En knapp halvtimme till Manchester Picadilly, byte av tåg och sedan fullt ös mot huvudstaden. Framme ca tre timmar senare lagom tills Min kompis Robin hunnit dit från sin morgonflygning. Han har till och med chefat fram en pub i närheten som jag inte varit på tidigare. The Bree Louise. Vi käkar och påbörjar dagens ale-intag. Därefter är det dags att möta upp King Dave, John och Glynn. Supertrion. Det blir en noga planerad pubrunda med pubar man inte hittar ens med en kombo av privatdetektiv, GPS och polisiär ale-hund. Briljant eftermiddag. Men jag och Robin vill ändå ha en smak av stämningen på en bortapub innan matchen och lämnar gänget för att ta bussen till Finsbury Park och droppa våra väskor på Robbos hotellrum. När det begav sig beskrev jag den biten av dagen enligt följande:
Robin har hittat
ett hotellrum för £39 med dusch och wc på rummet samt frukost. Smått
sensationellt. Rummet som sådant matchar knappast en beskrivning som innefattar
ordet sensationellt, men för det priset får det ändå anses vara ett kap.
Finsbury Park t-bane- och busstation ligger bara tre minuter från hotellet.
Efter att vi klarat av avsedd dumpning av bagage beger vi oss mot nästa
mötesplats, The Ends World, där vi tänkt möta upp med några Ipswichfans från
vårt västra grannland. När vi kommer till puben visar det sig att den gör skäl
för namnet ety där inryms en estimerad population av 25 personer varav två
blåvita och inga norrmän. Vi traskar ner till Twelve Pins som vi tog en kik i
på väg till hotellet och tycker att den får passa som substitut. Så tycker även
många andra supportrar, både Ipswich- och Arsenalfans, vilket gör att
stämningen är hög och mycket vänskaplig. Det är en av de där vansinnigt stora
pubarna med alldeles för mycket takhöjd och glas utbytta mot plastdito på
matchdag, men det funkar en dag som denna. Efter ett tag hittar vi några av de
handfull norrmän som finns på plats och det visar sig att jag träffat några av
dem förr. Geir åker mycket och ofta för att se Ipswich och vi står definitivt i
supporterskugga här till hans 15 matcher denna säsong och ca 130 st totalt. Där
finns även en kille som bor i Leeds och som jag träffat ett par gånger för
sex-sju år sen och vi trivs i deras sällskap så vi snackar lite och dricker en
öl eller två. Efter ett tag träffar vi även Inge som numer bor i Ipswich, men
som far hem till Norge ibland, inte minst för att döma norska elitserien i
innebandy. Engagerad man vår Inge och alltid lika trevlig att prata med. Vi
träffar även några till norrmän varav en är motståndarsupporter, men den som
sticker ut mest är den något större i gänget som uppenbarligen gillar
förfriskningarna som finns tillgängliga på puben.
Ständigt dessa norrmän, vad skulle vi vara utan dem? Några norrmän fattigare förmodligen. Men vi måste ju ta oss vidare och då går det så här:
Vi lämnar
puben i god tid efter en hel del sjungande och kul banter mellan de två lagens
supportrar för att knalla upp mot Emirates Stadium och möta Pär som har flugit
in från Skavsta på eftermiddagen. På vägen tar vi tillfället i akt att trycka i
oss varsin patenterad husvagnslagad hamburgare med mycket lök och diverse
såser. Kosthållningen skulle kunna få ett eget kapitel här på Fotbollsveckan
2011, men jag undanhåller er en sådan deprimerande och dekadent läsning och
återger endast delar av näringsintaget under resans gång. Hoppas det är ok. Ev
klagomål bör vara väl understödda i text och lämnas i kommentarfält nedan
alternativt via mail i det fall allmän beskådan av invändningar undanbedes. Det
är en mäktig syn att komma gåendes över en av broarna mot Arsenal County och se
hela rymdskeppet uppenbara sig framför oss. Många folk i rörelse då matchen är
utsåld och härligt med så många Townfans. 15 % håller på Ipswich ikväll,
ungefär samma procentsiffra som används för att beskriva andelen ej inavlade
avkommor i Norfolk. True story. Vi införskaffar program och hittar vår ingång,
jag ställer mig i kö till den vansinnigt underdimensionerade toaletten och
kommer ut därifrån fem minuter innan kick-off. Det är en magnifik känsla att
stå inne på stadion tillsammans med övriga 9 000 fotbollsupportrar. Den huserar
även 51 000 andra människor som har kommit för att se underhållningspaketet
Arsenal rulla boll. De verkar inte ha så roligt, de sitter mest på sina
stoppade stolar och golfapplåderar skeendena på planen (de stoppade stolarna är
dock wasted on the standing away supporters). De gillar när spanjorerna och
fransmännen rullar bollen emellan sig och blir otroligt upprörda när Mr
Fibreglass från spanska landslaget kastar sig handlöst i straffområdet när han
får en försvarare som kommer med sin höft mot hans axel (spanjorer är väldigt
korta, känt faktum), sk filmning. Synd på en världsklasspelare, men det verkar
vara melodin i dagens fotboll. Det finns säkerligen spelare i vårt lag som
skulle kunna tänka sig en skådespelarinsats i världsklass för att bli belönad
med en straffspark. Tyvärr är sammanlagd tid av spelet som är förlagd i
Arsenals straffområde denna kväll starkt begränsad varför vi aldrig riktigt får
chansen, till skillnad från främlingslegionen, a.k.a Arsenal FC, som envisas
med att befinna sig i offensivt straffområde under stora delar av matchen.
Domaren har dock ögonen med sig och faller inte för dylika upptåg och ingen
straff för AFC. Första halvleken avlöper mycket väl ur ett Ipswich
Town-perspektiv och det mållösa tillståndet är intakt trots en jättechans för
ovan nämnde spanjor samt en nick i ribban av hans jämnlånge lagkamrat från
Holland. Fullt rättmätigt kan vi fortsätta skandera ”One-nil to the rugby
team”, en liten passning till Fabregas som dagen efter Ipswich vinst på
hemmaplan för två veckor sedan plötsligt blev tolv år och anklagade Ipswich för
att använda rugbytaktik med höga bollar (därav min regression till mental ålder
av ca tolv år för att beskriva hans fruktlösa uppvisning av sina
skådespelarambitioner).
 |
| Spaceship |
Nu vill jag bara flika in att det är halvtid. Det är vad som kommer mellan första och andra halvlek. Ok? Ok. Då kommer andra halvlek här på allmän begäran:
I andra
halvlek börjar det bli lite jobbigt enär hemmalaget drar åt de sk tumskruvarna
hårdare och hårdare för varje minut. Den dittills osynlige och dryge Nicklas
Bendtner får ett ryck av briljans och tar ner en vansinnigt välplacerad
krossboll på ett överjordiskt sätt, ser Edwards lura upp sig själv på läktaren,
tar ett par steg in mot mitten och curlar in kulan i bortre nedre hörnet av
Fülöps mål. Danskjävel. Det känns direkt att det där var nog ridå ner och
Wembleydröm upp i rök. Det tar inte mer än tre minuter förrän näste man ur den
brokiga skaran av nationaliteter som utgör Gunners fotbollslag nickar in tvåan
på hörna från den dittills oduglige Arsjavin. Förbannade ryssar, fransmän,
spanjorer och annat löst folk i motståndargänget. Tacka vet jag ungrare,
kanadensare och irländare. Det är nationaliteter som vet att uppfostra
fotbollsspelare av medioker kvalité. Målen till trots är vi vid gott mod på
läktaren och fortsätter att utklassa hemmapubliken i just den match som
utspelas där. ”2-0 and you still don’t sing” vilken snart får ändras till ”3-0
and you still don’t sing” efter att den tredje bollen rullat in i nätmaskorna
bakom Fülöp. De har väl dåsat till i sina stoppade sitsar kan man tänka.
Domaren blåser av tillställningen och trots tre baljor i baken är vi väldigt
stolta över vårt lag och deras förmåga att hålla Arsenal stången i 150 minuter.
Well done lads!
Förstår ni nu varför man ska hålla på ett lag som legat i andraligan i 300 år och har jordens trevligaste supporterbas? Ett sånt gäng som tar med 9 000 till ett rymdskepp en vanlig tisdag i januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar