Att vara supporter är i mångt och mycket att gå runt och hoppas på att det på nåt vis ändå ska gå. Visst kan vi vinna? Eller åtminstone inte förlora? Klarar vi oss kvar? Kommer vi nånsin gå upp igen? Men allt under 0-4 är ju ändå ett rätt bra resultat osv. Spelar ingen roll vilken sport vi pratar här för de lag som har tagit ett plats i mitt blåvita hjärta agerar för det mesta på likartat sätt och bygger upp en förhoppning för att i nästa genialiska drag sopa undan benen på en och lite subtilt ställa frågan om man verkligen trodde det skulle bli annorlunda denna gången?
16/10 2004, Ipswich Town - Burnley 1-1, PR (23 183)
Bra chans att hänga med i toppen av tabellen. Hemmafight mot mittenlaget Burnley och hyggligt med folk på läktarna. Total dominans av Ipswich genom hela matchen men en nästintill total oförmåga att få in bollen i nätet. Burnley däremot behöver inte ens en chans för att göra mål och länge ser det ut som om det ska bli en tvåa på Oddset. I sista minuten lyckas dock Matt Richards trycka in lädret bakom bortalagets keeper och en gigantisk press under övertidsminuterna följer. Tommy Miller lyckas då med konststycket att med ett och samma skott först träffa ribban och sedan stolpen. Bra puls efter den finishen. Tyvärr inga tre poäng och plötsligt har vi lämnat direktuppflyttningsplats och rasat till fjärde. Så typiskt. Chansen fanns där, men den togs inte och det ska sedermera visa sig bli säsongens melodi.
Jag känner tomhet när vi lämnar Portman Road den där lördagen i oktober. En liknande tomhet som härjar i mitt inre ikväll efter att det där andra blåvita laget i en helt annan sport har svikit våra förväntningar. Ibland är människan inte särskilt intelligent och hela den här supportergrejen saknar för det mesta aktivitet från stora delar av hjärnan, men har hela tiden hjärtat med i ekvationen. Den ekvationen är många gånger inte bra för hjärtat men de där lyckliga stunderna av aledränkt gemenskap, en vinst var femte omgång och lite snygg merchandise, de väger på något märkligt vis upp alla de där hjärtebrytande tillfällena. Enbart för att en är så jävla dum i huvudet att en lyssnar till sitt hjärta.
Men imorgon kommer en ny match och till hösten en ny säsong. Och ointelligensen kommer hålla exakt samma nivå. Vi slutar ju liksom aldrig hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar