutom.
Kroppen kommer möjligtvis att vara upptinad vid pass lunchtid imorgon. Att den ska ha uppnått någon slags för människor anpassad temperatur dessförinnan bedöms i nuläget vara högst osannolikt. Troligtvis kommer även benmusklerna kräva någon form av rekreation för att åter fungera någorlunda tillfredsställande. Huvudet är uppenbarligen redan utom all räddning.
Det som är sämst med hela det här upplägget är att jag även måste cykla i riktning Stråtenbo från jobbet för att ta mig hem till husdörren. Om jag över huvud tar mig in till kontoret in the first place vill säga. Wish me luck. Jag kommer att behöva det i den FRUKTANSVÄRT bergiga vägsträckningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar