2015: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2015. En text, en låt, en spellista.....
2014: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2014. En text, en låt, en spellista.....
2013: .....Spotifylista Popskolan by Nigge 2013. En text, en låt, en spellista.....
2012: .....Spotifylista Popskolan by Nigge. En text, en låt, en spellista.....

torsdag 30 april 2015

BLOGG #61 - MED EUROSTAR TILL ENGLAND

Det sägs att man måste hitta nya vägar, utveckla sig och hela den biten. Så när man nu gjort de här bitarna med 24-timmars och 30-timmars, åka båt, flyga, flyga en dag senare än tänkt osv får man helt enkelt ta det hela till nya nivåer. Man kanske åker till Paris till exempel.

I vanlig ordning är det inte som i den gamla visan, dvs ingen åker till Paris på en gris. Dels tar det alldeles för lång tid, dels är dagens grisar inga konditionsfenomen utan är snarare bättre på korta sträckor. När man väl kommer ner till den franska huvudstaden och en kortvecka är det lätt att få känslan att här borde en tågresa vara på sin plats. Sjukt praktiskt att vi är inbokade på en tripp med Eurostar från Gare du Nord till en av alla dessa miljoners stationer i den brittiska huvudstaden.

5/8 2006 Ipswich Town - Crystal Palace 1-2, PR (25 413)

Den som är någorlunda bevandrad i graviditetscykeln och läst tidigare inlägg om Lutonmatchen skulle kunna gissa sig till att Fru Nygårds vid det här laget varit gravid ett antal månader. Således är vi 2,5 som reser. Se det som ren och skär bonus info. Tåget tar oss till UK och vi hänger i Ipswich i fantastiskt sommarväder.

Så här kan fantastiskt sommarväder se ut
Sicken tur att det är vackert väder när fotbollen än en gång sviker oss. Räddningen att få sitta på pubarnas uteserveringar och dricka ale (1,5 dricker ojästa drycker) är en ynnest. Kanske borde man åka via Paris fler gånger helt enkelt? Mycket möjligt.

Bra sällskap

onsdag 29 april 2015

BLOGG #60 - EN HÄNDELSERIK 24-TIMMARS

Vad gör man för att toppa en 30-timmars till Ipswich tur och retur? Klockar in på strax under 24 timmar Luton tur och retur givetvis.

Min kompis Lasse och hans junior ska också med samt hans kompis Ian med avkomma så vi tar ett pit stop i Västerås på fredagkvällen för att göra sällskap till och på flyget. Från och med nu händer det grejer. Såna prylar som gör sig så bra i punktform.

* Min kompis Lasse erbjuder alkoholhaltiga drycker och tilltugg som fredagsmys. Fru Nygårds tackar nej och Min kompis Lasse anar på stört att här är det nån som är gravid. Det är inte jag.

* När vi går upp och ska äta frukost har Lasse Jr fått allergibesvär och måste ställa in resan. BESVIKELSEN. Hos samtliga, men förstås allra mest hos Jr.

* Vi kommer fram till Luton Airport och knallar igenom passkontrollen, går ut och tar en taxi till puben. Varken förr eller senare i livet ska jag känna mig så chefig.

* Ankomst till puben på Leaside Hotel en kvart senare. För första och enda gången i mitt liv äter jag en chili con carne med inbakade strips (jmfr pizza med strips). De har knölat ner stripsen i chilin. Helt jävla omöjlig maträtt.

1/4 Luton Town - Ipswich Town 1-0, Kenilworth Road (9 820)


* Entrén till bortaläktaren på Kenilworth Road är en smula eljest, vilket ovanstående bild är tänkt att illustrera. Vi har här gått in igenom vändkorsen och är på väg att gå in på läktaren. Lyxigt att ha tvätten till allmän beskådan av den samlade gästande fotbollspöbeln.

* Eftersom våra vänner i vanlig ordning kör just-in-time-leverans till arenan kliver vi in på läktaren ca 14.59 och unreserved seating visar sig från sin sämsta sida. Vi får ställa oss där vi får plats helt enkelt. Längs ner i ena hörnet med hörnflaggan som matchdate. Lyxigt.

* I Luton har de tre läktare och en långsida som enbart består av loger. Lyxigt.

Three stands, you've only got three stands!
* Matchen är förstås helt värdelös som fotbollsmatch betraktat. Men vi fick i alla fall vara på bortastå. Ian, hans son och King Dave hamnar på sittplats och efteråt får kingen en chock när han inser att han suttit bredvid Ians son. Detta av den enkla anledningen att han hela tiden trott att det var hans dotter. Så kan det gå när man har långt hår.

* Pubkungen (gissa vem) tar med oss till en fantastisk Fullerspub nära Victoria för att möta upp med fru Fenton och där firar vi att någon är gravid (fortfarande inte jag). Ale och cola all around.

* Nästa morgon åker vi hem igen, fast den här gången utan några explosionsincidenter över huvud taget. Bra avslutning ändå.

tisdag 28 april 2015

BLOGG #59 - 30-TIMMARSRESA

Värsta jobbruschen någonsin med övertid varje dag hela december och helgjobb. Men inte den här helgen. Precis vad man behöver som avkoppling när kroppen håller på att självantända av utmattning. En 30-timmars Englandsresa tur och retur.

10/12 2005 Ipswich Town - Queens Park Rangers 2-2, PR (24 628)

Vi är bra på logistik, det får man ändå ge oss. Herr och Fru Nygårds. Vi kör en just in time till The Dove, dvs till öppningstid, och möter upp med the usual suspects. Det blir alltså det här salta gänget.

En blandning av sött och salt
Matchen blir en klassisk moaner match, dvs allt och alla sitter och klagar på hur dåligt allt är. Målisen, försvaret, mittfältet, anfallet, korven, ölen, bänkgrannen, vädret och nationens allmänna tillstånd. Killen bredvid mig på 135 kg är något av en självutnämnd ledare för hela moaner-orkestern plus att han så att säga spiller över på min stol och ger ordet intim en helt ny mening. Till slut får vi i alla fall jubla och det är de bästa av matcher när det går trögt i 93 minuter och matchens sista spark ändå genererar poäng. Då kan man också stå ut med att en till synes drogpåverkad snubbe på raden bakom tjatar hela andra halvlek om att vi är QPR-fans in disguise. Pigg kille.

Klagomuren
Efter matchen åker vi med King Dave ända till Barnet och kommer inte i säng förrän efter midnatt. Skön grej ändå med tanke på att flyget på söndagen avgår vid pass halvsjusnåret. Några timmars sömn, upp och hoppa, in i King Daves bil och skjuts till Luton Airport. Hygglo snubbe King Dave, han är liksom all-inclusive hela han. När vi står vid gaten och är redo att kliva på planet hörs så en gigantisk knall och rutorna i gaten skakar. Vi tittar på varandra och undrar om någon har dragit av en fet bomb mitt på flygplatsen (vilket hade varit fett dåligt för väldigt många människor) men det verkar inte riktigt så. När vi kommer hem får vi veta att en oljedepå i Hemel Hempstead exploderat kl 06.01 och dragit med sig flera explosioner något senare. Byggnader flera kilometer bort har fått fönstren utblåsta av tryckvågen, men otroligt nog har ingen omkommit. De materiella skadorna var desto större och av storleken på Wikipedia-artikeln om händelsen drabbade det många av de närboende på ett eller annat sätt. Otäcka grejer, till och med värre än att ha en övergödd fotbollssupporter som snyltgäst på Row U, seat 0153, North Stand Lower Tier, Portman Road, Ipswich, Suffolk, UK.

måndag 27 april 2015

BLOGG #58 - KOMPLETT JÄVLA MÖRKER

Hur ofta har man inte hört uttrycket om vilket mörker som utspelat sig framför ens ögon. Om jag nu har förstått det här rätt så är det vad som brukar benämnas metafor. Men om man inte pratar allegorier utan istället bokstavligen kliver in i ett mörker, då är det jävlar anamma mörkt på riktigt. Som att sitta på en fotbollsarena som tar 30 000 personer och varenda rackarns lampa på stadion släcks på samma gång. Mörker.

13/9 2005 Ipswich Town - Southampton 2-2, PR (22 997)

Vilket svenskrace det är i stan idag! Min kompis Lasse och hans kompis Magnus med far har anslutit, likaså ressällskapet Mick från i lördags (fast han är ju britt i Sverige om man nu bryr sig om såna teknikaliteter) plus ett par andra par snubbekompisar. Så långt allt väl. Vi möter givetvis upp med King Dave, Glynn et al och efter att ha förljummat nere i stan går vi backen upp till The Greyhound och gör the locals sällskap för ett kvällsmål med tillhörande ale. Mucho trevligt. En formidabel uppvärmning innan vi ger oss av ner mot Portman vars belysning gör att vi ser stadion ända uppifrån kullen vi kommer knatande från.

Sen var det här med mörkret. Fem minuter. Så länge hinner vi titta på fotboll innan det blir fullständigt mörklagt. En värre mörkläggning än valfri politisk skandal som aldrig blev någon skandal pga skickliga gardinnerdragare. Just i detta ögonblick ligger denna resa väldigt bra till för att kvala in som sämsta UK-tripp ever (om det inte varit för det utomordentligt gemytliga besöket dagen innan på träningsanläggningen där både nutida och gamla hjältar träffades på och skakades tass med. Vi bryter här för lite bildbevis:


Och härmed avslutas parentesen med att konstatera att en John Wark i badtofflor och mustasch tillsammans med en star struck svennebanan och Jim Magilton med samme banan var värt hela cykelturen till träningsanläggningen på Playford Road).

Mörkret fortskrider emellertid på Portman Road. Vi sitter där i 40 minuter innan det blir ljust igen och däremellan har vi tappat hoppet på att det kommer bli någon match över huvud taget, men elchefen i närområdet får bekänna färg och skakar fram allsköns kulörer minsann.

Å det bidde ljus!
Det trillar in ett par mål till respektive manskap och 2-2 känns väl ok med tanke på att ett av alternativen hade varit en match på fem minuter och inget resultat över huvud taget. Vi avslutar ljust i alla fall. Bra så.

söndag 26 april 2015

BLOGG #57 - EN NÅGOT TAJT TIDSLINJE

Förhoppningsvis drabbas inte alla som har för avsikt att åka till Sheffield av omkastade planer i sådan utsträckning att omkastning blir närapå omkullkastning. En sån här tidslinje vill man INTE ha.

Fredag eftermiddag:
Inställt flyg. Det flyg som vi ska åka med från Västerås står i Portugal och kommer inte upp i luften. Så sjukt opraktiskt. Alla som vet något om flygning vet hur svårt det är att åka med ett flygplan i Portugal när man befinner sig i Västerås.

Fredag efter eftermiddag:
Boka om flyg. Eftersom jag står nära personalen på miniflygplatsen strax utanför gurkstaden överhör jag att det kan bli tal om att det inte blir någon avfärd och håller mig därför väldigt nära disken där dylika göromål tas om hand.  På lördagen går endast ett flyg och det är framme i Luton strax efter kl 11 på förmiddagen. Vän av logistik kan förstå att här börjar det köra ihop sig. Särskilt som min bokade tågbiljett visar att tåget mot Sheffield avgår två timmar innan planet landar. Jag ringer King Dave och han luskar reda på att det finns ett annat tåg som avgår från Luton mot Sheffield kl 12.20. Praktiskt genomförbart.

Jag lyckas vara bland de första som får chansen att boka om och som tur är finns fortfarande platser kvar på morgondagens flyg. En tjej som stått bredvid mig struntar i att stå i kön och går in på datawebben (inga smartphones 2005 mind you) med hjälp av en kompis och bokar en ny biljett då hon ska gå på fest på lördag kväll. Dedikerad festprisse ändå. 

Lördag morgon: 
Min kompis Lasse står för logi natten till lördag och skjuts tillbaka till flygplatsen tidigt på morgonen. Träffar Mick som också håller på Ipswich, men som inte ska till Sheffield. Däremot ska han till Portman Road på tisdag (vilket jag av en ren slump också hade tänkt mig) och vi gör sällskap på planet. Där blir vi bänkgrannar med festprissan från dagen innan och får en trevlig resa till UK.

Lördag förmiddag: 
Förflyttar mig snabbast möjligt för att hinna med tåget till Sheffield, köper enkel biljett för £40 (ca 3 ggr så dyrt som den förköpta biljetten) och inväntar tåget. Tack och lov är det i tid och efter telefonkontakt med Dave har vi bestämt att han möter upp på stationen för guidning till Bramall Lane.

Lördag eftermiddag: 
Otroligt nog håller sig tåget till tidtabellen ända upp till Sheffield och vi anländer 14.47, alltså 13 minuter tillgodo till matchstart. Sällan har väl jag sprungit så energiskt för ingenting.

10/9 2005 Sheffield United - Ipswich Town 2-0, Bramall Lane (21 059)

It all adds up

Vi kliver upp på bortaläktaren just när domaren flöjtar igång matchen. Phew, vilken resa. Naturligtvis går det inte att hänga flaggan var som helst och ännu en smolk i resebägaren när den får hängas på en undantagsplats. Nåja, vi har ju en match att kolla på också.

Lördag eftermiddag efter matchen: 
Ingenting att skriva hem om. Såvida man inte tycker att Ipswichs enda målchans, en straff, bör få lite bloggtid. En målchans i form av en straff. Som missas. Och knappt en ale drucken. Vad var det som var så jävla viktigt med att komma till Sheffield i tid?

Lördag lite senare eftermiddag/kväll: 
Åka tåg och tunnelbana. Tack för kaffet.

lördag 25 april 2015

BLOGG #56 - EN BUSSTUR TILL WALES

Vi åker inte supporterbuss till Wales, det är det ju ingen som gör. Nej, istället embarkerar vi en långfärdsbuss (jmf långfärdsskridskor) redan dagen före match och hinner få nästan två dagar i Cardiff. Det ligger ju i Wales va.

Huvudstaden i Wales är vid den här tiden i världshistorien ganska lik andra städer i Storbritannien. Nya moderna byggnader försöker samsas med den äldre skröpliga arkitekturen. Vi tar oss tid att kolla in en av de moderna byggnaderna lite extra och pröjsar således en slant för att få komma in och vara med på den officiella guidade turen på Millenium Stadium. Här finns plats för 74 500 sittande åskådare och är givetvis Wales nationalarena. När det vankas fotboll är det dock sällan fullsatt såvida det inte handlar om final i FA-cup, ligacup eller kvalfinaler. Gamla Wembley har nämligen blivit demolerat och uppförandet av det nya Wembley pågår för fullt och under tiden som bygget pågår spelas matcher som kräver stor publikkapacitet på Millenium Stadium.

Här får det plats en och annan
Eftersom Cardiffborna inte är världsmästare i att gå man ur huse för att titta på fotboll (de är dock asbra på att kolla rugby när Wales spelar hemmamatch) har Cardiff City en egen hemmaarena som inte riktigt tar in lika många människor på en och samma gång. Ninian Park heter den. Man får lite ninjavibbar om man säger Ninian om och om igen fort. Ninian, ninian, ninian, ninian, ninian, ninian, nin... va? Ja, ni fattar. Inte är den lika flådig heller eftersom den är ca fem miljoner år gammal och har fult tak och ståplats åt bortasupportrarna (fast ståplats är bra, riktigt jävla bra). Eftersom det är tisdagsmatch är det inte många som har tagit sig hela vägen till Wales för att närvara, men vi som kommit dit sjunger så gott vi kan för att hjälpa fram vårt lag till stordåd. Den svenska kontingenten har givetvis med sig rekvisita för att göra närvaron extra gemytlig.

A-S med flaggor
Före matchen passar vi på att gå ner i hamnen och kolla lite. Här finns lite nya restauranger blandat med gamla pubar. Vi hamnar på en riktigt gammal sylta där vi riktigt kan känna historiens vingslag från när sjöbusar kastade in varandra i väggarna som substitut till gympass. Vi tar oss därifrån och in på ett annat lite schysstare hak som är fullt av Cardiffans. Vi håller extremt låg profil. Hemmasupportrarnas rykte kunde vara bättre om en säger. Här verkar dock inte rymmas särskilt många busar, men det känns dumt att chansa.

15/3 2005 Cardiff City - Ipswich Town 0-1, Ninian Park (11 867)

Matchen avlöper som önskat och det blir Tommy Miller som får äran att bli matchhjälte genom att tjänstgöra som elvametersexekutor. Vi jublar och applåderar våra hjältar innan det är dags att gå ut från bortasektionen och klura ut åt vilket håll vi ska gå för att komma hem till vårt hostel. Samma väg som vi kom hit? Nej, det blir omständligt att ta sig hem via hamnen. Dessutom gäller det att noncha alla kidsen i Burberry-kepsar och Stone Island-jackor som verkar gå på starkare grejer än alkoholspetsad dryck. En smula obehagligt när vi befinner oss utanför arenan och försöker ta ut riktningen. Det går inte så bra. Inga incidenter med bråkstakar, men efter att vi gått ett tag är vi på det klara med att vi går åt helt fel håll och vi känner oss ganska utsatta i ett ruffigt område i marsmörkret. Vi raskar på stegen och efter en onödigt lång kvällspromenix börjar vi känna igen oss. Sällan har det varit så skönt att hitta ett rackigt hostel. Cardiff, du behöver inte göra en Stoke och skita ned dig men det är högst osannolikt att vi hittar hit igen.

fredag 24 april 2015

BLOGG #55 - THE BOYS AND GIRLS ARE BACK IN TOWN

Hade Phil Lynott bara fått plats med girls i refrängen så hade låten hetat som i rubriken. Men han kände ju heller inte min fru. Fast på den tiden det begav sig var hon fortfarande min blivande fru och månaden var mars, platsen Ipswich och motståndet Nottingham Forest.

12/3 2005 Ipswich Town - Nottingham Forest 6-0, PR (25 765)

Jag hade varit tillbaka i England men inte till Ipswich sedan vi drog hem till Dalarna i december. Vi tyckte det var dags att återse vår kära stad och bokade in en långweekend på brittiska öarna. Med tanke på resultatet får man nog säga att det var en väldigt bra idé att åka just vid den här tiden.

Av någon anledning rasade målen in och Ipswich var i form igen. Efter ett par nesliga förluster i februari och ytterligare en i början av mars hade elva omgångar som etta förbytts till en tredje plats. Två hemmamatcher hade gått förlorade och den påföljande bortamatchen mot Wigan likaså. Inget att säga om den senare, men de två hemmamatcherna var sex poäng förlorade. Det var dags att bounce back, visa sin bouncebackability helt enkelt.

Fem olika målskyttar såg till att målskillnaden förbättrades avsevärt och inte minst att avståndet till de två i toppen låg kvar på två poäng. Vi fick återse våra vänner och hänga på våra favoritpubar samtidigt som fotbollslaget levererade. Simply fantastic!

Same seats as last year? Yes please!
Nu återstod bara att se var resten av den här resan skulle ta vägen när för första gången i våra respektive liv skulle ta oss ända till Wales. I BLOGG #56: Cardiff en tisdag kväll i mars. Gulp.

torsdag 23 april 2015

BLOGG #54 - DEN MONUMENTALA DUBBELDEPPEN

Deppen, inte peppen. Att fyra månader i ett annat land ens kan gå så fort, det var ju alldeles nyss vi kom. När vi flyger hem gör vi det till Köpenhamn för vidarebefordran med tåg till Ystad och hämtning på tågstationen. En vecka kvar till jul som ska firas på Österlen, men jag är så deppig över att inte längre ha min hemvist i Ipswich att det inte är att rekommendera att ha mig som sällskap i möblerade rum. Givetvis finns det långt värre prylar att gräva ner sig för, men så känner jag just där och då.

För att lindra deppigheten bokas Englandsflyg tredje helgen i januari. Samma vecka som jag precis har börjat jobba. Jag berättar inte ens för mina arbetskamrater att jag åker över på en kortresa. Sörtlöjligt förstås, men så känner jag just där och då. Sen har jag ju viktiga uppdrag att fullfölja:

* Vi fick inte med oss alla väskor hem. Nån måste hämta dem.

* Vi hade inte fått sluträkningar för el, gas etc. Nån måste betala dem.

* Jag har aldrig varit i Reading. Jag måste åka dit.

22/1 2005 Reading - Ipswich Town 1-1, Madejski Stadium (23 203)

När en omger sig med proffs brukar det ordna sig fint. Fast jag bokar faktiskt min plats själv på bortatribunen. Lite oproffsigt eftersom jag och Dave hamnar en bit ifrån varandra. Men nu går vi händelserna en liten kaksmula i förväg här. Resan mot Reading från London företas givetvis med järnvägens försorg och vi är på plats i god tid för att hinna kartlägga pubutbudet. Eller själva kartläggandet har förstås King Dave redan klarat av. Man kan utan problem väcka karln mitt i natten och fråga vilken pub i vilken engelsk stad som helst som serverar den vassaste alen och han svarar utan att blinka (eller nåt) och återgår till djup sömn. Vi hamnar på Hobgoblin inne i stan och det är naturligtvis en liten pärla med supportrar från båda läger. Sen börjar gisslet med att gå på fotboll i Reading.

Madejski ligger utanför själva stadskärnan och för att komma dit tar man antingen en promenad på en dryg halvtimme (med engelska tidsmått mätt) eller så tar man en shuttle bus. Vi väljer det senare och sätter oss på bussen. Den rör sig inte ur fläcken på de närmaste 10 minuterna och vi börjar bli oroliga. Tydligen har polisen ett finger med i spelet när, var och hur bussarna ska förflytta sig och vi får vackert vänta. Till slut hinner vi ändå fram till matchstart och blippar våra biljetter i de automatiska vändkorsen (high tech 2005!!). Väl inne på arenan är det gött att ställa sig med 4 300 andra likasinnade på ena kortsidan. Grym uppslutning och ett rackarns drag!

Vi är här nu
Efter 90 minuter står det fortfarande 0-0. Jag upprepar, 0-0. Men så i första stopptidsminuten briserar vår kortsida när Darren Bent avgör matchen genom att skicka in lädret i nätmaskorna. Jag tror aldrig jag någonsin har jublat så hårt varken förr eller senare. Studsar upp och ner på läktarna så pass mycket att folk i min närmaste omgivning tycker att det vore lämpligt om jag lugnade ner mig efter en minuts hoppande. De får som de vill även om de säkert önskar att det inte var av den anledningen att det plötsligt och väldigt mindre lustigt blir 1-1. Var det inte slut? Hade vi inte vunnit redan? Spelarna hade sannerligen räknat in tre poäng och så hade även vi på läktaren. Besvikelsen är enorm och en uppenbar känsla av Stoke gör sig påmind. Skit på dig Stoke och skit på dig Reading.

Till råga på allt har det börjat småregna så vi får svårt att hålla oss torra när vi ska ta oss tillbaka till stan. Att åka shuttle bus är inte att tänka på, då kommer vi fram i februari. Blöta och halvgriniga hittar vi in på en pub i stan för en eftersläckare innan tåget mot London går. Då blir vi ändå lite glada.

Ale löser allt
Vad har vi lärt oss av det här då? Jo, åk aldrig till a) Stoke och b) Reading igen.

onsdag 22 april 2015

BLOGG #53 - THE PAUL PALMER SHOW

Minns ni Paul Palmer? Mannen, myten, legenden som kan sänka en pint Strongbow i två klunkar. Vad har han med det här inlägget att göra? Det sista som avhandlar våra matcher under vår långvistelse i UK för mer än 10 år sen. Tja, säg så här. Är man gubben i lådan dyker man upp i vilken låda som helst ungefär var som helst. Som till exempel i Barnet.

18/12 2004, Barnet - Tamworth 0-3, Underhill Stadium (2 507)

Meningen enligt det ursprungliga spelschemat var ju att vi skulle ha varit på plats på Portman Road och sett toppmatch mot Wigan istället för på Underhill med den kraftigt lutande gräsmattan och två lag i Conference, ligan under The Football League, ca division 5. Nu blev det ju dessvärre inte så, men ett bra substitut ändå att få se serieledande Barnet på hemmaplan och umgås med Dave och Linda i all stillhet. Hemmalagad Full English till frukost och därefter en slö förmiddag innan vi knallar upp till stamhaket i Barnet, The Mitre, för några smarriga ale innan fighten. Det är här Paul Palmer kommer in i leken.

Lika världsvant som alltid kliver vi in genom dörren till favoritpuben i Barnet och ser oss omkring. Dave föreslår att vi tar halvtrappan ner till borden nedanför bardisken där det sitter ett gäng Barnetfans. Bra tänkt. De ser bekanta ut de här orangeklädda filurerna med sina hangarounds utan kläder i brandgult. Everson Jr? Ja, minsann. John och Wendy? Ja, jösses. Paul Palmer? Tamejfan. Vi har inte haft en tanke på att det skulle dyka upp någon mer än våra värdar. Storligen överraskade skålar vi med gänget och har en föredömlig uppvärmning före drabbningen på Underhill, eller Downhill som vi också kallar den. PP är i storform trots att han nog inte hunnit med mer än ett par-tre cider och halar fram ett par egenutsmyckade t-shirts som han gjort till mig och Min kompis Lasse. Kärleken i det. Engagemanget. Men framför allt odugligheten i designen. Men ändå, kärleken. På min t-shirt står det "Jag älska Jason de Vos" och på Lasses "Jag älska Jim Magilton". Båda Ipswichspelare förstås. Utöver dessa fantastiska fraser har han också med någon märklig värmningsteknik författat meningen "Jag nöd till stå upp mer". Med denna mening menas i detta fall "Jag behöver komma ut mer" eftersom det ska föreställa en rak översättning av "I need to get out more". Han toppar anrättningen med "Jag er en hemlighet gult". Man förstår ju varför han vill hålla Storbritannien skilt från övriga Europa, han skulle inte begripa ett smack av något annat språk. God bless google translate.

Don't quit your day job and become a t-shirt designer. Please.
När vi har skrattat klart åt t-shirtarna (ca en timme senare) tar vi oss ner till arenan (ähum) och pröjsar facila £9 för en plats på ståplatsläktaren. Som vanligt är underhållningsvärdet under matchen inte av samma kaliber som på puben (jämför förfest innan krogen) och Barnet har nog missat att vi är på besök. För bara andra gången under säsongen inkasserar de en nollpoängare och det var väl väldigt onödigt att tajma in den just idag. Kul att få se en match på Underhill i alla fall och vi har inte särskilt långt till The Mitre efter att domaren blåser för full tid.

Downhill?

Mot puben och nya rekordförsök av vissa element (eller egentligen pratar vi singularis här) som söker knäcka sitt eget rekord för boende i Great Yarmouth med omnejd i att:

a) sänka 10 Strongbow på kortast tid.
b) sänka en Strongbow utan att blinka.
c) sänka egentligen vad som helst som hamnar framför honom på bordet.

Vi ömsom skrattar, ömsom förfäras ikapp med övriga närvarande som hittat till The Mitre. Showen tillhör Mr Palmer och vissa utanför vårt sällskap får sällskap av nämnde herre som kanske inte gör succé i riktigt alla läger om en säger. Ibland kan det bli lite för mycket av det roliga.

Roligt
Tiden går och Palmer och Everson Jr har ett tåg att passa. I lönndom meddelar den senare att han hoppas att pratkvarnen och ciderrekordhållaren somnar tämligen omgående på tåget så han får vila öronen en smula. Jag kan ha viss förståelse för hans önskan även om hans resesällskap menar väl. Dock har ett överintag av cider en viss förmåga att bidra till att ens omdöme grumlas lite mer än en smula. God bless.

Allt som allt en förträfflig sista dag och kväll med gänget. Vi är väldigt tacksamma att vi får umgås med de här fina människorna på en reguljär basis.

Innan kvällen har blivit särskilt gammal får vi också ett sms från Everson Jr om att hans resekompanjon har slocknat. Han kanske också nöd till att stå upp mer, men det får troligtvis bli en annan dag.

tisdag 21 april 2015

BLOGG #52 - FA YOUTH CUP

Vad tar man sig till när varken Ipswich, reserverna eller Colchester spelar veckomatch? Man kollar så klart in 18-årslaget när de spelar första omgången av FA Youth Cup.

13/12 2004, Ipswich U18s - Portsmouth 18s 3-2, PR (590)

En total utspelning räcker inte för att avgöra den här tillställningen efter 90 minuter och på klassiskt FA-cupmanér följer således förlängning. En bra sådan pga att rätt lag avgör och går vidare till andra omgången. Kul att se ungtupparna göra så bra ifrån sig och än mer imponerande med facit i hand efter att hela cuptävlingen kommit till ett väldigt bra avslut.

Pojkar på grönbete
Slutet gott, allting gott i första matchen alltså. Sen trillade det på så rackarns bra under resten av säsongen att junisarna slutligen hittade sig själva spelandes final mot självaste Southampton. Plantskolan från sydkusten. Lite visste vi då vilka blivande storspelare So'ton hade i sin trupp. Av spelarna som ställde upp för Ipswich klev en del så småningom upp i A-truppen, medan andra spelat i ligorna under Premier League. Motståndarna i röd- och vitrandigt däremot, där fanns en och annan yngling som låtit tala om sig sedan dess eller vad sägs om Theo Walcott, Adam Lallana och en viss Gareth Bale? De spelar i en helt annan värld idag kan man väl säga.

Ipswich fick med sig 2-2 från bortamatchen och efter 90 minuter i returen på Portman Road var ställningen 0-0 och förlängning att vänta (ingen bortamålsregel). Väl i förlängningen så avgjorde så hemmapojkarna med det enda målet i matchen inför nästan 15 000 åskådare. Och vi var inte där på finalen, men väl när första hindret övervanns mot Southamptons största lokala rivaler från grannstaden Portsmouth. Vi tar lite credd för det, thank you very much.

måndag 20 april 2015

BLOGG #51 - MÅLKALAS PÅ LOFTUS ROAD

En central ingrediens för att ha en hygglig upplevelse på en fotbollsarena skulle kunna vara att man ser det mesta av själva planen och då gärna mållinjen. Den som någon gång varit på bortasektionens övre etage på Loftus Road har inte nödvändigtvis sett hela planens alla kvadratmetrar.

11/12 2004 Queens Park Rangers - Ipswich Town 2-4, Loftus Road (18 231)

Vi möter upp på stationen i Ipswich, jag, A-S, Glynn och John för vidare färd mot hufvudstaden. Hopp av vid Liverpool Street Station som sig bör och därifrån med tuben till Paddington för dagens första pubstopp (dock ej sista om nu någon över huvud taget tänkte den tanken). För att upprätthålla lite good old vidskeplighet beger vi oss sedan till en fenomenalt vacker pub vid namn The Victoria. Bara namnet antyder att dagen borde sluta i segerns tecken, men inte bara det. När Ipswich tog steget upp i Premier League via seger i kvalfinalen på Wembley drygt fyra år tidigare så firades avancemanget av grabbsen på just det här etablissemanget. Det här kan ju omöjligen gå fel.

Efter att ha lunchat och sköljt ner pubkrubbet med ett par ale knatar vi ut genom portarna och tubar lite igen, den här gången mot White City. Med tio minuter tillgodo hittar vi våra platser bland de 3 500 tillresta Ipswichfränderna på bortaläktaren bakom ena målet. Vi har platserna allra längst bak på övre etaget och det visar sig vara inte exakt de fyra bästa plåtarna bland de 3,5K.

Oj, planen lutar jättemycket
Bildtexten är vilseledande. Det är fotografen som lutar jättemycket, han har kanske druckit några ale? Men notera gärna avsaknad av utsikt över mållinjen i närmaste målet. Vi står upp på sista raden. Svartbygge kallas det. Vi kan dessutom inte gå in till våra platser utan att störa våra grannar på raden nedanför för att sedan kliva över stolarna på raden näst längst bak pga att det står en fet jävla pelare i vägen mellan yttersta stolen och övriga stolsraden på back row. Det känns som om de byggt arenan lite ad lib så där skönt Ernstigt.

- Hur tycker du vi ska lösa den här prylen med att få hit en bärande pelare mitt i stolsraden Clive?

- Vi sätter väl dit en pelare. Mitt i stolsraden.

- Fan, det är ju skitsmart Clive.

Och så gick det till. True story osv. Fastän vi inte ser närmaste målet som Ipswich spelar mot i andra halvlek har vi överjordiskt roligt. Självklart till följd av alla målen som trillar in i hemmalagets bur när de för dagen orange/svarta Ipswichspelarna skickar in den ena baljan efter den andra efter att ha legat under med 2-1 i halvtid. Ett av målen tror vi inte ens är mål då vi inte ser att bollen passerar mållinjen, än mindre går i nät. En av de andra fullträffarna ser ut som om den går över, men även där har nätet rasslat. Mycket märkligt. Men kul.

Back row, Loftus Road. Blivande fru, Glynn & John. Samt flagga.
Medan övriga far tillbaka till Ipswich, A-S för tjejkväll med Ginges fru Jen och hennes svenska kompis Penni från Avesta, så utforskar jag och Dave Londons publiv. Han blir så till sig i trasorna att han glömmer att han lovat sin fru att vara hemma senast vid kl 21. Ingen bra avslutning på kvällen för King Dave. Han är inte kung i sitt hus den kvällen kan man väl säga. Men vid lunchtid dagen efter lär han - av rapporterna att döma som vi får höra helgen efter - återigen ha blivit tilltalad av sin fru. Skäms på sig. När jag anländer Ipswich och sluter upp med övriga avslutar vi kvällen med lite kebab och dylika anrättningar. Kungligt.

söndag 19 april 2015

BLOGG #50 - VICE PRESIDENTS BAR

Vi är halvvägs nu, 50 av 100 inlägg klara. Det måste firas, lite så där halvordentligt. Kanske med en story om att hänga som gäst till vår kompis Pålle i Vice Presidents Bar på Layer Road. Den kör vi.

7/12 2004, Colchester United - Barnsley 0-2, Layer Road (2 927)

Skjorta & slips, jorå...
Vilken vanlig snubbekompis går på fotboll i skjorta och slips? Inte jag i alla fall. Men ska man se en match från ståplats för att sedan knalla tvärs över till andra sidan arenan när de 90 minuterna är över får man ta klädkoden dit man kommer. Således ses matchen iförd skjorta med slipsen i innerfickan. I december. Själva fighten som sådan går till historien som den sämsta fotbollsmatch jag ser under våra fyra månader i England. Tur att vi ska på eftersläckning.

Vi möter upp med Pålle och smyger in i baren, fortfarande med kravatt säkert förvarad i innerfickan. Bör man ta upp den och knyta fast den eller kommer vi åka ut med huvudet före? Nej, det verkar ganska lugnt ändå. Vi smälter kanske inte riktigt in, men ingen verkar bry sig om att några clowner från Sverige minglar runt och sänker en öl innan vi tackar för oss och åker hem till Ipswich igen.

After match access i Vice Presidents Bar låter nog lite mer spännande än på papper. Men nu har vi provat det också. Bra med rediga kontakter.

lördag 18 april 2015

BLOGG #49 - ETT STADIGT CREW TILL CREWE

Crewe är kanske ett av de bästa ortsnamnen att använda till en klassisk engelsk ordvits, en så kallad pun. Man kan nästan alltid svänga till något med platsen Crewe och ordet crew samt avsluta med "pun intended". Vilket man för övrigt kan göra i 99% av ordvitsfallen då uppskattningsvis endast 1% är unintended puns.

4/12 2004 Crewe Alexandra - Ipswich Town 2-2, Gresty Road (7 236)

Tröttman, den oändliga. Men avfärd kl 09.00 är ändå inte det värsta, det kunde ha varit Sunderland och kick-off kl 13.00. Nu är det dock Crewe och avspark kl 15.00 (med mitt crew). Ja jävlar, pun intended. Nu duger det dock inte att sticka in nunan i bussen kl 08.59 utan om man ska ha någon plats som är värd att sätta arslet på i fyra och en halv timme får man dyka upp tidigare än så. Med en halvtimme kvar till avfärd sitter vi redan på bussen och häckar, tanterna och töntarna (mitt crew). Ursäkta, men det är väldigt svårt att låta bli att tourettesordvitsa med tanke på förutsättningarna.

4.30 körtid ger för handen en ovanlig ankomsttid halvannan timme före kulan sätts i rullning. Kunde inte ha hänt på ett bättre ställe då det ligger ett gäng pubar bara några minuters promenad från arenans ingång. Jag traskar dit (utan mitt crew). Där inne finns dock ett bekant ansikte i form av Ray, den gamle räven. Några öl senare gör vi sällskap till arenan och upptäcker att vi har platser bredvid varandra i den 1200-hövdade tillresta skaran av bortasupportrar. Oddsen på det?


Ser den här läktaren stor ut i det här gräset?

Tur att vi har varandra, jag och Ray. Vi har inte mycket att glädja oss åt den första halvtimmen efter två hemmabaljor av en blivande storspelare som lystrar till namnet Dean Ashton. Han skulle sedermera få karriären förstörd av skador, men den största skadan inträffade när han lämnade Crewe för Norwich. Han skulle joinat ett annat crew. Hur som helst lyckas The Come Back Kings (annat lite roligare smeknamn på Ipswich Town än Tractor Boys, dock endast använt denna säsong pga dåliga att vända underlägen efter 04/05) både reducera och kvittera innan ett bombardemang vidtar för att försöka finna ett vinstmål. Dessvärre visar sig anstormningen fruktlös och vi får åka hem med endast en pinne i bussbagaget.

Förutom pinnen som busscrewet har lagt i bagageutrymmet blir vi uppmuntrade av Fru Nygårds (blivande) meddelande om att ITFC Sweden-flaggan fått radiotid  i BBC Suffolks direktreferat från matchen. Värt hela dagstrippen.

Nu hade det varit en ruskigt snygg knorr till avslutande knyta-ihop-säcken-pun om en hade kunnat peta in en elegant ordvits om att Crewe var ett mediokert crew, men en vinst hade ju underlättat för att det skulle finnas någon sanningshalt över huvud taget i en sån pun.

fredag 17 april 2015

BLOGG #48 - DEN STÖRSTA MATCHEN I CITYS HISTORIA

Tänk att få vara med om den största matchen i en klubbs historia. Någonsin. Ever. Ja, ni kanske fattar. Försök sedan att knöla in i medvetandet det faktum att motståndaren i denna episka tillställning är Monkey Dons (jag skojar lite på lattjo här, för de heter egentligen MK Dons). Men så är det för Cambridge City i andra omgången av FA-cupen uppsättning 2004/05.

3/12 2004 Cambridge City - MK Dons 0-1, City Ground (1 915 = utsålt)

Vilket ös det är på City Ground i universitetsstaden. Varenda biljett är såld sedan veckor tillbaka och enda orsaken till att jag har entrébevis stavas Pålle. Samma kuse som fixade biljetter till Tottenhamäventyret med svavelosande supportrar om ni minns. Han har tillskrivit klubbens ordförande i ärendet och två prima plåtar har blivit oss tillskickade i utbyte mot en icke oansenlig mängd engelska pengar.

Bortalagets supportrar står bakom ena målet. Ungefär som vanligt då kan man säga, men med den skillnaden att det inte finns någon läktare där. Bortsett från att det är en reklamskylt emellan så står de verkligen bakom målet. De verkar inte ha något särskilt emot det heller, då det redan i sjätte minuten rasslar i nätmaskorna bakom hemmakeepern. Därefter verkar samtliga spelare ha tappat nätmaskekompassen i omklädningsrummet för fler baljor bjuds det inte på i den här matchen. Däremot bjuds det bland annat på följande:

* Fri vandring längs ena långsidan. Väldigt flexibel matchbiljett.

* Kiosk nere vid ena hörnflaggan, husvagn style. Här serveras en utmärkt baconbaguette som sköljes ner med en cola. Allt till det facila priset av £5.

* Photo sessions. Vi får lite halvtråkigt en stund och knäpper lite kort. As you do. Så jag tar till exempel ett av Pålle, en hörnflagga och en gräsmatta i mörker. Very arty.

Bra väst, bra hörnflagga
* Hemresa. Annars kommer man ju inte hem liksom och det är av yttersta vikt att vi kommer hem eftersom jag ska upp och ta supporterbussen till Crewe typ jättejättetidigt imorgon. Tåget från Cambridge rullar in i Ipswich vid ettiden på natten. Bra planering. Jag får sova middag på bussen till Crewe.

torsdag 16 april 2015

BLOGG #47 - BAKRUS PÅ WHITE HART LANE

Den här kombon med en lördag fylld av smörgåstårta, Pripps Blå, fotboll och inte minst en räcka ale att runda av kvällen med gör sig alltså inte så bra dagen efter kvällen före. Särskilt inte när man ska ta tåget till huvudstaden för att kolla in en Premier League-fight på White Hart Lane. Typiskt skitolämpligt att börja just en sån dag med paracetamol.

28/11 2004, Tottenham Hotspurs - Middlesbrough 2-0, White Hart Lane (35 772)

Merparten av de närvarande på Spurs hemmaplan har starka åsikter om hur spelet ska spelas, domarens förehavanden samt inte minst de rödtröjades allmänna uppsyn och de är inte sena att lufta sina okvädningsord. Här kan man tänka sig att dylika yttringar borde vara lätta att dra sig till minnes och redogöra för i text, men som den timide man jag är så har de flesta förpassats till de mörkaste gömmorna i min lilla hjärna. Således konsulteras åter igen Then Gamla Skrifthen från 2004, mest för att jag har så dålig smak och i en osmakligt självgod passage på torsdagkvällen får för mig att sitta och skratta åt min egen text. Höjden av taktlöshet, I do apologise. 


Söndag morgon kunde ha känts bättre. Det måste ha varit nåt i maten jag åt på lördagskvällen för jag är väldigt seg i skallen och mår allmänt halvpyton, så innan jag far in till London så petar jag i mig ett par paracetamoltabletter. Jag ska träffa Pålle och hans tillreste far för att se Tottenham-Middlesbrough och jag hoppas innerligt att det blir en intressant match eftersom biljetten gått lös på £35 och kombinerat med £25 för tågbiljetten så blir det en skaplig dagsnota. Pålles far har även han varit med om en hel del fotbollsresor även om han inte når upp till Pauls kaliber. Vi hittar en pub för en kvick öl innan vi lommar bort till arenan och kliver in på den i god tid innan avspark. 

När det är dags för avspark lägger jag för första gången märke till en mycket högljudd man bakom mig som får mina öron att fladdra med sina inlägg. Denne självutnämnde läktarkommentator borde tvätta munnen med mycket tvål och vatten när han kommer hem. Så många f-ord som han yttrar i minuten tror jag inte att det är många som mäktar med. Varken att yttra eller att höra. Han smattrar på som jag vet inte vad och det är en välsignelse när halvtidspausen kommer. Naturligtvis har hans beteende inte ändrat sig dramatiskt över pausen utan närd av halvtidsfika så trummar han igång igen. 

Här sitter jag och lyssnar på engelska svordomar av grövre art

Lite längre ner på läktaren håller en liten man med ytterst ointelligent utseende och uppträdande show genom att envisas med att som ensam man på hela läktaren stå upp matchen igenom. Jag tycker också att det blir roligare om man står upp, men när det sitter människor runt omkring som inte ser när man står upp får man tänka lite längre än näsan räcker. I det här fallet är jag högst osäker på att hjärnkapaciteten ens räcker så långt som till näsans längd, det är nog dessvärre mycket sämre ställt än så. Nåja, eftersom det är ganska kallt så tycker jag det är ganska ok att stå upp under större delen av matchen. Tottenham vinner med 2-0 efter ett snyggt mål och en riktig målvaktstabbe. Stämningen är hyfsad men publiken på kortsidan närmast där jag sitter har roligast när en kille och en tjej försöker smyga in på läktaren mitt i halvleken. Beroende på dominerande fantasier kan man nog tolka deras sena inträde på läktaren på väldigt olika sätt, men det är ingen tvekan om hur majoriteten av publiken (99 % grabbar) på nedre sektionen tolkar situationen. Efterföljande ramsor från kortsidan lämpar sig inte för tryck i denna publikation.

Jösses vad de håller på i London alltså. Undrar om Min Tottenhamsupportande kompis Fredrik och jag nånsin kan sätta våra fötter där med tanke på det ovårdade språket. Jag är orolig för hans välbefinnande om vi skulle hamna bredvid samma klientel som den där paracetamolsöndagen 2004. Vi får sitta på en läktare helt enkelt och ladda med extra paracetamol.

onsdag 15 april 2015

BLOGG #46 - ÖLPROVNING PRIPPS BLÅ STYLE

Dagarna flyger förbi och eftersom de är räknade har vi bara några veckor kvar på vår långvistelse i Ipswich. För att ytterligare rubba in det i våra fejs har Sky Sports bestämt sig för att flytta matchen mot Wigan från 18 december till 21 december och därmed kommer vi att missa den och Brightonfighten blir därmed vårt sista besök på Portman Road för att se förstalaget spela innan vi drar hemåt till good old Svedala igen. Så passande då att Min kompis Lasse kommer på besök för att närvara inte bara på matchen, utan även vår lilla avskedsfest i lägenheten som får utgöra pre-match pub idag.

27/11 2004 Ipswich Town - Brighton Hove Albion 1-0, PR (26 269)

2004 kan man fortfarande ta med sig 15 burkar öl som handbagage när man flyger till England, åtminstone om man heter Min kompis Lasse. Kundservicen låg på en helt annan nivå på den här tiden får man väl ändå lov att säga. Själva grundidén med att släpa med sig öl till just England får anses otroligt undermålig som idé betraktat, men här finns ett uttalat syfte. När vi mötte far och son Everson för första gången för en handfull år sedan var det bestående intrycket för fadern i konstellationen Pripps Blå. Tveksamt fokus på den killen. Hur som helst, tråden med Pripps Blå måste tas upp och därför har Min kompis Lasse med sig tre burkar av fem olika styrkor Pripps Blå. Vi har i vår ände av festförberedelserna gjort inte mindre än tre smörgåstårtor med olika smakinriktningar för att mota eventuella drängfyllor i grind (man måste grunda med mat, annars snurrar det till i kolan alltför häftigt). Så, rent betygsmässigt kan vi nog dela in grejerna i följande skalor:

Betyg 5: Smörgåstårta.

Betyg 4: Pripps Blå 5,2.

Betyg 3: Pripps Blå 2,8 & 3,5.

Betyg 2: Pripps Blå 2,2 & 7,2.

Betyg 1: Glögg.

Svårt att göra alla nöjda men smörgåstårta och glögg har väl aldrig riktigt slagit igenom som kombo. I övrigt en lyckad och välbesökt tillställning som toppas av att hemmalaget slår tillbaka besökarna med matchens enda balja i en tämligen - på tal om Pripps Blå - avslagen historia.

Spelar man i gult får man skylla sig själv
Gillar man Pripps Blå så gör man
Min kompis Lasse och hans kompis Magnus kvistar in till London efter matchen för att närvara på ett framförande av en orkester med Lemmy Kilmister i spetsen. Vi hamnar föga överraskande på pub i matchens efterdyningar och umgås med Robin och hans polare Fjompen (mycket bra nick för övrigt. Robin ska sedermera bli en god vän och partner in crime på en hel del resor till UK).

Slutet gott, allting gott även om söndagen bjuder på ett sällan skådat bakrus. I blame the Pripps Blå.

tisdag 14 april 2015

BLOGG #45 - ÄNNU EN MID-WEEK MATCH I COLCHESTER

Börjar nästan bli en vana det här att åka till Colchester mitt i veckan nån gång i månaden. En trevlig vana till och med om med vana menar nåt man gör för andra gången på två månader.

23/11 2004, Colchester United - Mansfield Town 4-1, Layer Road (2 492)

Lika bra att säga som det är. Att beskriva en match med andra lag än ens eget efter 10 år när man precis har kommit hem från en övertygande vinst på Portman Road gör inte beskrivningen av den tidigare matchen särskilt rättvis. Men man kan väl sammanfatta det i några få punkter för att göra det enkelt för sig.

* Colchester var bättre då än nu. Briljant vinst mot Mansfield på den tiden med 4-1. Ikväll dessvärre torsk med 6-0 mot Chesterfield. Jag gillar Colchester så det känns inget vidare att de håller på och förlorar med så där stora siffror.

* Ipswich slog ikväll Cardiff med 3-1 och tog ett litet grepp om en kvalplats till Premier League, men tre tuffa matcher återstår. Som kuriosa kan nämnas att det för andra matchen i rad på Portman Road fanns tre generationer Nygårds på plats, denna gång dock utan flickorna Nygårds som valde att avstå fotboll ikväll. Unge herr Nygårds lyckades också med konststycket att hålla sig vaken hela matchen och även så i taxin hem.

* Jösses vad lite jag kommer ihåg från den där matchen i Colchester.

måndag 13 april 2015

BLOGG #44 - ANDRA MATCHEN AV FEM PÅ EN DRYG VECKA

Vilken slags bonanza vill man helst hamna i? Själv är jag gärna inblandad i bonanzor som innefattar att gå på fotboll flera gånger i veckan.

22/11 2004, Ipswich Res - Fulham Res 0-1, PR (några hundra)

Andra matchen på lika många dagar. Återstoden av veckan ska innehålla ytterligare tre matcher så det bra med lite uppvärmning. Eller uppvärmning och uppvärmning, det handlar väl mer om en kylig start. Resan till Sunderland innebar knappast någon solsemesterliknande upplevelse och en reservlagsmatch hemma på Portman Road sorterar inte heller in i den kategorin. Spelet värmer inte för fem öre och en inkasserad förlust gör inte promenaden hem särskilt varm heller.

Match nummer tre påföljande dag kommer bli ytterligare en drabbning på Layer Road med Colchester United. Det är ett hårt liv att vara fotbollssupporter men någon måste göra jobbet helt enkelt och jag är inte den som inte tar mitt ansvar.

söndag 12 april 2015

BLOGG #43 - PÅ LÅNGFÄRD MED MR SKINKA

Sunderland ligger väldigt långt norrut om det nu är någon som inte riktigt har koll på geografin i England. Ipswich ligger inte särskilt långt norrut. De här två iakttagelserna tillhopa ger för handen en väldigt utdragen resa, oavsett färdmedel (teleportering ej inräknat). Vi väljer att åka Ford Escort norröver eskorterade av chaufför Mr Ham, eller som vi säger nuförtiden, Mr Skinka.

21/11 2004 Sunderland AFC - Ipswich Town 2-0, Stadium of Light (31 723)

Vi är välkomna att åka med i Herr Skinkas bil, men han kör som en mad man. Påstår han själv alltså. Vilket inte skulle bevisas, som det nästan brukar heta. Satan vad det inte går undan på motorvägen vilket är lite synd eftersom vi måste komma fram till matchstart kl 13.00 på Ljusets Stadion. Galenheten i själva framförandet av fordonet består eventuellt i att simultankapaciteten inte ens är över medel gällande chaufförens förmåga på just den punkten, dvs att köra och prata samtidigt är inte att rekommendera. Hur som helst lyckas vi ta oss hela vägen upp till Sunderland utan incidenter, parkera bilen på random gata mitt framför ett radhus och stå utanför ingången med ca en kvarts marginal till kick-off. Sen börjar skiten.


Skiten
Första halvlek är bedrövlig och det är en mållös 45-minutersomgång. Men hade de blåst av hela matchen redan här hade det med facit i hand varit mycket bättre än efter fulla 90 minuter. Sunderland skickar in två bollar i nät i andra och hemåt åker vi med noll poäng i bagaget. Eftersom vår chaufför driver ett fanzine/hemsida måste han först skriva ett matchreferat och skicka hem innan vi kan påbörja vår resa. Vi sätter oss således i Escorten och lyssnar på tangenterna med han tar en knapp timme på sig att tåta ihop texten. Vi är ju ändå hemma innan midnatt med flera timmars marginal. Ungefär så här var mitt ansiktsuttryck från första målet tills jag kastade mig i bingen:


Wut?
Matchen gick på tv btw, så med det i åtanke hade det så klart varit klokare att stanna hemma. Men är man supporter så är man och det underlättar om man även är lite dum i huvudet. Två av två för undertecknad således.

Fotnot: Darryl Knights fick vid en ålder av endast 16 år hoppa in i andra halvlek. Det skulle sedermera visa sig bli den enda matchen han gjorde för klubben i stan där han växte upp. Ett decennium senare har det kommit till min kännedom att hans föräldrar var närvarande på matchen och givetvis hoppades på att han skulle få beträda gräsmattan. Enligt min källa (det är så coolt att skriva min källa att det nästan inte är sant) yttrade föräldrarna att det spelade ingen roll om han någonsin gjorde några fler minuter för Ipswichs a-lag, nu när han hade fått spela och de hade varit på plats för att titta var alla deras dröm uppfylld. Nästan lite sorgligt att han inte fick mer speltid. Slut på fotnot.