2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

söndag 9 augusti 2015

ATT TA EN PAUS FRÅN SOCIALA MEDIER

Är det nån som har lagt ut en grillad kyckling på Instagram senaste fem minuterna? Eller har kanske en flyktigt bekant beslutat sig för att checka in på IKEA med standardtexten "Jaha, då var man här igen då. Hehe." Har man riktigt jävla otur dyker det upp något av följande i Facebook-flödet:

- Ett glas vin i motljus.

- Outhärdliga visdomsord i snygg layout.

- Grillad sparris inlindad i ekologisk bacon.

- En runkeeperuppdatering om att någon sprungit milen marginellt långsammare än Grete Waitz i sin heyday.

- Nånting om Malmö FF. Eller ännu värre, om Malmö IF.

- Två minuter youtube-flm med katter som ramlar baklänges.

- Musikvideo med antingen Tomas Ledin, ett coverband från Borås eller Toto.

- Din klasskompis från förr har gjort ett test och ser ut som 25, kommer bli en panda i nästa liv samt borde bo på Grönland.

- Information om att hälften av ens vänner har bytt profilbild.

- Någon är ute och spelar golf igen.

Vilken vettig människa utsätter sig för ovanstående egentligen? Uppenbarligen jag och alla andra som finns registrerade på Facebook. Tämligen obegripligt, även om väldigt få fått några bestående men av att titta på en bild av en grillad sparris inlindad i bacon (ekologisk till på köpet). Vissa andra grejer på listan finns många exempel på att det gått illa när folk upprepade gånger exponerats för. Vad är det vi vill med att hänga på sociala medier egentligen? Är vi dumma i huvudet, eller vad är det för fel? Visst, det är kul att det går bra på golfbanan, att MFF går vidare i CL-kvalet och att folk dricker vin, men varför är det så jävla viktigt att berätta det för alla andra? Eller omvänt, vad är det som är så förbannat essentiellt att det ska ta upp en del av min tid? Och med en del av min tid menas i detta fall alldeles för mycket av min tid. Varför är jag mer eller mindre beroende av att kolla av Twitter och Facebook flera gånger om dagen? För att jag dum i huvudet? Kanske. Men möjligen även för att jag har låtit det ta mycket plats i mitt liv, fastän jag kanske hellre vill göra andra grejer. Låter det konstigt? Ja, det är ju det som är så vansinnigt konstigt. Konstigt va?

Man får ju välja helt enkelt. Det är ingen över huvud taget som tvingar oss att hänga på sociala medier. Varför vill vi se våra vänner och bekanta, kändisar och idrottares bilder på Instagram till exempel? Personligen avskyr jag skvallerpress, men det här är väl i någon mån samma pryl, fast med den skillnaden att övervägande delen av min bekantskapskrets består av för allmänheten helt okända personer. Vad är det jag vill med att lägga ut mina bilder och vad är det som är så åtråvärt i andras bilder? En matas med tusentals bilder varje dag, där och på andra sajter. Jag är inte dum i huvudet, jag är ju för fan sjuk i huvudet.

Men jag älskar ju Twitter. Rappt, roligt och jag kan själv välja vilka jag vill följa. Det är till och med möjligt att blocka folk från att se det jag skriver. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad det är jag vill ha ut av det hela? Varför vill ja ta del av vad en mer eller mindre okänd person skriver? Kan jag inte bara hålla mig till dem jag lärt känna? Det är den stora plussidan att få nya bekanta och i vissa fall till och med vänner. Jag kör in i väggen här, vad vill jag egentligen med min närvaro på sociala medier? Försöka vara rolig? Förmodligen, det brukar vara så jag angriper vardagen i övrigt. På Twitter ligger jag dock lågt och skriver mest om vilka fula tröjor vissa fotbollslag har. Vem fan skriver jag det för egentligen?

Som synes ovan har jag inte riktigt hunnit tänka klart utan presenterar istället en mängd osorterade tankar som vore jag en person som helt och hållet saknar struktur. Hav förtröstan, den här insikten kom till mig under eftermiddagen idag: Jag tar en paus från sociala medier några veckor och ser hur det känns. Ungefär som 2006 kanske, tänker jag. Och innan dess. Ganska skönt med andra ord. Ingen Twitter, Facebook, Instagram och Timehop resten av månaden. Störtlöjligt som uppoffring betraktat, men ändå en intressant undersökning för mig och mitt lilla intellekt. Eftersom plattformarna fyller en viktig funktion för mina intressen, främst fotboll och musik, så är jag tämligen övertygad om att en återkomst till allihop kommer tämligen omgående efter uppehållet, men kanske med vissa insikter. Förhoppningsvis med vissa insikter. Tänk om jag inte lär mig nånting under tiden? Så puckad får jag bara inte ha blivit.

På den här bloggen har inget hänt på cirkus en månad och det lär inte bli särskilt mycket gjort under resten av den här månaden heller. Högst sannolikt inte så mycket därefter heller. Det har ingenting med uppehållet på sociala medier att göra utan har med ett annat skrivprojekt att göra. En ambition har fötts om att skriva något annat än blogg, vilket gör att skrivtiden sätts av till just det projektet istället. Min förhoppning är att detta projekt också ska gynnas rejält av att distraktionen med sociala medier försvinner under mitt liv för en tid. Förutom att skriva på PROJEKTET kommer jag aktivera mig med exempelvis följande:

* Internetsurfning (ej WAP)
* Titta på fotboll, främst på tv men även live
* TV-serier som förströelse när jag blir för trött för att skriva
* Lyssna på podcasts
* Äta havregrynsgröt
* Dricka öl

Sen är det ju livet med jobb, familj, hämta på fritids, träna, simskola, fotbollsträning och hela den biten. Men jag kan ändå glädja er med att det inte kommer några Instagram-moments, FB-incheckningar eller ironiska kommentarer på Twitter om dessa aktiviteter de närmaste tre veckorna åtminstone. Over and out, smell ya later, auf wiedersehen och allt vad nu heter. Resten av månaden når ni mig på telefon, via mail, brevledes eller med bud. Brevduva funkar också.

tisdag 7 juli 2015

DANSAREN, VI MÅSTE SLUTA TRÄFFAS SÅ HÄR

Har man haft oturen att segla in på den här bloggen med någorlunda frekvens är man med största sannolikhet bekant med Johan Örjansson, a.k.a Basko Believes. Lördagen kickar igång med BB.

Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.

Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.

Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.

Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt. 


Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.

Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.

Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös. 

Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.

måndag 6 juli 2015

MAGGAN, DANSAREN, KAFTANCHEFEN OCH BATTERISTEN

En festival tar hårt på en 43-åring. Så pass att bloggandet får anstå ett par dagar, men även en gubbe kommer ikapp sig själv och sina göromål till slut. Således är det dags att ta igen de bitar som inte hunnits med ännu och vi är framme vid fredagens aktiviteter.

Efter att ha vaskat hela torsdagen är Fru Nygårds med i festivalandet på allvar och vi siktar på att äta gemensam middag efter att hon slutat förvärvsarbetet vid 18.30. Innan dess har jag hunnit se en välkänd figur i kaftan och vattenkanna som sportdrycksflasksubstitut plus en från statstelevisionen numera bland allmänheten känd artist. 

Klockan är visserligen bara sex på kvällen, men det känns lite tufft för Gävlesonen att bära upp största scenen helt på egen hand utrustad endast med en akustisk gitarr i instrumentarsenalen. Dessutom envisas han med att låta publiken sjunga hälften av låtarna, företrädesvis refrängerna. Får man ens fullt gage när man håller på så? Han har dock en hyggligt stor publik och de kan förstås refrängerna i Vem ska jag tro på? och Vi har bara varandra för att bara nämna ett par.

Kronologin i inlägget så långt lämnar en del att önska då den första artisten för kvällen som får min uppmärksamhet en stund drar igång redan vid 17.30. Kajsa Grytt är nu för den större delen av allmänheten mer känd som hon som var med i Så mycket bättre och till exempel inte för sin tid i Tant Strul. Jag ger henne lite mer tid än Di Leva och Allwin som lirar samtidigt på den minsta scenen Callisto. Ingen av de tre akterna är mig särskilt varma om hjärtat sedan tidigare och sanningen att säga släntrar jag mest runt för att få tiden att gå innan Fru Nygårds ansluter.

Den största begivenheten från Kajsa och Di Leva är ändå att Dansaren dyker upp i publiken. En äldre man som för det mesta är klädd i band-tischa, exempelvis Ramones, jeans och löparskor. Jag älskar Dansaren. Han bryr sig inte särskilt mycket om rådande dansmode om en säger som så. Det enda han bryr sig om är svänget på scenen och oavsett om det är obefintligt så rör han ryckigt på höfterna och avslöjar att han med allra största säkerhet är född innan 60-talet tog sin början. Han är mig bekant sedan tidigare festivaler och något säger mig att han kommer korsa min väg igen.

Vi handlar vårt käk när Fru Nygårds fått sitt festivalband och knallar till Titan (den fasta scenen på området) för att kolla in Ellen Sundberg, en av alla artister som americana-vurmarna Rootsy har plockat upp på sina arrangemang. Dessvärre lite för larmigt för Fru Nygårds och jag blir en smula besviken på inledningen av spelningen och vi beslutar oss för att hänga en stund vid de större scenerna och undersöka dryckesutbudet. För framtida referenser vill jag premiera bartendern som höftade en fyra av kapten Morgans guld och förmodligen hamnade närmare åtta än fyra som ackompanjemang till colan. Hon får gärna blanda mina drinkar nästa år också. I musikväg lirar Black Star Riders sina egna alster plus förstås Thin Lizzy-covers. Vi får väl ändå kalla TL-inslagen för covers även om en originalmedlem plus några ytterligare musiker som varit medlemmar i det gamla irländska klassikerbandet huserar i BSR. Jag lyssnar inte jättenoga, har man en bartender med dålig centiliteruppfattning är det bättre att fokusera på drickat, så att säga.

Jace Everett som tar vid på näst största scenen efter att Black Star Riders klivit av den stora diton faller oss inte helt i smaken han heller och det blir endast en några låtar kort bekantskap innan vi tar oss bort till favoritscenen Callisto för påfyllning av vätska och väntan på de lokala berömdheterna Marigold med gamle bekantingen Viktor på trummor. De har med sig Gustafskören på scen dagen till ära. Coolt inslag och väldigt effektfullt i de låtar de är med i. Skam vore annars då kören i sig överbefolkar scenen så pass att några håller på att ramla av densamma. Så kan det gå när man tar med sig halva Gustafs in på festivalens minsta scen. Själva musiken går fortfarande i mångt och mycket i elektronisk riktning. Om någon av de här gossarna inte har spisat stora mängder Alphaville vet i fåglarna var de hämtat inspirationen från. Dansaren kanske vet? Han gör i alla fall allt för att hitta rytmen när de lokala hitsen bränns av.

Svårt att stå still när de här gossarna lirar

Innan festivalens huvudakt ska gå på en halvtimme efter midnatt hinner jag få ta del av en medelålders man och hans taste in t-shirts. Att vi inte bara är olika i vikt utan även i smak är min korta analys av mannen med trycket "Bättre överviktig än skitviktig" på bröstet. Vi träffar även på en del bekanta på vägen till Veronica Maggios framträdande på den stora Europa-scenen. De har (i vanlig ordning kan kanske tilläggas) bättre fokus på vätskepåfyllningen än spelningarna medan vi brukar foka i den motsatta riktningen. I sedvanlig stil lämnar vi därför öltältet lagom till Maggan ska sparka igång.

I december spelade nämnda artist på Magasinet i Falun och även då befann sig jag och Fru Nygårds framför scenen. Av någon anledning lossnade det inte riktigt den gången trots att varje låt hon har på repertoaren är en popsingel värdig de högre regionerna på varje topplista. Eller så var det jag som inte var på humör. Denna fredagkväll i juli i Borlänge är både hon och jag på humör och det är en fantastisk upplevelse att se henne axla huvudaktsansvaret på ett briljant sätt.

Det sparkar igång med en yxig version av Hädanefter. Yxig i betydelsen att de använder en bra jävla yxa för att hugga fram låten. Har hon bytt musiker eller går de på anabola? Gitarristen verkar bekant så det är nog ett upptjackat gäng som levererar aftonen till ära. Kanske beror det också på att de har spelat på Roskilde eftermiddagen före och har med sig ett knippe danskt festivalrus i skallarna. Ljussättningen i Borlänge-natten är briljant och inte blir det sämre av att hon har en gul/orange (sorry, men jag är inte Bengt Grive så jag kan inte precisera färgen bättre än så) klänning som lyser i mörkret. Ett självlysande blont yrväder som hoppar upp och ner på scenen ca dubbelt så mycket som krävs i ett genomsnittligt Friskispass gör sitt till för känslan hos oss åhörare. Så fortsätter hon med Välkommen in i en fett svängande version som kickar konserten vidare i riktning succé och jag tänker att det månne beror på att det tillsammans med ovan angivna orsaker inte är någon av musikerna som sportar Lasse Kongo-looken. Varsågod för chefig analys. När hon sedan fyller på med Finns det en så finns det flera i fet elektronisk kostym, Jag lovar med assnygga körer och en rasande Va kvar, ja då är det bara att kapitulera och lämna golfapplåderna i byxorna och ta fram stora klappvantarna. Hela huset, Jag kommer, Sergels torg, Dallas (nästa gång har hon med sig en tjock blåssektion som levlar upp den till högsta nivån) och allsång till Snälla bli min. Hatten av Veronica.

Höga på festival åker vi hemåt och knoppar vid ca tretiden. Ingen av oss är direkt jublande glada över att Fru Nygårds ska jobba med start kl åtta och att jag sätter uret på niosnåret (jag är ju 43 för fan), men det är en dag idag också (det är redan lördag gubevars). Först barnens Peace & Love i Liljekvistska parken varefter Basko Believes kickar igång festivaldagen kl 13.15. Även om man är 43 är det bara att infinna sig.

fredag 3 juli 2015

FOLK HAR VERKLIGEN INGEN KOLL

När blev det norm att gå runt med truckerkepa, våldsamt stort skägg och lajva Lasse Kongo? Jag har verkligen ingen koll.

Det är första dagen på återuppståndna Peace & Love och ovanstående fråga är dessvärre högst relevant vid en överblick av klientelet som närvarar festivalen. Inte är väl det en ironisk generation? Jag tillhör Generation X, den med ironi som främsta verbala vapen, så jag borde kanske veta. Eller vet de ens vem Lasse Kongo är? Skit sak samma, nu är det musiken som ska stå i centrum och inte en vildvuxen ansiktsbehåring i kombination med en huvudbonad av tveksam art. Först ut av dagens begivenheter är ett band vars frontman sportar en mycket större elegans än så.

Magnus Carlssons orkester, eller Weeping Willows som de också kallar sig, är ett förnämligt band. Här finns mycket att plocka ur en gedigen låtkatalog och även om tempot på många av låtarna på något vis blir en smula malplacerade på festivalens största scen tidig torsdagkväll i 30 graders värme är det ett utomordentligt livehantverk. Dock ett halvt minus för att den så i versen fint flytande Touch Me i övergången till refrängen tappar flow. Det låter märkligt. Men i övrigt finns som sagt inget att invända. Kort och gott en finfin inledning av kvällen.

Näste man till rakning är Jonatan Johansson, den fina udda fågeln från Malmö. Redan från början är det tydligt att JJ är av den sortens artist som menar VARJE ord som kommer ur hans mun när han sjunger. Ingen endaste stavelse har tillkommit av någon som helst slump när låtarna blivit till och det är en fröjd att hans inlevelse inte tappar i intensitet trots den dåliga uppslutningen framför Peace & Loves näst största scen. Stromboli Brinner är inne på sista minuten när jag anländer spelningen och jag förbannar mig själv för att ha missat största delen av ett av de finare numren från hans senaste platta. Dock får vi oss till livs en räcka andra pärlor med Hand i Himlen som kronan på liveverket. Hans tunna rock som bärs under hela framträdandet ger ytterligare en dimension och en känsla av att Morpheus ska kliva ut på scenen och erbjuda honom att välja mellan det blåa eller röda pillret. Matrix-feelingen störs dock ut av att gitarristen bär byxor av likadan typ som MC Hammer sportar i videon till U Can't Touch This. Om ni tänker bajsbyxor tänker ni ganska rätt. Om ni låter bli att tänka på bajsbyxor så är det en grym festivalspelning som utspelar sig framför våra ögon och öron (samt övriga delar av kroppen för den delen).

När vi rakat klart ovanstående Johansson är det fri drift runt på området i väntan på kvällens huvudnummer. För mig alltså. Jag fruktar att drygt 99% av folk inte har någon koll. Eller, nej. Jag fruktar att drygt 99% av folk VERKLIGEN inte har någon koll. Förvisso är det Ola Salo som spelar samtidigt på den stora Europa-scenen och inget ont om den förträffliga Salo, men honom har vi ju sett och hört förr. På P&L, på sporthallsturné, på radio och inte minst på tv. Viktor Olsson är lite som Fantomen, många (ok, en del) har hört talas om honom men inget har sett honom. Vissa har hört honom (läs jag och andra som läser Sonic) och blivit helt överväldigade över vad man hört när hans första fullängdare rullat i hörlurar, trådlös stereo eller från vinylspelare. Om man undrar hur han låter gör man givetvis bäst i att själv lyssna till hans debut Stenungsund, och har man varken tid eller vett att göra det så kan man väl läsa en alldeles för kort och alldeles för skitnödig recension från Dagens Nyheter. "En Håkan Hellström-älskande 22-åring fångad i en 43-årig pappakropp". Really? Tja, det är kanske därför den här 43-åriga pappakroppen har fallit så pladask för den här ynglingen. Synd att fler inte har gjort det, 43-åringar eller ej. Vi är som mest ca 50 personer som bevistar giget plus några till som sitter i baren i hyggligt nära anslutning till scenen. Självfallet ett underbetyg till folks koll i allmänhet och deras koll på nämnde Viktor i synnerhet.

Bandet inleder med öppningsspåret från plattan - 27 kvm - och en briljant basgång puttrar igång och sätter tonen för spelningen på festivalens allra minsta pyttescen. Att håren på mina spinkiga armar reser sig redan när introt går igång talar om för mig att den här konserten kommer följa mig länge, länge. Och detta pga fem pojkar som är ungefär hälften så gamla som mig. Eftersom han som sjunger finns på Twitter och ibland delar med sig av vad han lyssnar på är det lite lättare att förstå varför DN-recensenten skrev åldersreferensen, men 43 år är ju ändå löjligt högt siktat. Lite lillgammal, javisst. Men för mig är det mer fascinerande att en 22-åring skriver och sjunger som om han hade livserfarenhet som om han levt ca ett decennium längre än han verkligen gjort (DN är således cirkus ett decennium fel ute). Bandet får det att svänga fullständigt briljant och Viktor Olssons fantastiska soul- och popstämma gör ensemblen förvånande samspelt. De enda invändningarna är att ett par låtar innehåller stråkliknande partier som faller lite på att nord stage 2:an inte riktigt kan leverera, men det är verkligen anteckningar i marginalen i ett i övrigt fenomenalt gig. Gåshud och närapå tårar i ögonvrån ett par gånger är det högsta betyg man får i den häringa bloggen.

Chef från Stenungsund
Här kunde allt ha varit frid och fröjd, men ingen festivaldag utan överraskningar. Oväntade händelser på musikevent är allt som oftast av rolig karaktär, men ibland svårare att artbestämma. Som när ens sista akt att pricka av för aftonen visar sig ha kvällens mustigaste Lasse Kongo-replika. PÅ BANJO. Skägget och truckerkepan är där. Och banjon om nu någon missade det. Tack och lov fortsätter Judah and the Lion överraskningsfesten och flyttar fokus när mandolinkillen spinner lös i en Eminem-cover. Vi snackar alltså ett slags americana-band från Nashville och en kille på mandolin som plötsligt och mindre lustigt lajvar Eminem. De verkar ha en fot i Nashville, en i Detroit, en i klassisk americana, en i Mumford & Sons-land, en i Berlin samt möjligen även ett blad i allsköns pop- och rockmusik. Många fötter blir det. Och en banjo. Vi ger oss efter drygt halva akten och bestämmer oss för att vika ihop spelschemat för inledningsdagen.

På väg till bilen i höjd med Ovanbron springer vi så rakt in i Viktor Olsson och två av hans bandmedlemmar. Som den påflugne 43-åring jag ibland kan förvandla mig till stoppar jag trion och skakar den unge - och nästan onödigt snygge - sångarens hand och tackar för en magisk upplevelse. Givetvis beklagar jag att inte fler hade masat sig till Callisto-scenen för deras framträdande och jag låter det bero där. Egentligen vill jag förstås be om ursäkt å de övriga dryga 99 procentens vägnar och deras fullständiga brist på koll, men det är ju som det är med den saken. Folk har helt sonika verkligen ingen koll. Men som 22-åringen i den 43-årige pappakroppen (läs gärna den meningen ur Generation X-perspektiv) påpekar så kommer det fler spelningar. Klokt. Hoppas det kommer mer folk då, även om folket verkligen inte har någon koll.

fredag 26 juni 2015

VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight
Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

måndag 15 juni 2015

BLOGG #107 - NU FÅR DET FAN ANAMMA VARA NOG

Nu räcker det. 107 dagar i rad med en massa blaj om fotbollsresor kors och tvärs och hit och dit. Är det underhållning det? Va?! Det enda goda som har kommit ur det här är att mina barn i vuxen ålder kan läsa igenom de här inläggen och få bekräftat att deras gamle man är helt blåst. Om det nu är att anse som något gott. Anyways. Här kommer senaste matchen.

Efter fredagens och lördagens eskapader hänger vi med våra kompisar Ginge och Jen samt deras döttrar. Spännande saker händer när barn av olika moderspråk ska försöka förstå varandra men det går förhållandevis bra. Kurragömma är ju till exempel ett universellt språk i sig själv. Vi fokar på att göra familjegrejer under de närmaste dagarna efter den stora fotbollsdagen på lördagen och först på tisdagen är det dags för fotboll igen.

14/4 2015 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (17 720)

Tjejerna stannar hemma men Lilla Sektionen följer med till hemmaborgen. Vi hänger förstås på Mannings uteservering först och intar lite käk där innan vi knallar vidare till Black Horse. Till min sons förtjusning finns det macka med tonfisk. Briljant meny de sportar på den där puben mitt i stan. Tipstävlingen ska styras upp på svarta hästen och eftersom den lille inte riktigt har tålamod att vänta följer han med farfadern ner till stadion. Efter en kvart har jag lyckats fånga in samtliga tips och beger mig också ner dit. Tidigare än jag nånsin varit på plats inför en match tror jag, men är man bara snart sex år vill man gärna hänga nånstans med sin pappa och farfar där det går att kicka lite boll eller åtminstone röra sig lite halvfritt. Dessvärre har man stängt av konstgräsplanen bakom läktaren vi ska sitta på så det går inte att gå ut där och joxa med trasan, fast skam den som ger sig. En annan liten kille står och lattjar med en tennisboll och snart är Lilla Sektionen inblandad i en träningssession med honom. Här är ett annat världsomspännande språk som förbinder både barn och vuxna. Fantastiskt att se.

Trots matchstart kl 19.45 lyckas den lille sonen hålla sig vaken hela matchen och han får dessutom jubla tre gånger. Kanske är det den grejen som gör att han inte knoppar in? Eller stämningen som är ca hundra gånger bättre än kyrkotystnaden från lördagen. Märkligt vilken skillnad det alltid är på lördags- och veckomatcher. Alltid. Vi får se en riktig kanonstrut av den obskyre målskytten Cole Skuse plus en balja vardera av målsprutorna Sears och Murphy. Kul att se en riktigt bra fight som avslutning på 2015 års medlemsresa, det är inget som en är direkt bortskämd med. Bra spel, många mål och härlig stämning på läktarna. Goa grejer.

När det är dags att ta sig hem till värdfamiljens hus knatar vi (eller snarare så går jag med Lilla Sektionen på axlarna) upp till taxiallén ovanför torget och grabbar en bil med chaufför för att ta oss hem uppför den långa, långa backen till huset. Taxichaufförer är också bra på språk, de kan nog typ alla världens lingo. Vår berättar att han har en kompis i Cardiff som gillar fotboll och att han måste ringa och fråga honom hur det gick för stadens lag i kvällens match. De har humor också de rackarns taxisnubbarna.

Då har vi avhandlat alla matcher med Ipswich Town plus med andra lag som har ägt rum i UK samtidigt som jag varit där och tittat på. Nu är det bara att se fram emot nästa drabbning, nämligen den i Düsseldorf i juli när det är dags för pre-season och match med efterföljande tysk bratwurstfest. Fortuna Düsseldorf tar emot Ipswich Town. Jag och Fru Nygårds är där, rapport kommer givetvis. Oklart när, men den kommer.

Tack du som orkat läsa om match-, och kanske framför allt, reseupplevelserna på den häringa bloggen på datawebben de senaste 107 dagarna. Nästa gång det blir nåt skrivet kan det nog hända att det handlar om något annat än fotboll, men en kan ju inte vara helt säker. Vi får se helt enkelt. Bis später!

söndag 14 juni 2015

BLOGG #106 - SENASTE RESAN MINSANN

Så frestande det är att göra en dubbelmatch av detta inlägg, men har en gjort 105 inlägg med endast en fight per dag är det bäst att fortsätta i samma stil. Och för att ingen ska känna sig vilsen avhandlar de två sista bloggningarna i denna omgång av #blogg100 (eller #blogg107 om man så vill) givetvis en medlemsresa, nämligen den senaste som företogs för ca 2 månader sedan.

Familjen Nygårds laddar upp med en vecka i London, varav ett par dagar på Legoland Windsor, och kommer med gott humör till Ipswich på en fredag i april. Vackert väder möter oss när vi kliver av tåget och på hotellet springer vi ihop med syrran och systersönerna plus en del andra ITFC Sweden. Lilla Sektionen drar med sina kusiner till gräsytorna bakom Sir Bobby Robson Stand, Fru Nygårds och Systersektionen drar till stan för lite shopping och jag ser ingen annan utväg än att hänga med Kassör Hedensjö och några till på Lord Nelson för ett par öl i solen. Senare sammanstrålar vi igen för middag på indiska stamhaket Dhaka och det är inget dåligt gäng som sluter upp. Varken i meningen dåliga som i inte bra eller som i ett fåtal. Bra folk, många folk, mycket bra mat.

The Dove, känns det igen? Dags för ännu en klassisk kväll med en fd spelare som berättar om sin karriär och denna gång James Scowcroft som får hoppa in istället för David Wright som har fått förhinder. I sanningens namn är det ingen som gråter över det eftersom Scowie är en hjälte för de flesta. Det blir sedvanliga aktiviteter i form av frågestund, lotteri och efterföljande allmänt häng med gamla och nya bekantskaper.

Möjligtvis är det den väl starka chili tikka chicken från kvällen före som gör sig påmind då kistan är i svårt olag på lördag förmiddag. En tupplur och en dusch senare är kroppen i alla fall upprätt, men det får bli drycker som inte torkar ut en under dagen. Öl får stå åt sidan och undrar säkert vad den gjort för ont för att inte få vara i sällskap med mig, men den behöver inte vara orolig. Den har inget gjort och dagen efter är vi buddies igen. Schema pre-match känns igen:

* Mannings, uppsamlingsheat. Inget särkilt att rapportera.

* Vara med på radio. Den här gången tar jag med mig Min kompis Lasse. Vi bubblar med Mark Murphy och Phil Skinka varpå vi styr tillbaka till Black Horse där folket finns.

* Kunde ha varit en annan spännande punkt här då en av de nya deltagarna har fått pass, matchbiljett, plånbok etc inlåst i sin safety box på hotellet. Det tillkallas personal och sedan låssmed. Personalen går bet, men efter ett par timmar lyckas man med gemensamma krafter få upp boxen och vi slipper gå och be att få biljetten printad igen och killen som råkat ut för hela grejen kan slappna av och njuta av dagen.

11/4 2015 Ipswich Town - Blackpool 3-2, PR (19 290)

Vid vinst har Ipswich fortfarande chansen på play-off och det förhåller sig även som så att en vinst ger kvällen lite extra glans då vi ska på Player Awards Evening med en hel del andra supportrar och inte minst hela spelartruppen och tränarstaben. Spelet på planen denna dag håller ungefär lika låg klass som min mage och det är djupa suckar på läktaren. Mot slutet verkar det som hela eventet ska sluta med 2-2 och en besvikelse, men den skotske landslagsbacken Berra (ej släkt med Sven Melanders karaktär i Sällskapsresan) knoppar in ett segermål på slutet och förutsättningarna för en munter kväll blir därmed väldigt många grader högre.

Entré på Sir Alf Ramsey Stand och infösning till Legends Bar där spelarna också hänger. Efter en något trevande inledning är det diskussioner supportrar och spelare emellan, selfies och leenden överallt. Briljant upplägg och mina systersöner tar fram autografblocken för att fylla dem med signaturer. Systersektionen och Lilla Sektionen vill inte vara sämre och gör likadant som sina kusiner.

En lagkapten och en annan snubbe (som ej tog autografer)
Resultatet i dagens tipstävling ska avslöjas som sista punkt på programmet innan vi tar oss vidare för själva prisutdelningen (som vi kan lämna därhän för den var långtråkig). Vinnare visar sig vara Min systerson Wille som inte bara tippat rätt resultat utan även lyckats pricka in dagens publiksiffra så pass bra att den är bättre än alla andra som tippat 3-2. Vinsten består av en Ipswichtröja signerad av samtliga spelare i truppen och Kassör Hedensjö lyckas haffa dagens tvåmålsskytt Freddie Sears som prisutdelare. Man skulle kunna sammanfatta hela den grejen med ordet succé.

Hur succé ser ut på bild
Resten av kvällen kan ni säkert lista ut hur den utspelar sig. Den som gissar på ett pubbesök har vunnit en imaginär kanna med öl.

lördag 13 juni 2015

BLOGG #105 - ROB IN THE HOOD

Frukost, kan det va nåt? Absolut, säger jag. Och äter en hel engelsk sådan. Så börjar man en söndag i Nottingham och sen går hela dagen av bara farten. Men Robin Hood måste vi besöka först av allt.

OBS!! Ej räv.
Han håller inte till i Sherwood-skogen som man kanske skulle kunna tro, men faktum är att han står som staty i närheten av slottet. Det som är mäkta förvirrande är att han INTE är en räv, utan ser högst mänsklig ut. Skitkonstigt. Därefter kvistar vi vidare och hamnar på en ytterst gammal pub, till och med så gammal att den skryter med att vara den allra äldsta i hela kungadömet.


Vi har givetvis stämt träff med King Dave som är på väg upp till Nottingham under förmiddagen, men vi irrar runt lite på stan först för att ta in kultur, matställen och givetvis pubutbudet. Kungen har förstås kollat in en pub med fint ale-utbud och det är trevligt att surra lite med honom innan det är dags att knata iväg till hotellet med våra pinaler och sedan dra oss mot stadion.

5/10 2014 Nottingham Forest - Ipswich Town 2-2, City Ground (24 345)

Med tanke på att man alltid bör eftersträva autentiska upplevelser har jag införskaffat biljetter till bortasektionen på City Ground. En annan, och kanske mer trolig, orsak är förstås att jag håller på Ipswich. Men i slutet av dagen vill jag mest av allt ge en fin upplevelse till mina vänner och jag tror inte de blir allt för besvikna. Framför allt inte lika besvikna som jag blir över att Nottingham kvitterar till 2-2 på stopptid. Trist grej för oss och resten av det månghövdade bortaföljet, men ändå en fin insats av vårt blåtröjade gäng och bra tryck på läktaren.


Vi följer upp matchen med att äta middag på en Wetherspoonspub i city (billigt och nästan husvagnsburgarlikt välstekt käk) följt av ett drinkrace. As you do när två i sällskapet redan åkt hem och vi övriga fyra får roa oss själva. Bra avslut i Robin Hood-staden, fast om sanningen ska fram smakar den ena tillbringaren med grogg verkligen räv.

Rävdricka

fredag 12 juni 2015

BLOGG #104 - DET ÄR ROBIN HOOD JAG VILL HA

Nottingham låter bättre än Stoke, Reading, Crewe och Cardiff tillsammans. Sherwoodskogen, Robin Hood och två fotbollsarenor på armbortsskotts avstånd. Och eftersom Min kompis Pongo håller på stans sämsta proffslag Notts County har vi under ett och ett halvt års tid försökt passa in ett besök på Meadow Lane. För att underlätta planeringen flyttas Ipswichs match mot Nottingham Forest till en söndag i oktober och med en visit på Meadow Lane på lördagen och en dito på City Ground på söndagen är det en så kallad no brainer efter att jag lite försynt lagt fram ett förslag om att åka just denna helg. Sicken sinkadus.

Inte mindre än sex kompisar från förr beger sig iväg med finflyg till London City (flygplatsen alltså. Fast egentligen bara fyra, de andra två kommer senare på kvällen till Heathrow) för en kväll i huvudstaden innan avfärd mot Nottingham. Vi som ankommit tidigt letar reda på hotellet vid Kings Cross, ganska hyggligt faktiskt, och kliver sedan iväg på en mindre pubrunda i väntan på resterande resenärer. Vilken lycka när vi går mot Eustons tågstation att springa på Euston Flyer, denna eminenta pub. Vi softar och tar en smula käk med passande dryck. För mycket mat kan förstöra aptiten till kvällen då vi ska på fin indisk kusin, Cinnamon Club. Men först hinner vi med en berka på briljanta Euston Tap. Skitliten lokal så alla tar med sig glaset ut i det fina vädret.


Oktobervärme släckes med dessa drycker
Maten på den indiska restaurangen är utomordentligt fin och en veckopeng senare tackar vi för den utmärkta middagen på kanelklubben och gör inte allt för stora utsvävningar. Vi ska ju ändå upp i hyfsad tid för fortsatt leverans till Nottingham vid niosnåret.

Full English följt av utcheckning och kort promenad till stationen. Det är ju ingen slump att vi valt ett hotell i krokarna så vi slipper knata så långt. Tåget är i tid och jag känner att en introduktion av breakfast wine är på sin plats. Sagt och gjort, vi går till bistron och tömmer lagret av vin. Sanningen att säga är vinlagret ganska magert, men vi tar det vi får helt enkelt. Bra stämning när vi anländer Rob in the Hood Station (eller Nottingham Station som det tråkigt nog heter). Ytterligare logistikvinster senare har vi hittat hotellet som ligger några hundra meter från stationen. Från hotellet är det sedan bara några ytterligare hundra meter till de båda fotbollsarenorna. Han som har planlagt den här resan borde vara Nobelprisvinnare vid det här laget (kanske lite förmätet att slå sig själv på bröstet på det här viset, men jag tycker verkligen det). Vi avverkar följande:

* Notts County-shopen. Min kompis Pongo köper en matchtröja och ser till att få tryck på ryggen. Tråkigt att han väljer Perry och inte Pongo.

* Pub. Mat och öl.

Det var banne mig en kort lista. Sen blir det match.

4/10 2014 Notts County - Gillingham 1-0, Meadow Lane (4 800)

Bra tryck trots att den halvstora arenan är tämligen klent befolkad.


Bortafolket
Hemmalaget vinner med matchens enda mål och Min kompis Pongo är inte bara nöjd med att vi fixat in honom i matchprogrammet (samma snubbe som ännu inte fått Nobelpris ordnade också denna feature) utan även med resultatet förstås. High life och segeröl.

Till kvällen sluter norrmannen Tom (minns Stokeresan när samme Tom var min bussgranne) upp med oss för en kväll ute i Nottingham. Mat, öl, drinkar och allmänt trevligt. Lite så vi jobbar. Bra gubbs de här killarna. Men vi har ju en match imorgon också. Konstigt att vi inte tänker på det när halva gänget hänger i hotellbaren en bit in på morgonkvisten. Men det är lite så vi jobbar. En har väl varit med förr.

torsdag 11 juni 2015

BLOGG #103 - VI ÄR HÄR NU IGEN

You guys know the drill.

Fredag, The Dove. Lördag, match. Söndag, utflykt.

Nu låter det som om det skulle vara tråkigt att vara på medlemsresa, men det vet ni ju redan att så är icke fallet. Nya medlemmar, nya utekvällar, nya matcher och nya utflykter. Samma som tidigare fast ändå inte.

På fredag afton får vi oss en alldeles egen tillställning arrangerad för oss då gamle storspelaren Jason Dozzell berättar om sin karriär följt av lotteri med finfina Ipswichpriser. Kanonstart på helgen men med den bieffekten att morgonen efter blir lite trögstartad. Vi snackar half English till frukost. Kanske så lite som en fjärdedels English. Smällar man får ta har jag hört.

Efter en tupplur och en dusch är det här 40-plusekipaget redo för en dag i solen på pubarna, i radiostudion och på Portman Road. Ni kan även den här drillen, Mannings följd av Black Horse och sedan stadion (och ev en flottburgare förstås). Jag och Min Ipswichkompis Pelle kvistar iväg till BBC Suffolk för ett litet besök i studion hos Mark Murphy, Phil Skinka och inte minst den gamle legenden Kevin Beattie (som förutom spel i Ipswich och engelska landslaget på ålderns höst varvade ner med lite lågligespel i Sandviken. Jo, Sandviken. Mordor.)

Fd engelsk superback och två svenska supare
Efter att ha lyssnat till en utläggning av "The World's Youngest Football Pundit", en typ 13-årig expert i studion som låter som att han är ca född på sent 60-tal vänder vi tillbaka till Black Horse för lite mer häng i den strålande solen innan det är dags för dagens match mot skogarna från Nottingham.

29/3 2014 Ipswich Town - Nottingham Forest 1-1, PR (17 955)

Eftersom Min systerson Anton är med betyder det inte bara att vi har en väldigt insatt sexåring i vårt sällskap utan också en alldeles personlig kommentator i 90 minuter. Lasse Granqvist, släng dig i väggen. Vad matchen anbelangar blir det ännu en oavgjord historia, vilket kändes ok då vi hade ett halv-borta-element i sällskapet. Inga bragging rights för någon. Fint väder, en poäng och väntande brasiliansk köttrestaurang på kvällen. Bra kombo.


Minns köttbonanzan i samband med Charltonmatchen i förra inlägget och multiplicera med 40 000 miljarder så har vi kvällens köttutbud på Rio's Brazil i Ipswich. Föga överraskande får vi fortsätta aftonen med att eftersläcka näringsintaget och lyckas tämligen väl med denna aktivitet ända tills vi får rött kort i baren på Cricketers. Vi får alltså inte beställa en droppe till och det gäller hela vårt sällskap. Imponerande ändå att de har koll på varenda kotte som hänger i just vårt gäng. Och kanske bra för frukost nästföljande dag när en tänker efter. För då ska vi ju åka till ett favoritbryggeri.

Söndagen avnjuts mestadels i den förtjusande kuststaden Southwold där det eminenta bryggeriet Adnams håller till. Det blir både bryggeritur, provsmakning och en vända i deras stora shop som ligger mitt i byn. Jag blir så till mig att skrymmande saker och dryckjom inhandlas vilket sedermera får till följd att vi får lägga till en incheckad väska på flyget hem. Briljant resa än en gång och en fantastisk avslutande utflykt.


Bryggeritur. Väldigt tur faktiskt.


onsdag 10 juni 2015

BLOGG #102 - BORTAMATCH

Portman Road i all ära, men de roligaste matcherna är oftast de på bortaplan. Således bestämmer vi, ca två handfull medelålders män, att sikta in oss på The Valley i slutet av månaden november. Sagt och gjort, vi kör rendez-vous i huvudstaden. Sjukt bra plan.

Jag, Robin och Roffe (aka Glenn pga ursprungligen från Göteborg) delar rum. Sjukt kul (utom när Robin tycker det är en bra idé att prata i telefon kl 07.00 på morgonen). Smålandssektionen med Sekreterar-Roine i spetsen håller i middagsplanerna fredag kväll. Man kan säga att Roine litar på TripAdvisor som en annan sätter sin tro till att Wikipedia stämmer till 100%. Kan med andra ord inte gå fel. Vi hamnar på sydamerikansk köttrestaurang (brasiliansk eller argentinsk, lite oklart så här i efterhand) som serverar så mycket kött att korv- och köttstoppning får helt nya innebörder. När vi lämnar stället visar det sig att halva veckopengen har gått åt men ska man på bortamatch får man faktiskt bjuda till lite (särskilt när det är en smålänning som valt plejset).

Vi följer upp restaurangbesöket med vederbörliga pubbesök och fredagsbokslutet visar som vanligt några för många öl på sista raden. För att pigga upp oss lördag förmiddag hänger vi lite på Market Borough vid London Bridge där man kan hitta både piggsvin och kanin bland läckerheterna som bjuds ut på marknaden. Lämpligtvis har de ett gäng pubar i krokarna så vi smiter in och fyller på depåerna innan vi beger oss ut till The Valley och spisar lunch. Om gårdagskvällen var top notch lägger vi oss i andra änden av födostegen när vi klämmer kycklingkebab med pommes. Alla som överlever dagen utan matförgiftning är vinnare idag och får med sig en tavla med engelsk graffiti hem i handbagaget.

30/11 2013 Charlton Athletic - Ipswich Town 0-1, The Valley (0-1)

Här lär The Who ha hållit den konsert med högst ljud någonsin i rockhistorien. Låter ju osannolikt, men det uppmättes i alla fall 126db på ett avstånd av 32 meter från högtalarna (enligt Wikipedia, så det måste således vara 100% sant). Ljudvolymen denna dag är väl en smula lägre, men vi stämmer in i sång när så inbjuds till. Hela bortaläktaren är fylld och vi kan ännu en gång konstatera att Ipswich fans är toppchefer när det kommer till att närvara på bortamatcher.

Härifrån gubbjublade vi järnet när Smith gjorde mål
Vi upprepar succén från kvällen innan och pubar (obs, verb!) hela kvällen igen. Än till denna dag ett oöverträffat koncept.

tisdag 9 juni 2015

BLOGG #101 - IT AIN'T OVER

Vi gör det igen och igen och igen. Vi åker till Ipswich och kör medlemsresa. Och vi gillar det. Så pass mycket att vi gärna packar in två matcher per resa för att få ut största möjliga valutering för punden som vi lägger ut.

Eftersom lördagen har passerat har vi söndag, måndag och tisdag kvar att avverka. Söndagen är vikt för supporterfotboll och om vi nöjer oss med att konstatera att lånespelare är ett jävla skit så har vi summerat hela insatsen ganska väl. Vi är inte fullt lag enkom med våra medlemmar så vi lånar i vanlig ordning in Phil Skinka, vilket i sig inte är ett dåligt lån, han ingår mer eller mindre i huvudtruppen, men övriga lån känns mer som emergency loans. Inte undermåliga fotbollsspelare som sådana, men det blir för många kockar i den här soppan. Vi losar matchen. Move on.

Måndagen är föredömligt upplagd om jag får säga det själv. Ofta säger jag det själv utan att skämmas ett endaste dugg och så även i detta fall. Vi sparkar igång dagen med att avlägga visit på träningsanläggningen och får oss en guidad tur av förre mittfältaren Simon Milton samt en liten titt på träningen. En av spelarna som röstats fram som sämst på förra träningen har en banandräkt. Engelsk pennalism med en gnutta engelsk humor och fina bananer i pyjamas-referenser.

Är bananerna fina?

Vi följer upp den rundturen med en annan rundtur och denna gång på eftermiddagen nere vid vår hemmaborg Portman Road. Kan det bli för tjatigt? Skulle inte tro det. Gissar på femte eller sjätte guidade turen för mig, men jag blir lika löjligt barnslig ändå. Tar massvis med kort och så vidare. Den här gången har vi också ett gäng norrmän med oss och de är väldigt glada och tacksamma för att få ha varit med på tur. Så klart.

På kvällningen är det norrmännen som har styrt upp en grillafton på en härlig sunkpub som jag inte bevistat tidigare. Man kan aldrig besöka för många pubar, som jag brukar säga. Det grillas burgare och engelsk korv, serveras ale och spelas kort, sjungs karaoke och hela den biten. Ena halvan av våra törstiga vänner från Blekinge dricker slut på all Red Bull i baren så de får åka till Tesco och köpa mer. Klassiker. Vi tackar för oss när norrmännen börjar ta karaoken på lite för stort allvar. Känns som bra tajming på nåt vis.

16/4 Ipswich Town - Crystal Palace 3-0, PR (17 656)

Min 41:a födelsedag. Så empatiskt av samtliga inblandade att ordna med en komfortabel 3-0-vinst mot gästerna från huvudstaden. Det är nog inte bara jag som är glad att vi lämnade sällskapet på karaoketillställningen igår kväll i hygglig tid för att slippa alltför allvarligt bakrus på tisdagen. Det är ju inte så en vill spendera sin födelsedag, svårt eftersned. Så mycket bättre att vara pigg och kry, inhösta en seger och njuta av det vackra vädret. Bra dag, hoppas fortsättningen av det 42:a levnadsåret fortsätter i samma stil.

måndag 8 juni 2015

BLOGG #100 - DELFINALEN (DEL AV FINAL, EJ DJURET DELFIN)

Räkna från 1 upp till 100. Precis som när det lektes kurragömma i barndomen. Då var det tresiffriga talet något som var startskottet, men i #blogg100 är det liksom punkten för hela äventyret. Med en dylik uppräkning skulle det smaka mumma att avsluta med en riktig jubelfight mot något storlag, ett derby kanske eller varför inte en cupmatch på en arena jag aldrig varit på tidigare. Och inte en match mot Hull City (eller vad de heter nuförtiden) som crescendo. Det goda i kråksången är att jag nyss författade en alldeles unik mening när Hull City och crescendo nämndes i samma mening.

Jag ska ärligt talat erkänna att väldigt få detaljer kommer mig till minnes så här på rak vänsterarm för just den här trippen, men jag kan gissa lite på vad som hände. Typ de här ingredienserna:

1 dl Full English

4 hg husvagnsburgare

22 km planlös promenad

14 l ale

23 x 50 g chipspåsar

5 skålpund mättat fett

7,4 kg skratt

2,25 dygn pub

5 meter löptyg souvenirplagg

35 minuter spelarfloskler

4 chicken balti pie

3 badkar Earl Grey

1 portion chicken tikka masala

Ovanstående skulle givetvis kunna vara vilken resa och match som helst, men just Hull City tarvar ett extra badkar Earl Grey och ett överhekto husvagnsburgare. Det är så man skiljer tigrarna från vetet som det heter. I övrigt är det banne mig bara en utskälld älg som etsat sig fast i minnet.

13/4 Ipswich Town – Hull City 1-2, PR (21 988)
Vi förlorade tydligen med 2-1 och Wordsworth, införskaffad från Colchester, gjorde vårt enda mål. Men pajen och alen var förmodligen god.

Kvällen avslutades sedan i sedvanlig stil med indiskt käk och pubhäng på The Dove där älghuvudet fick en alldeles egen ramsa av en Chelseasupporter från Sura under tillfällig Ipswichflagg (se även avsnittet om utskälld älg ovan). Bara en sån sak. Bra uppladdning för ännu en supportermatch i fotboll dagen efter. Jo, precis. Den här #blogg100-prylen fortsätter. Ungefär en veckas inlägg kvar att redogöra innan jag har betat av alla matcher. Som om jag inte hade hela den här bloggprylen långt upp i halsen redan. Kämpa Niklas.

"Var är älgen? Där är älgen!" Hur man skäller ut en älg.

söndag 7 juni 2015

BLOGG #99 - ÅRETS GRETZKYINLÄGG

Säsongens öppningsmatch på hemmaplan är alltid något speciellt och därför känns det extra snajdigt att ha med sig hela familjen samt ytterligare en familj i form av Min kompis Robin med sambo och barn. Tänk om det skulle kunna bli lite fint väder också så skulle alla bitar falla på plats nicely.
Tänk om det är 30+ i skuggan? Då blir det inte så nice. Fett onice för kids att hänga i den typen av temperatur kan jag meddela och inte riktigt min kopp te heller (jag är mer för den kopp te som serveras när det är lite ruskigt ute och det är Earl Grey med en skvätt mjölk i koppen) för det blir ju så fasansfullt varmt. Men man ska ju inte klaga har jag hört, göra det bästa av situationen, dricka mycket, bla bla bla. Sista punkten är ju inga svårigheter men förmodligen åsyftas inte alkoholhaltiga drycker i någon form utan här är det vatten och eventuellt sötade kolsyrade drycker som gäller. Men om vi sparar matchen till längre ner i utläggningen så kan vi riva av några skojsiga grejer dessförinnan:

Hela Blackburns trupp kommer gåendes på Stansted och så även svenske Martin Olsson med diamantörhänge. Glad i hågen tilltalar jag honom något om att det kommer bli svettigt på hans kant imorgon, höhöhö. Fett ägd.

Jag och Robin hamnar på norske supporterlegenden Inges 40-årskalas en liten stund. Trevligt värre och vi förser honom med en ITFC Swedenhalsduk födelsedagen till ära.

Vi lyckas även med bedriften att hänga på Ipswich Beer Festival som firar 30 år och har hela balunsen nere i marinan.

Jo, vi hänger även med övriga familjemedlemmar men på kvällen förvandlas vi till öltörstande superhjältar. Och med superhjältar menas i detta fall att jag överdriver kraftigt.

18/8 2012 Ipswich Town – Blackburn Rovers 1-1, PR (19 117)

Det är varmt. Närapå sjukligt varmt och barnen har det jobbigt i hettan, men en ballong vardera får de på lite andra tankar. Ända tills Systersektionens helt sonika flyger till väders, möjligen hela vägen upp till solen. Ni vet barn och ballonger och vad som händer om man skiljer de två åt? Inte? Katastrof är ett ord som inte ens är i närheten av att beskriva magnituden av denna separation. Gråt och tandagnisslan i värmen. Vilken sabla röta då att det delas ut ballonger även inne på Portman Road! Vi knatar bort till en liten vagn där det delas ut tidningar och ballonger, vilket för övrigt är en grym kombo, varpå katastrofen får lämna plats för lite eufori igen. Vi går in och sätter oss på våra platser, som är längst fram längs långsidan vilket ger lite spelrum för kidsen. Bra grej. En grej som inte är skitbra är att Fru Nygårds inte ser ballong nr 2 när hon ska sätta sig och därmed nog får räknas som den primära upphovskvinnan till katastrof numero due för dagen. Ni vet barn och ballonger och hela den biten nu va?
Vi lyckas i alla fall ta oss igenom matchen och det är för väl att vi sitter i skuggan för annars hade det blivit katastrof nummer tre. Men barn är nu inte de enda som råkar ut för katastrofer. Första halvleken av matchen ger för handen att bortalaget tar ledningen och håller den till nämnda halvleks avslutande. Måhända en något överdriven dramatisering av en katastrof, men bra är det ju inte. Matchen som helhet är dock helt ok från Ipswichs sida och vi tycker oss ana att den här säsongen kan bli något bra (vilket sedermera ska visa sig vara en katastrofalt dålig profetia). Tack vare ett självmål från bortalaget i andra halvlek delas poängen lika med ett vardera, som sig bör vid ett oavgjort resultat.

Värmen gör sig riktigt bra på kvällen då det är så där sydländskt varmt och skönt vilket passar särdeles bra för en ölfestivals avslutande kväll med fyrverkerier och såna sköna grejer (fast allt som smäller är ett otyg om man frågar mig, men fireworks är i alla fall fint att titta på). Det visar sig att barnen och fruarna ser fyrverkerierna från hotellet innan John Blund kommer och strör sand i ögonen på dem. Bra samtalsämne på söndagen. Plus att vi i alla fall hade tur med vädret, det kan man ju snacka om flera år efteråt.

lördag 6 juni 2015

BLOGG #98 - EN OVANLIG MATCHDAG OCH EN HÖGST ORDINÄR MATCH

Onsdagar är oftast förbehållet hemresa från medlemsresorna, men idag får vi gå på match istället. Så utomordentligt trevligt, men även semesterdagskrävande. För att röra till det ytterligare lämnar vi denna matchkväll vår standardläktare på kortsidan och finlirar lite med att sitta på långsidan.

21/3 2012 Ipswich - Burnley 1-0, PR (16 564)

Så mycket till matchrapporter blir inte de här inläggen och det kanske är tur det. Läsvärdet är ju lite sisådär som det är ändå och att rapa upp en rapport om hela händelseförloppet för varje match känns överflödigt. Plus att det är assvårt att komma ihåg om matchen ifråga var ens lite bra eller bara helt värdelös. De riktigt bra är lite lättare att dra sig till minnes plus inte särskilt högfrekvent förekommande. Små iakttagelse kring den här fighten:

* Burnley låg i PL så sent som 2009/10 men har nu chanserat så till den låga grad att de är ungefär lika usla som Ipswich.

* Undermålig publiksiffra. Jag tror det beror på onsdagen som matchdag. Avskaffa den omedelbums.

* Chopra petar in matchens enda mål. En av få bra saker han gör under sin vistelse i vår klubb. Inte särskilt nyttig på planen, stora spelproblem vid sidan av och en katastrof på sociala medier. 2015 spelar han fotboll i Indien. Det är långt bort det.

Mer än så blir det inte om den 88:e matchen på engelsk mark. Sjukt lågt läsvärde. En önskar nästan att det funnits en matchrapport att kopiera in istället.

fredag 5 juni 2015

BLOGG #97 - MATCH, FRANK OCH MATCH

En tänker på något vis att en borde lära sig av sina misstag någon gång, men det verkar inte som någon särskilt framträdande egenskap hos just mig. Så, därför kör vi ungefär så här innan det är dags för match på tisdag kväll:

Söndag
Supportermatch mot Punch Drunk FC. Har inte jag gjort det här förut? Men den här gången spelar jag ute. Snart 40 år och på topp tillsammans med en vindsnabb 17-åring. Sjukt kul. Springer som en dåre (med mina mått mätt. Alltså hela uttrycket, inte själva delen med dåren om ni fattar vad jag menar. Jag är inte helt säker på att jag själv begriper) under 90 minuter och kroppen mår bra mycket bättre än när jag stod i mål och sprang väldigt korta sträckor. Den här gången går det dessutom bättre för oss och vi vinner med 4-2. Jubel i busken.

Måndag
Vi går på en episk bryggeritur med efterföljande pubhäng på St Judes i Ipswich. Frank som äger hela konkarrongen är vår ciceron och visar stolt upp själva bryggeriet som är inhyst i ett gammalt hästgarage (inget stall, utan ett garage för hästar fast utan trädgårdsredskap på väggarna. Inte för att hästarna är särskilt bra på trädgårdsarbete men ändå) med två cisterner med ale som puttrar. Plus ett litet lagerutrymme där han går och hämtar öl och skänker ut till oss närvarande. Vårt lilla gäng får mer av den varan när vi hänger på pubens övervåning där hans bartender Alvin skeppar upp kanna efter kanna med ale vilket har som största effekt att stämningen ganska raskt slår i taket. En annan bidragande stämningshöjare är Frank själv som är något av en förstklassig/lägsta klassens komiker som blandar briljanta skämt med dito plumpa. En man med hjärtat på rätta stället som man brukar säga. Vi har skrattkramp när vi tackar för oss och går därifrån.

Tisdag
Game day.

20/3 2012 Charlton Athletic - Yeovil Town 3-0, The Valley (13 717)

Visst är det game day, men inte i Ipswich. De rackarna har lagt Ipswichs match på onsdagen så jag drar helt sonika iväg till London för att besöka en ny arena och se en fight i League 1. Charlton som hade sin heyday på 00-talet har rasat ner till tredjedivisionen men visar mot Yeovil att det är dags att klättra uppåt igen. En väldigt trivsam arena där jag begåvas med en plats på huvudläktaren med bra uppsikt över vad som händer på planen. Charlton manglar in tre baljor och tystar bortafansen något, men de håller i bra under matchens gång ändå de grönvita. När domaren sedan flöjtar av matchen är det dags för mig att dra mig ut till Barnet (var annars?) och Chez Fenton. Sen blir det tillbakakaka till Ipswich på onsdagen för ännu en visit på Portman Road. Och jag har inte ens någon kraftig träningsvärk efter söndagens insats på fotbollsplanen. Bara positives. Det måste ju bara bli vinst imorgon också. Eller?

torsdag 4 juni 2015

BLOGG #96 - GROUNDHOG DAY

Det är den tiden på året. Just den tiden när en Englandsresa inte kan bli mer förutsägbar. Lite som när Bill Murray vaknar upp till samma dag om och om igen i Groundhog Day. När orden och uttrycken ale, full English, husvagnsburgare, chicken balti pie, Mannings, pub, fotboll och Ipswich liksom utgör en alldeles egen ordbok. Allt är gjort förut och det gör absolut ingenting. Men vad som inte är gjort och som hade varit önskvärt att det vore ogjort är att barnvakten, tillika min egen moder, åker på en sjuhelvetes influensa som omöjliggör barnpassning och försätter småbarnsföräldrar Nygårds i en mindre rolig sits. Som organisatör och reseledare drar jag det längsta strået och blir ensam representant från Nygårds i Stråtenbo. Urusel start på resan.

Nu är det ju bara att försöka göra det bästa av den uppkomna situationen, det är lite så man får jobba liksom. Boskapsflyg från Västerås där jag hinner med en lunch med Min kompis Lasse innan det blir dags att kliva in på flygplatsen. Pga vissa logistiska omläggningar droppas jag av min far fyra timmar innan avfärd (han ska flyga från Nyköping den skojaren) och har lite tid att killa. Funkar förvånansvärt bra och vips sitter en på planet och dricker vitt vin. Den såg ingen någonsin komma och det är ju toppen att en trots hög ålder och utan fru kan överraska både sig själv och mer eller mindre hela sin omgivning. Kvällen på fredagen är i vanlig ordning astrevlig och innehåller föga överraskande ale och husvagnsburgare. Det är nog allt man behöver veta för mer detaljerad beskrivning av kvällen känns som överflödig och högst ointressant info.

Vad händer när man knoppar vid halvtvåsnåret i en hotellsäng utan fru? Man vaknar tydligen klockan sex och kan inte somna om. Så sjukt jävla värdelöst att man borde få rabatt av något slag, men då måste man väl göra som farsan förra medlemsresan och sova sönder en säng. Och det vill man ju verkligen inte hålla på med. Istället den klassiska engelska frukosten innan det ska bli kultur!

Vi har bokat in oss på en guidad tur runt stan i Ipswich. Briljant idé vem det nu var som kläckte den (inte jag om jag minns rätt). Dessvärre regnar det för ovanlighetens skull, vi brukar vara duktiga på att pricka in fint väder annars. Vi får veta både ett och annat om staden och dess invånare, både nutida och dåtida, byggnader och dessutom kika in i en märklig kyrka. Bra uppstyrt och vi ger efter avslutad tour en ITFC Sweden-halsduk till guiden som ser ut som om han vunnit på Lotto.

Dagen är tämligen späckad och jag och Min kompis Robin hastar snart iväg till BBC Suffolk för att vara med på radio. Svenska hejaramsor, Lars-Gunnar Björklund och historier av den gamle landslagsbacken Kevin Beattie dominerar vår radiotid. Kul att fått vara med om, men det sinkar vår matchplan. Snabb förflyttning till stekhusvagnarna utanför Portman Road, men jag tänker att en chicken balti pie är dagens lunch och avstår vänligt men bestämt en välstekt burgare.

17/3 2012 Ipswich Town – Peterborough United 3-2, PR (17 927)
Första halvlek bjuder på ett mål för vardera lag, vilket får anses som ett ok resultat i halvtid. Ingen risk att tappa ett överläge och samtidigt inget hopplöst underläge att hämta in. Lite grann som det var när matchen började faktiskt.

I pausen är det som så att en tävling för hårdskjutande människor vanligtvis äger rum, men idag har de kontrakterat mig, Min kompis Robin och Min kompis Erik. Även kända som de tre lösskjutande musketörerna. MEN VI FÅR GÅ PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!! OCH SKJUTA EN FOTBOLL I ETT MÅL!!! Vi är lite excited, men naturligtvis väldigt coola. Kanske de coolaste som varit med i tävlingen någonsin. Ungefär. Största rädslan är att vi ska halka när vi ska skjuta. Ingen tänker att vi ska skjuta så löst att folk kommer prata om det flera år efteråt. Av någon ytterst märklig anledning lyckas min ärtbössa ändå bli den som avfyrar ett ”skott” som mäts upp som det snabbaste. Min kompis Robbo skjuter för höga skott för att de ska registreras på hastighetsmätaren. Tråkigt. Som tack för min kvalificerade insats belönas jag med en fotboll som är signerad av hela a-lagstruppen. Tråkigt. Sen tar vi vansinnigt många kort på oss tre INNE PÅ PORTMAN ROADS GRÄS!!! Tråkigt. Och sällan har vi tyckt att spelarna kommer ut på tok för tidigt till andra halvlek.


Tre ascoola lösskjutande musketörer

På tal om andra halvlek så blir det fler mål än i första. Ipswich tar ånyo ledningen men även denna gång utjämnar bortalaget. När våra hjältar än en gång sätter sig i förarsätet resultatmässigt orkar dock inte Posh resa sig och vi får räkna in en vinst! Den här dan artar sig riktigt bra trots allt. Som avslutning på dagens och kvällens övningar blir det indiskt krubb på The Dhaka och eftersläckning på The Dove. Vi är något av en flock vanemänniskor, har ni märkt det? Tack och lov har vi förståndet i behåll och jag är hemma redan halv tolv. Inte för att hotellet stänger vid midnatt för inpasserande utan pga det utomordentligt vansinniga faktum att vi ska spela fotboll på söndagen. Vi snackar en trupp på elva man, fullstor plan och 2 x 45 minuter. Jag överväger att skjuta den som kom på den här idén (det var inte jag). Alternativt kalla in Bill Murray som avbytare.


onsdag 3 juni 2015

BLOGG #95 - HÄR HAR JAG JU VARIT FÖRUT

Ni vet den här grejen när man kommer hem sent en onsdag kväll efter att ha varit på en allsvensk match i Gävle? Det kan ju typ alla relatera till vilken omvälvande och närapå livsavgörande upplevelse en dylik utflykt kan vara upphov till. Plus att det blir jävligt stressigt att peta ihop ett blogginlägg från en match som spelades för tre och ett halvt år sedan på Loftus Road. Här hade jag tänkt ta ytterligare en livlina och publicera delvis gammal text för att vinna lite tid och kraft, men se det går inte för sig alls för datawebben som rör sig i en luftlina ut till det här huset på landet har blåst sönder. Eller så har några aliens tjuvkopplat in sig på linan och fuckat upp hela upp- och nerströmmen från Telia. Oavsett vilket så kommer jag inte in på sajten där texten ligger och då får det istället bli en punktlista på de viktigaste/mest minnesvärda händelserna under dagen som vi kallar för:

25/9 2011 Queens Park Rangers – Aston Villa 1-1, Loftus Road (16 707)

* Tågresa Liverpool – London. Vi käkar frukost på en Wetherspoonpub nära tågstationen, knallar sedan över vägen och inser att vi är på stationen och sätter oss på tåget och far mot London. Mer eller mindre helt odramatiskt förlopp på den förflyttningen.

* Vi söker upp vårt nya boende, denna gång i Pimlico. Huttons Hotel. Skapligt oklart varför jag ens minns namnet på hotellet. Förlåt, ”hotellet”. Men typ tusen ggr vassare än gårdagens hotelldebacle.

* Lunch på syriansk restaurang. Spännande, men inte lika gott som gårdagens middag på indiern.

* Gå på fotbollsmatch. Vi tjackar plåtar i biljettluckan och får sitta på kortsidan. Skapliga platser ändå, men för £40 borde man ju få nåt av värde kan man tycka.

* Aston Villa gör 1-0 på straff genom Bannan, eller Bananen som vi brukar kalla honom. QPR ligger sedan på som bara ett desperat hemmalag kan göra i slutet av en fotbollsmatch och får betalt för sitt idoga arbete. Richard Dunne är så pass hygglig att han skickar in trasan i eget mål och räddar en poäng åt motståndarlaget samtidigt som han berövar sitt eget lag på två.

* Fetlagd mustaschprydd man till vänster om oss blir så till sig i trasorna av kvitteringen att han greppar Min kompis Perry och ger honom en redig kyss på kinden. Lajbans all around.

* Pubrunda i centrala London. Verkade som en bra idé under kvällens gång, i vanlig ordning något sämre kvalité på idén när vi blickar tillbaka dagen efter. Sluthaket blir en O’Neils (hur fan stavas det egentligen?) som har öppet längre än till midnatt och det är live music och hela den biten blandat med drinkar och såna grejer. Vi går vidare i storyn.

Allt som allt en kanonresa, om än med ett knippe träkepsar utdelade vid frukosten på måndagen. Loftus Road slog Anfield Road. Så kan det gå. Strået vassare än Gavlevallen måste jag säga.