Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.
Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.
 |
| Traffic Girl |
Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför.
Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?
Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.
* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?
* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.
* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.
* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.
* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.
* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.
* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.
* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.
* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.
Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:
 |
| Katt i hatt |
Nej, tack ska NI ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar