Det har behandlats här förr. Besvikelsen. Ni vet när man ställt in sig så på en sak att alla störningar i ens inre plan ovillkorligen leder till att tårar rullar ner för kinden som iskulor på en närmast friktionsfri yta.
- Idag ska vi åka och bada (här saknas vital information, men fadern ser den inte riktigt).
- Jaaaaaaaaaaa!! (en smula oproportionerligt exalterat svar från Lilla Sektionen om ni frågar mig, men det vet man ju hur 3,5-åringar går från noll till hundra).
Efter ovanstående konversation borstas tänder, kläder kläs på och skor bekläder fötter varpå den korta färden till dagförvaringen påbörjas. När Bystugan annalkas framträder stora protester från baksätet och vid parkering av vårt franska fordon är katastrofen ett faktum. En hulkande, gråtande Liten Sektion är utom sig av förtvivlan. Hjärtat hos fadern skrumpnar som ett russin.
- Vi-vi-vi-vi-vi skulle ju åka och bahahahaaaada! (det händer igen. Förra gången var det Fru Nygårds som var chaufför).
Försök förklara för barnet med den inre planen om att göra nåt av det roligaste hen vet att det inte är nu, det är sen. Risken är att förklaringsmodellen stöter på patrull. Den enda medicinen är att hålla om, att krama bort besvikelsen. Den enorma skuffelsen är monumental, men den lägger sig. Gissa omfånget av lyckan när badningen väl går av stapeln under sen eftermiddag, tidig kväll. Som han skrattar. Som han leker med sin fader, Systersektionen och Fru Nygårds. Djupa dalar ger höga toppar. Fina, fina toppar. Fast nästa gång går vi nog igenom planen en smula mer noggrant och håller en mer mellow nivå hela vägen igenom projektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar