BLOGG #14 - OLD FARM I NORFOLK

Nostalgikicken av att skriva inläggen om vad som har utspelats på diverse fotbollsarenor in the past är monumental. Men som varje skribent ofta understryker, jag skriver ju för min egen skull. Fast samtidigt är det kul om nån läser vad som skrivs. Paradoxen. Idag blir det nostalgi de luxe och återvändande av tidigare skriven text igen. Det kan lätt bli så när en är sängliggandes och små febertoppar sätter in. Var var ni nu då? Vi hade käkat pannkakor i Colchester, där var vi. Då är det dags att bege sig till Great Yarmouth och Phils hus.

2/3 Norwich City - Ipswich Town 0-2, Carrow Road (21 243)

Efter Colchester bär det av till Norfolk och vad som senare visar sig vara, mer eller mindre, ett hotell. Phil har tjackat ett nytt hus med en räcka sovrum, ett elegant kök och minsann en trädgård modell mellanstor.

I hotellet har Phil byggt sig själv en bar med diskreta discolights, två fyllda hyllor runt på alla väggar med mer än tvåhundra olika ölflaskor samt valda delar av hans samlingar med Ipswich-, South Park-, Status Quo- och Wallace & Gromitprylar. Phil är ungkarl by the way.

Bra bar. Men varför har jag gult på mig?!

Som jag minns Phils bar så är det den bästa bar jag någonsin bevistat och av den 12 år gamla texten att döma minns jag tämligen rätt.

Utan att överdriva kan man väl säga att den största delen av den vakna tid vi tillbringar i huset tillbringas i baren. Approximativt 95 % skulle jag uppskatta delen till efter att ha skalat av köks- och toavistelser. När vi slukat vår take-outmat som består av fish 'n chips (som de saltjunkies vi är tömmer vi saltkaret och lägger en bra grund till att kunna släcka törsten i baren) beger vi oss till baren via en tröjutdelning som röner så pass stor munterhet bland våra vänner att de nästan gråter. Glynn ser religiös ut i blicken, John tuggar nästan av sig underläppen i skär lycka, Dave blir glansig på ögonen och Phil sammanfattar det hela som brilliant. Det är lite oklart hur bra det är när brilliant används som beskrivning av ting och händelser eftersom det används i riklig omfattning, men här kan man nog ana att det betyder briljant i ordets rätta bemärkelse. Orsaken till hänförelsen är att det på tröjorna står From Sweden With Love i porrigt typsnitt och ovanför texten finns den svenska supporterloggan med en älg istället för häst som är fallet med klubbmärket. Johns darrande underläpp kan ha med det faktum att göra att hästen är borta. Sannolikt identifierar han sig mer med hästar än älgar (mer överbett, mindre horn). Barkvällen sträcker sig lite olika långt beroende på geografisk härkomst. Skandinaverna i församlingen går och lägger sig strax efter tolv lokal tid medan - visar det sig dagen efter - the domestics håller igång till kvart i tre på natten. Det är förmodligen detta som är det fina i kråksången med att ha egen bar i England, man slipper gå hem och lägga sig när klockan är elva. 

Till och med hunden är nöjd med t-shirten

En liten detalj med resan är att derbyt efterföljande dag är utsålt. En annan detalj, som kanske inte är så liten, är att varken jag eller Min kompis Lasse har biljett till matchen. Det är väl sånt som löser sig? Ja, faktiskt.

Vi är nära att bli religiösa sådär en kvart i elva den första mars 2003 både Hallström och jag. Rätt som det är deklarerar hotellchefen med luren mot örat att han fixat biljetter till MATCHEN. Vi ser ut som två ekorrar som just upptäckt att de fått ekollon i öronen och en XL kotte i arslet. Vi ser kort och gott ut som två gökungar. Killen har kirrat biljetter till ett humant pris och det är inte ens söndag. Det enda som vi ser som problematiskt är hur vi ska hinna med att gå på högmässa innan matchen.

Innan vi fortsätter skulle jag bara vilja be om ursäkt till alla ekorrar där ute som läser det här. Ytterst osmaklig mening den där med ekollonen och kottarna.

När vi går och lägger oss har King Dave och Lille Glynn gått lös på en vinare och innan jag går uppför trappen till den eminenta våningssängen gurglar Lillen fram något som dessvärre inte går att omsätta i text ety jag förstår inte vad han säger. Lyckligtvis upplyser han mig om att han inte ens själv förstår vad han säger och det känns tryggt. Efter att vi kojat blir han tydligen väldigt trött och gör något så avancerat som faller i sömn på en barstol. Hur fan gör man det utan att trilla av? Killen skulle jobba på cirkus.

Han jobbar inte på cirkus, reds anm. Har aldrig gjort.

Trots den sena natten är samtliga alive and kicking vid halvniosnåret på söndagen. En kaffe eller the senare är alla redo för ett - vad vi hoppas - glimrande East Anglia-derby. Efter en stabil baconmacka glider vi iväg med Kungen och hotellmanagern i den förstnämndes BMW. Vi åker först till polisstationen där Phil jobbar och hämtar upp plåtarna varefter Kungen tar oss till Norwich. Efter uträttat förvärv styr BMW:n kosan mot Great Yarmouth igen för att hämta balanskonstnären och hans polare. Således har vi en knapp timme att slå ihjäl innan hela trojkan är samlad. Gå till en pub för en öl kvart i elva på en söndag är inte att tänka på då pubarna öppnar först tolv om de öppnar över huvud taget (öl i kombination med fotbollsfans i en derbymatch har en viss tendens att vara en aningen olämplig kombination). Naturligtvis finns det alternativ till pubarna om man råkar vara med i någon fancy Social Club. Hotellchefen (han är sån här crime scene investigator, ni vet såna där som finns på tv. Fast han säger att det inte är så spännande som det ges sken av på tv) är med i en Social Club. I Norwich. Matjordskungen förnekar sig inte. Om det är nån som ska resa nånstans och det är några pusselbitar som inte fallit på plats så kontakta Hallström, han skickar en näve matjord så ordnar sig det mesta. Vi får komma in på klubben vid kvart i tolv, lagom till ankomsten av de andra gökarna. Inte helt oväntat visar det sig att de korkat upp redan i Great Y. Vinet var ju inte riktigt urdrucket och det är ju synd om det ska stå och bli dåligt så grabbarna uppfinner ett alldeles nytt vin kallat Breakfast Wine. Smarremums med vin till frukost. Själva har vi klämt en burgare (ett måste att hålla näringsintaget på en jämn nivå så länge som man själv kan kontrollera det eftersom vi av gammal erfarenhet antar att middag serveras runt niosnåret och det är lite jobbigt att hålla sig alert enbart på maltdryck under ett halvt dygn) och spatserat i omgivningarna runt arenan.

Efter att vi klämt några pints i rask takt bär det av till arenan och vetandes att firma Nygårds och Hallström inte återfinns i Ipswichberget har vi på inrådan av våra kloka vänner inga Ipswichprylar på oss som kan röja vår supporteridentitet. Vi sitter förvisso på famlijeläktaren, men tro mig, här finns fler hetlevrade, bacon- och ölstinna, Norwichsupportande gruvarbetarsöner på fyra kvadratyards än på hela Malmö Stadion en dag i maj då MFF tar stryk av Landskrona med 4-1.

Blått mot gult. Gult är fult, blått är flott.

Med facit i hand spelade MFF mot Landskrona i APRIL 2003 och det blev 2-2. Annars hyfsat akkurat analys av Malmö Stadion.

Första halvlek avlöper bra med blåvita ögon sett. Vi för spelet och har en del bra chanser utan att göra mål. Vi är resultatlösa inte bara i att göra mål på planen utan även i vårt sökande efter öl i halvtidspausen. I Norwich serverar man taskigt kaffe, njurpaj och cola utan kork. Under första halvlek tror vi oss ha kommit undan utan att röjt oss. Visserligen må de runt omkring oss ha vissa aningar om att vi inte hör till de gule och de har definitivt förstått att vi inte är engelsktalande. Som tur är för oss är inte någon av de närmast runt omkring svensktalande eller svenskförstående. Något mer än halvvägs in i andra halvlek händer så det som vi väntat och hoppats på sedan någon gång i januari, Ipswich gör mål (jo, Ipswich har gjort fler mål sedan januari, men inte med mig och Hallström i publiken). Den numera tillfälligt Chilestationerade Jansson förstår vårt dilemma (Jansson med lillebror stod som Unitedsupporter i Grekland bland galna greker och försökte sannolikt behålla samma lugn som vi) då vi knyter nävarna diskret i fickan. Men om man beaktar att vi är de enda av ca 5 000 på vår läktare som pratar, skrattar och mer eller mindre studsar på stolarna behöver man inte ens vara Sherlocks Holms kusin för att förstå var våra sympatier ligger. När sedan tvåan slår spiken i kistan i sista minuten kan vi inte hålla oss och vi får några svordomar och liknande yttringar som inte är lämpliga för små barns öron. En gök till vänster om oss ställer sig upp och gormar att vi inte har nåt lag nästa år och vi är lite sugna på att säga åt honom att om han inte sätter sig ner har han inga tänder kvar. Orsaken till att vi inte säger det - trots vårt rykte som brottartuffa kungfukillar - är att vi inte vill åka hem i en liksäck till Sverige. Det blir så jävla krångligt i tullen har jag hört.

Vi firar med en bacon bap efter matchen, det blir diet när vi kommer hem till Svea Rike! De andra står i Ipswichhopen och måste vänta tills alla andra gått för att i största möjliga mån undvika bråk. Polisen har missat en liten detalj i planeringen dock. Ca 500 Norwichfans stannar kvar utanför arenan för att dela med sig av, vad man får anta, mindre belevat uppträdande. De sjasas dock bort och vi får glada i hågen åka hemåt igen. Tråkigt nog utan Kungen, Mr Chainsmoker (Glynn är värre än cancermannen i X-files. Han har ständigt en egenrullad cigg i munnen och vi funderar på hur han klarar sig när han sover, flyger till sitt hemland down under eller för all del går på fotboll), Linda och John då de styr kosan mot Ipswich och London eftersom de ska jobba på måndagen. Vi är lite molokna över att vi inte får deras sällskap i baren ikväll men då vet vi inte vad som väntar senare ikväll som barsällskap.

Bara så ni inte får för stora förhoppningar, det är varken Animal från Mupparna, Cancermannen från X-files eller ens någon gammal Ipswichlegend från förr. Nej, det är helt enkelt en arbetskompis till Phil.

När vi kommer hem inställer sig Joy med omedelbar verkan för kökstjänst och börjar ett tretimmarskok som slutar med en fylld tallrik av korv, bacon, grönsaker, potatis, pudding, kyckling och fan vet vad. Har vi inte fått galen ko eller knasig gris i oss vid det här laget klarar vi det mesta. När vi kommer hem till hotellet igen ringer chefens arbetskompis Paul, tillika Norwichsupporter, och frågar om han inte kan få komma över och dränka sorgen tillsammans med folk som är lite gladare än honom själv. Uppenbarligen drar han en vals för frugan och tar tåget upp till GY och taxi från tågstationen för att få vara med oss i Phils bar och dricka hans öl. Jag har sett ölhävning där folk dricker fort ur flaskor genom att skaka på dem. Tur för dem att Paul inte tävlar i ölhävning för de vore chanslösa. Nu dricker varken han eller vi ur flaska utan ur pintglas. Han har en, vad jag förmodar måste vara, oöverträffad teknik vad gäller att stjälpa i sig öl. Den är lika enkel som genial, man öppnar munnen på vid gavel, öppnar svalget och häller i ölen. Det är oklart om han hinner känna vad det smakar för det går fort. Det fanns rätt gott om öl innan Paul kom.

Vi flankerar den inofficiella världsmästaren i ölhävning

Senare under kvällen visar det sig att ölen på tapp är slut. Vi gillar Paul stenhårt fastän han har gulgrön tröja på sig. På ryggen står det G.N.Y Beaver. Green 'n Yellow Beaver. Sensuellt namn. Han berättar att det är hans alias på forumet på Norwichs hemsida. Han berättar även följande: Tyskar är ett jävla pack, vad har de gjort för bra? Fransmän spottar han på, vad har de gjort för bra? Och spanjorerna ska vi inte tala om, vad har de gjort för bra? Svaren på de tre frågorna är föga oväntat, ingenting. EU ska skrotas och engelsmännen ska hålla sig på öarna och skandinaverna i, just det, Skandinavien. Paul är rolig. Paul har talets gåva och han pratar inte direkt mindre i takt med att promillehalten ökar. Han använder sig också av ett språk som de andra inte är i närheten av, med många fuck, shit och liknande kraftuttryck. Vet inte riktigt hur många gånger han säger åt oss att fuck off. Hallström säger efter ett tag, you fuck off. Paul tar med honom ut för att snacka allvar över en cigg och Hallström anar det värsta och funderar ut en och annan parerande karate-kid-move på vägen ut genom dörren men han misstar sig å det grövsta. Pålle vill bara krama Hallström och tala om hur roligt det är att träffa svenskarna som han hört så mycket om (vid det här laget har han dragit en till vals för frun i telefon och sagt att det bara går ett tåg tjugo över tio fast det inte är riktigt sant) och äntligen får ta ett par pints med (vi tar ett par pints, han tar närmare ett dussin). Musik kommer upp på tapeten och han bestämmer sig för att vi gillar crap-music (jag har inte ens sagt nåt innan han talar om för mig att jag är ett stort Bros-fan. Bros, When Will I Be Famous, nån som minns den?) och Hallström begår misstaget att berätta att han skjutsat sin syrra och hennes kompis till en T'paukonsert en gång i tiden. Detta faller inte i god jord hos Paul som understryker vikten av att inte påtala såna debacle. Själv anser han det inte minsta pinsamt att hålla på ett lag som kallas för kanariefåglarna och spelar i de fulaste tröjorna i Storbritannien med omnejd (även gamla kolonier inräknade). Så småningom lullar han hemåt och verkar inte det minsta bekymrad över att han och Phil har morgonskiftet dan efter. Man kan bara hoppas att det inte finns alltför många lik och inbrottsplatser att utreda. Killen skulle säkert kunna sätta fart på ett lik bara genom att andas på det.

Vår nyfunne vän från Norwich kan väl sägas vara lagom i små doser. Heldagsaktiviteter med honom kan nog tänkas bli lite för mycket, även om vi gillar honom (ej nödvändigtvis håller med om hans politiska ställningstaganden eller musiksmak). Han är speciell, som vi brukar säga. Men så håller han ju också på Norwich.

Trötta och lyckliga kommer vi i säng på söndagen och vi hinner tom göra upp med Super-Rog, Phils fantastiske far, om att vi ska åka omvägen runt Ipswich till flygplatsen så att jag och Hallström får oss en liten julafton i Ipswich-shopen. Vi tackar hotellchefen för allt, får en stadig frukost när vi vaknar och beger oss till Ipswich via diverse mindre vägar. Shopen blir några pund rikare efter inköp till oss själva, Hallström Jr och Ann-Sofie. Jo, jag vet jag har en romantisk ådra som inte är av denna värld, men vad gör man inte för sin älskade?

Vi lunchar på Stansted innan vi åker hem och vi är frapperade - i ordets absolut rätta bemärkelse - över att vi mer eller mindre har bott på ett hotell med egen bar och gratis öl, fått skjuts till varenda plejs vi har varit till, fått mat till förbannelse, fått se ett derby med önskad utgång och till råga på allt har vi kosing kvar. Jag och mannen med matjordsbyxorna, firman är helt enkelt oslagbar.

Avslutningsvis kan konstateras att ska man se ett brittiskt derby av rang ska man definitivt närvara på ett East Anglia-derby, a.k.a Old Farm. Om man hyser förkärlek för det ena eller andra laget gör man bäst att befinna sig i rätt omgivning och helst inte på motståndarsupportrarnas sektion. För mer tips om hur man beter sig på derbyn, stay tuned för ett par till inlägg i ämnet längre fram under våren. Över och ut för idag.